Kategori: dipp

Korta stunder av glädje

Senaste veckan i händelser

Och så tar vi en vända till. Övar upp allt igen. Borsta tänderna. Vila. Äta mat. Vila. Snabbdusch. Vila. Gå ut och ställa mig på balkongen för frisk luft. Vila. Alltihop. Vila. Vadsomhelst. Vila. Lära kroppen att jag lyssnar. Få den att stänga av rödljuset. Sätta mig på orange så jag vågar testköra. En sak i taget. En minut åt gången. 

Häromdagen var pappa här med bullar och satte på kaffe. Såg till att det finns mat hemma. Kollade till mig. Och Esther kom också. Hennes matte gav henne ledigt från jobbet så hon kunde terapia mig istället. Behövligt. Vi kunde inte gå ut mer än ned för trapporna och ut på innergården. Men hon klarade sig. Goda tjejen. Och så satt vi på balkongen och tittade på svanparet som kläckt nya ungar för bara ett par dagar sedan. Tre små grå dunbollar som seglar efter mamma och pappa. Esther tittade instinktivt på dem, kanske ville labradoren i henne fånga en och visa mig hur duktig hon är. Jag höll nervöst om hennes bröst för jag var rädd att hon skulle hoppa över räcket och i vattnet. 
Plötsligt märks den där skillnaden 
Igår och idag har jag kunnat gå superkorta promenader utanför dörren. Ta men en filt och en termos med kaffe. Sitta på bryggan och spana in fåglar och titta på vattnet som är mitt favoritelement. Känna att livet ändå pågår därutanför. Att allt flyter. Detta är inte för evigt. 
Och visst är det konstigt. Det där att man plötsligt ser en nyans ljusare på allt. Att det som igår var totalt otänkbart kanske skulle kunna fungera idag. Som att handla lite mat eller bara gå fem minuters promenad. Det är väl det som är vägen framåt, de där små stegen. Och att inte stressa på, förvänta sig för mycket. Stund för stund bli metoden. 
Kristallen Clear Quartz hänger med nu. Inprogrammerad med en ny intention. Jag klarar detta. Det bara måste bli så. 
Annons

Ett stort, innerligt, varmt tack

Tack, tack, tusen tack alla ni som tar er tid att kommentera, peppa, komma med råd, kärlek och humor. Det betyder så obeskrivligt mycket för mig. När jag känner mig såhär ynklig och ledsen, som att allt bara ska ryckas bort och så är det dessa spillror som är kvar av livet, då vill jag bara krypas upp i mammas varma famn och höra hennes röst som berättar för mig att allt kommer bli bra. Livet är upp och ner. Det flyter. Allt flyter. Inget är för evigt. 

Men eftersom jag inte har någon mamma som kan säga detta till mig längre så är jag mer och mer stark i min tilltro till mitt eget psyke och omdöme. Frågar mig själv vad som är rimligt. Avfärdar mina egna mörka tankar. Och så får jag era kommentarer som hjälp på vägen. Kanske är det därför det betyder så mycket att ni skriver; för det är sällan jag sätter tilltro till att någon annan ska krama om mig och berätta att allt kommer lösa sig. När ni gör det känns allt så fint.

Ni ska veta att jag läser varenda kommentar och jag skrattar, gråter, blir varm och fylld av kärlek. Jag lovar att svara när jag har huvudet med mig och orkar fatta tag i den delen av hjärnan som uttrycker allt det jag känner just nu. 

Tack tack tack! ❤

Rasar nedåt

Dippen håller i sig tyvärr. Det är inte enkelt det här med att vara utbränd. Är rätt less just nu på allt faktiskt, så jag är ledsen om jag låter lite klagande här… Men jag vill bara orka saker, slippa den här jävla hjärntröttheten som håller på att ta kål på mig, vara glad, slippa ångest, orka, orka, orka…
Äter ju ingen medicin nu eftersom det ju gick så himla dåligt med den sista. Får se om detta är hållbart. Tror tyvärr inte det. Ångesten kryper på, oron och stresskänsligheten tar över och ärligt talat så orkar jag inte ha ångest mer. 
Så många runtomkring mig som försöker övertala mig, i all välmening såklart, att jag ska sluta äta medicin. 
 – Det löser inget
 – Du behöver bara komma ut i jobb igen
 – Jag skulle också bli deppig av att bara vara hemma
Jaaa… Alla vill så väl men det får mig att känna mig dålig. Som att detta är något jag väljer. Som om jag kunde göra mer eller bättre så skulle jag bli frisk. 
Tyvärr fungerar det ju inte alls så, men jag orkar inte argumentera. Orkar inte förklara hur hjärnan ser ut i en utbrändhet. Hur jäklarns bränd man faktiskt är. Men jag vet. Jag har lärt mig massor om hjärnan, hjärnceller, synapser, stödjeceller… Allt. Man kan inte bortse från att det är hjärnan som är skadad. Det är inte min vilja det är fel på. Snarare tvärtom.