Måndag: Cellgiftsbehandling på sjukhuset kl 15. Vi slänger i kortison i droppet också för att minska biverkningarna. Jahapp. Gula lakan. Konstiga lukter. Alla är sjuka. Många flintisar som ser sådär riktigt sjuka ut, utmärglade av sjukdom och mediciner. Medtag: väska med tidningar, bok och dator för här kommer du få sitta ett tag och vänta på att giftet droppar in i din kropp. Ha det så skönt och passa på att vila! *Slänger bokjäveln i huvudet på den som sa det*

Tisdag: Jobbar hemma. Ligger från morgon till kväll med huvudet i toalettstolen och kräks. Behåller ingen mat. Emellan framåtfällningarna över toaletten skrivs det mail, rings samtal, planeras och helt enkelt… Jobbas. Och just det! Ingen sömn på tre dygn! Kortisonet ni vet… Som att gå på speed.

Onsdag: Kontoret! Som en ny människa. Förutom ingen sömn de senaste två dygnen. Satt uppe och kollade en film hela natten men kände mig svinpigg. Och gör det fortfarande. Ingen sömn behövs här! *Ni småbarnsföräldrar som är intresserade av användning av korstison, kolla in onlineforum, massor av tips och säkert reko tips på langare av rena grejer* *Not* *Gör det inte!* *Livsfarligt!*

Torsdag: Jobbar 15 timmar. Först på kontoret och sedan representationsåtaganden på kvällen. Queen of The World. Mamma for president. 

Fredag: Som en ny människa. Jobbar vidare. Kroppen slits ju lite av cellgifterna men vad fasen – vi kör på. *Jobba, jobba, jooobbbbaaaa*

Lördag-Söndag: VILA. Helt slut. Vilken vecka. Jobbet tar på krafterna (cellgifterna då??)

Måndag: Ny behandling kl 15… Allt börjar om. En vända till. 

Samma sak. Vecka efter vecka. År efter år. Nya cellgifter, nya biverkningar. Mediciner som inte tolereras av kroppen. Mediciner som inte hjälper. Tumörer som växer. Nya tumörer. Spridningar. Metastaser. Läkare som stressas: vi hittar inget botemedel. Testperson för nya mediciner. De hjälper inte. Förkastas. Forskningen går framåt. Nya saker kommer hela tiden. Tänker: Jag hinner ju för fasen DÖ innan de kommer ut på marknaden… Säger: Ja, det här kommer bli bra. Jag kommer klara det. Gråter inombords och ler på utsidan. Skydda mina barn! De ska inte behöva gå igenom detta. De behöver sin mamma. 

Illamåendet hon måste känt när hon klev in på sjukhuset varje måndag kan jag inte ens föreställa mig. Hjärnan som lagrat den informationen så många år och skriker: NEJ! Inte igen! 

Hur orkade hon?? 

Tittade på tabletten imorse där i dosetten. Klirrandet när jag skakade om den. Kroppen skriker nej. Det börjar svida i munnen och kräkningarna är påväg. Hela magen är helt öm efter den här veckan. Tog inte ens tabletten idag. Orkar inte. Vill kunna äta igen och bygga mig stark. Inte brytas ner av den där pyttelilla, men ack så kraftfulla, rosa saken.

Känner mig så sjukt misslyckad. Med betoning på sjukt.