Öm på huden

Alltid när helgen är över blir jag trött. Väldigt trött. Nästan oavsett vad vi gjort blir det såhär. Så idag är det vila, promenad och yoga på schemat, inget mer än så. 

Börjar få ont på huden på ena sidan av bålen. Det är alltid ett dåligt tecken tyvärr. Flera gånger under min utmattningsdepression har jag haft jätteont eller lixom varit öm på huden runt bålen, ingen läkare har kunnat förklara detta för mig. Jag har till och med vid ett tillfälle fått äta en kur medicin mot bältros för läkaren menade att det var det som gjorde ont. Jag tror inte alls att det var det. Jag tror att mina nerver på något sätt blir överkänsliga eller ”hakar upp sig” och gör ont. Oavsett vad så är det på med mjukaste shortsen och tröjan och sen fortsätta vila. 
Man ser på mina ögon att jag är trött. Brukar alltid lägga märke till just gnistan i ögonen som lixom försvinner då. Bra feedback från kroppen helt enkelt: mer vila! 
Och mitt hår är typ rött (?!) numera. Det blir blont i partier och sen ganska mörkt undertill. Ursäkta nyvaken-håret. Orkar inte fixa håret direkt just nu. Bortprioriterat. 

Mitt enda liv

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen. 

Säger Paul i Torka aldrig tårar utan handskar. Och det träffar så säkert. Och är så sant. 
I helgen har vi kollat om hela serien och verkligen slagits av vilken fantastiskt kärlekshistoria det är. Och vilken sorglig skildring av samhället från den tiden. Som den berör. 
Och till något annat så tog vi en AW med Emma och Calle i fredags. After Work för dom betyder just efter jobbet men mitt jobb är ju att bli frisk så jag vilade prick hela dagen för att orka gå ut på ett glas. Och glaset blev fler och det blev flaskor och det hela slutade med att vi var hemma två på natten… Vi hade mycket att fira och dessutom firade vi det viktigaste av allt: vår vänskap. I fem år har dessa två helt underbara personer varit våra parters in crime. Vi har pluggat på Lunds Universitet allihopa och träffades när vi alla bodde i Helsingborg. Och sen hängde vi ihop, flyttade till Stockholm ihop. Delat högtider och vardagar. Gråt och skratt. Tunga perioder, frustration, sorg och roliga upplevelser. 
Så, vår till en början sofistikerade AW blev alltså mer av ett studentslag. Bara att vi bytt ut öl i plastglas mot skumpa på flaska. Typ. Resultatet av kvällen var väl ungefär likadant nu som då. Så det slutade med det klassiska botemedlet igår och en hel dag i soffan och maratonkolla serier. Yepp, jag är ju van vid vila så för mig var det väl en vanlig dag… 
Men nu är det söndag och fotboll på TV för Stoffe. Jag tycker att det är ubertråkigt att kolla på fotboll MEN det innebär att jag får: en glad kille, jordgubbar och en yogatidning att njuta av under matchen. Win-win!  

Skansen

Sakta, sakta börjar kroppen repa upp sig. Nu kliver jag med myrsteg framåt för att inte stressa på eller förvänta mig för mycket av dagarna. Vi skulle egentligen åkt på min kusins student den här helgen nere i Blekinge men det går tyvärr inte, kroppen orkar inte det. En lång bilresa ner och sen massor av folk och tjo och tjim… Nej. Jag har varit väldigt ledsen över detta i några dagar för jag hade så gärna velat åka. Det var ett stort personligt mål att jag trodde att jag skulle orka åka ner så därför känns såklart nederlaget lite extra. Men också för att jag vill ju så gärna se honom springa ut! Vilken känsla det hade varit ❤

Dock försöker jag nu se det positiva i saken och det är ju ändå att jag faktiskt lyssnat på min kropp. Den säger nej och jag lyssnar. Stort framsteg! 
Så istället för att deppa för detta testade vi att göra en kort utflykt idag och tog båten över till Djurgården för att gå på Skansen. Det är ett hett tips att gå på Skansen på vardagar off-season för då är det nästan inget folk där (ensamvargar)… Idag var det lite ströturister och vi typ på hela Skansen och det var så himla skönt. Skönt att flanera i sakta mak och kolla på djuren, skönt att komma utanför hemmet en stund, skönt att andas luft och skönt att få en dag med Stoffe i lugn och ro.
Vi älskar båda djur och vissa somrar har vi varit på Skansen alldeles för många gånger för att det ska klassas som sunt, men det är ju så mysigt. Röda hus, gamla torp, lösa fåglar som springer runt, alla djur och ungar, våfflor, goda hembakade kringlor, kaffe i solen, utsikten över vattnet… Ja, man kan nog inte vara där för många gånger ändå. 

Vi glömde båda våra telefoner hemma, och även kameran, så inte en enda bild har jag att dela med mig av. Levde lite mindful där för en stund. Dock hoppade vi in i en fotoautomat och tog den klassiska Skansen-remsan. Såklart. Med socker runt munnarna och vispgrädde på tröjan. 

Inte mycket att säga

Har inte alls mycket att säga just nu. Alla dagar ser likadana ut ungefär. 

Gå upp
Äta frukost
Vila
Meditation inne eller på balkongen
Snabbdusch
Vila
Lunch
Vila
Mellis
Vila
Laga middag eller äta rester
Vila
Meditation och benen mot väggen
Sova
Jamen ni hör ju… Så intressant. Funderar en del på saker som kommer till mig. Försöker att inte fastna i något men inte heller skjuta bort något. Låta det flyta utan att döma mina tankar och känslor.
Häromdagen fick jag någon typ av meditativt genombrott. Satt där på min matta som vanligt och fokuserade på andningen. En konstig, obehaglig känsla kom upp i mig och tårarna rann. Jag vet inte var det var men det kändes fysiskt som att jag kläckte ett skal runt mig. Som att jag kom åt något som jag inte visste att jag gick och höll kvar inom mig. Inte heller är det solklart vad det faktiskt var, men mäktigt var det. Att sitta där med tårarna rinnandes och inte förrän efteråt reagerade jag på hur lätt jag kände mig. 
Så ja, att ligga i sängen större delen av dagen kan verkligen innebära genombrott på det personliga planet. Här tvingas jag vara ensam med mina tankar och gå igenom lager för lager av mig själv, skala bort allt som jag vill bli av med och bort med det som tynger mig som inte längre behövs. Det som finns kvar av mig är helt raktigenom äkta. Det är ett som är säkert. 

Dagens aktiviteter

Saker jag har gjort idag:

  • Ätit frukost: havregrynsgröt med orimligt mycket hallon på, älskar hallon
  • Druckit kaffe
  • Druckit vatten
  • Ätit jordgubbar
  • Gått runt i ett par bikinitrosor och en mjuk, ful, urtvättad t-shirt hela dagen  
  • Duschat
  • Funderat på om det kan komma eldbollar ur en takdusch när det åskar 
  • Funderat på om det kan komma eldbollar ur ett eluttag när det åskar 
  • Funderat på om det kan komma eldbollar ur en handdukstork när det åskar 
  • Bett Stoffe Googla på samtliga ovanstående angående eldbollarna
  • Vilat
  • Vilat
  • Blivit uttråkad och frustrerad
  • Tvingat iväg Stoffe för att köpa en yogatidning till mig 
  • Vilat
  • Ätit en sallad, känt att det var bra för kroppen
  • Ätit choklad, känt att det verkligen var bra för själen
  • Hittat två bristningar på ena sidan av midjan. Tänkt att det var kroppen sätt att tatuera in ”glöm aldrig!” för att jag aldrig ska glömma hur det är att ligga i sängen och inte kunna gå upp på flera veckor. Glöm aldrig det. 
  • Smörjt in kroppen med min nya lotion från Burts Bees som doftar ljuvligt av buttermilk. Blivit glad av det. 
  • Funderat på vad tusan Buttermilk egentligen är?? 
  • Burit mina kristaller både runt halsen och som armband. 
  • Mediterat.
  • Blivit uttråkad och ätit lite mer choklad och placerat Stoffe bredvid mig i sängen som sällskap i vilandet. Han behövde det nog lika mycket som jag ändå. 
OBS! Samtliga ovanstående räknas som aktiviteter när man är utbränd. Inklusive dricka vatten och vila. 

Korta stunder av glädje

Senaste veckan i händelser

Och så tar vi en vända till. Övar upp allt igen. Borsta tänderna. Vila. Äta mat. Vila. Snabbdusch. Vila. Gå ut och ställa mig på balkongen för frisk luft. Vila. Alltihop. Vila. Vadsomhelst. Vila. Lära kroppen att jag lyssnar. Få den att stänga av rödljuset. Sätta mig på orange så jag vågar testköra. En sak i taget. En minut åt gången. 

Häromdagen var pappa här med bullar och satte på kaffe. Såg till att det finns mat hemma. Kollade till mig. Och Esther kom också. Hennes matte gav henne ledigt från jobbet så hon kunde terapia mig istället. Behövligt. Vi kunde inte gå ut mer än ned för trapporna och ut på innergården. Men hon klarade sig. Goda tjejen. Och så satt vi på balkongen och tittade på svanparet som kläckt nya ungar för bara ett par dagar sedan. Tre små grå dunbollar som seglar efter mamma och pappa. Esther tittade instinktivt på dem, kanske ville labradoren i henne fånga en och visa mig hur duktig hon är. Jag höll nervöst om hennes bröst för jag var rädd att hon skulle hoppa över räcket och i vattnet. 
Plötsligt märks den där skillnaden 
Igår och idag har jag kunnat gå superkorta promenader utanför dörren. Ta men en filt och en termos med kaffe. Sitta på bryggan och spana in fåglar och titta på vattnet som är mitt favoritelement. Känna att livet ändå pågår därutanför. Att allt flyter. Detta är inte för evigt. 
Och visst är det konstigt. Det där att man plötsligt ser en nyans ljusare på allt. Att det som igår var totalt otänkbart kanske skulle kunna fungera idag. Som att handla lite mat eller bara gå fem minuters promenad. Det är väl det som är vägen framåt, de där små stegen. Och att inte stressa på, förvänta sig för mycket. Stund för stund bli metoden. 
Kristallen Clear Quartz hänger med nu. Inprogrammerad med en ny intention. Jag klarar detta. Det bara måste bli så. 

Ett stort, innerligt, varmt tack

Tack, tack, tusen tack alla ni som tar er tid att kommentera, peppa, komma med råd, kärlek och humor. Det betyder så obeskrivligt mycket för mig. När jag känner mig såhär ynklig och ledsen, som att allt bara ska ryckas bort och så är det dessa spillror som är kvar av livet, då vill jag bara krypas upp i mammas varma famn och höra hennes röst som berättar för mig att allt kommer bli bra. Livet är upp och ner. Det flyter. Allt flyter. Inget är för evigt. 

Men eftersom jag inte har någon mamma som kan säga detta till mig längre så är jag mer och mer stark i min tilltro till mitt eget psyke och omdöme. Frågar mig själv vad som är rimligt. Avfärdar mina egna mörka tankar. Och så får jag era kommentarer som hjälp på vägen. Kanske är det därför det betyder så mycket att ni skriver; för det är sällan jag sätter tilltro till att någon annan ska krama om mig och berätta att allt kommer lösa sig. När ni gör det känns allt så fint.

Ni ska veta att jag läser varenda kommentar och jag skrattar, gråter, blir varm och fylld av kärlek. Jag lovar att svara när jag har huvudet med mig och orkar fatta tag i den delen av hjärnan som uttrycker allt det jag känner just nu. 

Tack tack tack! ❤

Sängliggandes av utmattning

Det som igår var en bra dag när jag orkade åka in till stan, och till och med köpa några klänningar, blev senare på kvällen dess raka motsats. Vid 19.30 tiden satt jag i soffan och grät för jag var så fruktansvärt trött och kroppen värkte i precis varenda cell. Jag la mig i sängen a pronto utan att borsta tänderna och utan att ens ta av mig kläderna. Stoffe kom in med vatten och en varm vetekudde att använda på de områden av kroppen som gjorde ondast; knän, armbågar och handleder värker alltid mest i min kropp. Sov ganska oroligt av utmattningen och vaknade upp fortfarande helt darrig och svag av total trötthet. 

Sedan dess har jag legat i sängen hela dagen. Att gå upp och göra frukost var en utmaning, när lunchen skulle värmas visste jag inte hur jag ens skulle orka resa mig och att öppna ugnsluckan kändes som ett marathon. Kroppen darrar på insidan för den är så svag och gråten ligger precis under huden; jag känner mig naken, svag, ängslig, orolig och väldigt, väldigt ledsen. 
Såna här dagar är på ett sätt enklare (om än fruktansvärt hemska) när det kommer till att hantera sina förväntningar och egot. Det finns lixom inget sånt som kan stå över denna trötthet. Jag skulle exempelvis behövt duscha men att ta mig in i duschen, få av mig alla kläder, stå upp i tre minuter för att skölja av kroppen, det är helt otänkbart. Jag skulle behövt gå ner med sopor, dammsuga, kanske ta en nypa luft på balkongen… Men självklart inte. Nu är det liggandes viloläge som gäller, emellanåt en podd i öronen och annars bara öronproppar i och en kudde över ögonen. Vila. 
Och jag är så trött på detta. Idag har jag emellanåt gråtit, velat skrika, fått panik över känslor som vällt upp inom mig; det där var väl inte en tanke om att det är lika bra att dö?? Var det så?? Nej fy jag måste ringa akuten! Tidvis vågar jag knappt sluta ögonen för kroppen är så utmattad att jag är rädd att mitt hjärta ska sluta slå. Givetvis gör det inte det. Men känslan är hemsk. 
Tankar kommer och går. Jag är tålmodig och försöker vara positiv men det går inte att sticka under stolen med att detta är extremt påfrestande. Ska jag orka? Kommer jag bli frisk? När i så fall? Hur ska jag orka ta mig igenom detta?
Någonstans där framme ser jag en framtid. Någonstans här känner jag en mening. Och inom mig känner jag, trots allt kaos som pågår i min kropp, en djup och ofattbar lycka som skrider fram sida vid sida med denna olycka. Det ter sig som att lycka inte behöver vara enbart av glad karaktär. Kanske är det bara själva närvaron som är min lycka. Närvaro i glädjen, sorgen och allt det som finns däremellan. 
Jag antar att det kommer göra att jag orkar kämpa. Det måste helt enkelt bli så. 
 

Egot styr mig just nu

Tack alla ni som kommenterade och mailade när jag frågade om löpningen. Så värdefulla inputs och efter era tankar och synvinklar så ändrade jag inställningen till vad jag förväntar mig av mig själv.

Det känns som att min kropp är tröttare nu än för några veckor sedan (då var det mer huvudet som gjorde ont av hjärntröttheten). Och jag har så svårt att acceptera det. Men jag vet ju egentligen vad som är felet – jag låter mitt ego styra för mycket. Allt som heter jag borde, kunde förut, måste… Sånt ska bara bort ur mitt liv just nu. Energipotten ser olika ut för varje dag och jag måste lära mig leva med den energi jag faktiskt har; inte den jag borde ha, kunde haft eller hade. 
Jag lyssnade på Kropp och Själ (P1) och hörde citatet ”En inställd träning, är en träning det också”. Och så är det verkligen för mig. Jag måste tänka att varje gång jag bestämmer mig för att inte träna/yoga/springa så är det mer värt än när jag faktiskt gör det. För mitt sinne fungerar lite tvärtom kan man säga: jag har inga som helst problem med att köra över prick alla gränser och varningssignaler jag har och gå till träningen. Det är det enklaste för mig, mitt ”naturliga” agerande. Däremot har jag extremt svårt att inte genomföra det jag har bestämt mig för. Så därför är ju träningen egentligen det motsatta för mig; att inte genomföra den är faktiskt den riktiga träningen. 
Bilder från Tylösand i april där jag faktiskt hade närvaro nog att bara precis göra det jag orkade. Egot blåstes bort av den fantastiska vinden på den här stranden. 

Äppelfabriken

Dagen spenderades med våra bästa vänner E och C-J ute på Ekerö, på Äppelfabriken. Jag är visserligen absolut totalt slut nu fysiskt och mentalt, men mina drömmar har satts igång; att bo i ett hus med äppelträd. Ha ett vackert växthus där jag kan odla massor av grönsaker och örter. Stora fikonträd med dinglande frukter över borden. Terracotta som kalkats vitt av vatten och jord. Vinrankor som letar sig längs taket för att få del av den åtråvärda solen. Höns som skuttar fritt på gården. Äppelmust som serveras färsk till vänner på besök. Händer som blir svarta av mull och jord. Doften av äppelblommor, gräs, vatten och jord. Morgonkaffet som intas på altanen i bara fötter och en skön kofta. Naturen. Ljuset. Friheten.
Drömmen. Den finns där och den växer. Och den ger mig en så stark anledning att fortsätta kämpa.