Kategori: svacka

Korta stunder av glädje

Senaste veckan i händelser

Och så tar vi en vända till. Övar upp allt igen. Borsta tänderna. Vila. Äta mat. Vila. Snabbdusch. Vila. Gå ut och ställa mig på balkongen för frisk luft. Vila. Alltihop. Vila. Vadsomhelst. Vila. Lära kroppen att jag lyssnar. Få den att stänga av rödljuset. Sätta mig på orange så jag vågar testköra. En sak i taget. En minut åt gången. 

Häromdagen var pappa här med bullar och satte på kaffe. Såg till att det finns mat hemma. Kollade till mig. Och Esther kom också. Hennes matte gav henne ledigt från jobbet så hon kunde terapia mig istället. Behövligt. Vi kunde inte gå ut mer än ned för trapporna och ut på innergården. Men hon klarade sig. Goda tjejen. Och så satt vi på balkongen och tittade på svanparet som kläckt nya ungar för bara ett par dagar sedan. Tre små grå dunbollar som seglar efter mamma och pappa. Esther tittade instinktivt på dem, kanske ville labradoren i henne fånga en och visa mig hur duktig hon är. Jag höll nervöst om hennes bröst för jag var rädd att hon skulle hoppa över räcket och i vattnet. 
Plötsligt märks den där skillnaden 
Igår och idag har jag kunnat gå superkorta promenader utanför dörren. Ta men en filt och en termos med kaffe. Sitta på bryggan och spana in fåglar och titta på vattnet som är mitt favoritelement. Känna att livet ändå pågår därutanför. Att allt flyter. Detta är inte för evigt. 
Och visst är det konstigt. Det där att man plötsligt ser en nyans ljusare på allt. Att det som igår var totalt otänkbart kanske skulle kunna fungera idag. Som att handla lite mat eller bara gå fem minuters promenad. Det är väl det som är vägen framåt, de där små stegen. Och att inte stressa på, förvänta sig för mycket. Stund för stund bli metoden. 
Kristallen Clear Quartz hänger med nu. Inprogrammerad med en ny intention. Jag klarar detta. Det bara måste bli så. 
Annons

Ett stort, innerligt, varmt tack

Tack, tack, tusen tack alla ni som tar er tid att kommentera, peppa, komma med råd, kärlek och humor. Det betyder så obeskrivligt mycket för mig. När jag känner mig såhär ynklig och ledsen, som att allt bara ska ryckas bort och så är det dessa spillror som är kvar av livet, då vill jag bara krypas upp i mammas varma famn och höra hennes röst som berättar för mig att allt kommer bli bra. Livet är upp och ner. Det flyter. Allt flyter. Inget är för evigt. 

Men eftersom jag inte har någon mamma som kan säga detta till mig längre så är jag mer och mer stark i min tilltro till mitt eget psyke och omdöme. Frågar mig själv vad som är rimligt. Avfärdar mina egna mörka tankar. Och så får jag era kommentarer som hjälp på vägen. Kanske är det därför det betyder så mycket att ni skriver; för det är sällan jag sätter tilltro till att någon annan ska krama om mig och berätta att allt kommer lösa sig. När ni gör det känns allt så fint.

Ni ska veta att jag läser varenda kommentar och jag skrattar, gråter, blir varm och fylld av kärlek. Jag lovar att svara när jag har huvudet med mig och orkar fatta tag i den delen av hjärnan som uttrycker allt det jag känner just nu. 

Tack tack tack! ❤

Sängliggandes av utmattning

Det som igår var en bra dag när jag orkade åka in till stan, och till och med köpa några klänningar, blev senare på kvällen dess raka motsats. Vid 19.30 tiden satt jag i soffan och grät för jag var så fruktansvärt trött och kroppen värkte i precis varenda cell. Jag la mig i sängen a pronto utan att borsta tänderna och utan att ens ta av mig kläderna. Stoffe kom in med vatten och en varm vetekudde att använda på de områden av kroppen som gjorde ondast; knän, armbågar och handleder värker alltid mest i min kropp. Sov ganska oroligt av utmattningen och vaknade upp fortfarande helt darrig och svag av total trötthet. 

Sedan dess har jag legat i sängen hela dagen. Att gå upp och göra frukost var en utmaning, när lunchen skulle värmas visste jag inte hur jag ens skulle orka resa mig och att öppna ugnsluckan kändes som ett marathon. Kroppen darrar på insidan för den är så svag och gråten ligger precis under huden; jag känner mig naken, svag, ängslig, orolig och väldigt, väldigt ledsen. 
Såna här dagar är på ett sätt enklare (om än fruktansvärt hemska) när det kommer till att hantera sina förväntningar och egot. Det finns lixom inget sånt som kan stå över denna trötthet. Jag skulle exempelvis behövt duscha men att ta mig in i duschen, få av mig alla kläder, stå upp i tre minuter för att skölja av kroppen, det är helt otänkbart. Jag skulle behövt gå ner med sopor, dammsuga, kanske ta en nypa luft på balkongen… Men självklart inte. Nu är det liggandes viloläge som gäller, emellanåt en podd i öronen och annars bara öronproppar i och en kudde över ögonen. Vila. 
Och jag är så trött på detta. Idag har jag emellanåt gråtit, velat skrika, fått panik över känslor som vällt upp inom mig; det där var väl inte en tanke om att det är lika bra att dö?? Var det så?? Nej fy jag måste ringa akuten! Tidvis vågar jag knappt sluta ögonen för kroppen är så utmattad att jag är rädd att mitt hjärta ska sluta slå. Givetvis gör det inte det. Men känslan är hemsk. 
Tankar kommer och går. Jag är tålmodig och försöker vara positiv men det går inte att sticka under stolen med att detta är extremt påfrestande. Ska jag orka? Kommer jag bli frisk? När i så fall? Hur ska jag orka ta mig igenom detta?
Någonstans där framme ser jag en framtid. Någonstans här känner jag en mening. Och inom mig känner jag, trots allt kaos som pågår i min kropp, en djup och ofattbar lycka som skrider fram sida vid sida med denna olycka. Det ter sig som att lycka inte behöver vara enbart av glad karaktär. Kanske är det bara själva närvaron som är min lycka. Närvaro i glädjen, sorgen och allt det som finns däremellan. 
Jag antar att det kommer göra att jag orkar kämpa. Det måste helt enkelt bli så. 
 

Rasar nedåt

Dippen håller i sig tyvärr. Det är inte enkelt det här med att vara utbränd. Är rätt less just nu på allt faktiskt, så jag är ledsen om jag låter lite klagande här… Men jag vill bara orka saker, slippa den här jävla hjärntröttheten som håller på att ta kål på mig, vara glad, slippa ångest, orka, orka, orka…
Äter ju ingen medicin nu eftersom det ju gick så himla dåligt med den sista. Får se om detta är hållbart. Tror tyvärr inte det. Ångesten kryper på, oron och stresskänsligheten tar över och ärligt talat så orkar jag inte ha ångest mer. 
Så många runtomkring mig som försöker övertala mig, i all välmening såklart, att jag ska sluta äta medicin. 
 – Det löser inget
 – Du behöver bara komma ut i jobb igen
 – Jag skulle också bli deppig av att bara vara hemma
Jaaa… Alla vill så väl men det får mig att känna mig dålig. Som att detta är något jag väljer. Som om jag kunde göra mer eller bättre så skulle jag bli frisk. 
Tyvärr fungerar det ju inte alls så, men jag orkar inte argumentera. Orkar inte förklara hur hjärnan ser ut i en utbrändhet. Hur jäklarns bränd man faktiskt är. Men jag vet. Jag har lärt mig massor om hjärnan, hjärnceller, synapser, stödjeceller… Allt. Man kan inte bortse från att det är hjärnan som är skadad. Det är inte min vilja det är fel på. Snarare tvärtom.