Kollade på Biggest Loser på morgonen idag. Har aldrig sett programmet innan men denna säsongen blev jag helt fast! Och varenda gång det är invägning så sitter jag och gråter. För jag blir så rörd. De är så himla fina människor som av olika anledningar har fastnat i ett destruktivt beteende där de bestraffar sig själva med mat. De anser inte att de är värda vatten och blir inlåsta i sina egna kroppar. Och grejen är att jag känner igen mig. Men inte med maten utan med att använda jobb och aktiviteter som ett narkotika-preparat. Att straffa mig själv för att jag inte anser att jag är bra nog, att jag är värd ångesten. Därför gråter jag nog mest. Tänk den vändningen; att plötsligt börja älska och nära sin kropp igen. Bli utsläppt till livet. Så vackert. Jag är på samma väg som dem men mot ett liv utan att dränka mig i arbete och ångest.