Utbrändhet och viktuppgång

Jag har skrivit om det förut, det här med vikten. Just nu läser jag på flera av mina kollegors bloggar (mina utbränd-kollegor/vänner, bästa <3) att många deppar över vikten. Och grejen är att det är så självklart. Så naturligt. Nu kommer sommaren och vi ska dra av oss våra nordiska skyddsmunderingar för att bli nakenfisar med hela svenska folket; bikinin som blottar varenda valk och bristning och cellulit som finns på kroppen. Underbart? Nej.


Så det där med vikten ÄR segt. Jag gick upp 10 kilo ganska direkt av mina antidepressiva mediciner, jobbigt. Innan dess var jag i och för sig kanske lite väl spinkig när jag ser tillbaka på det, något mittemellan hade väl varit lagom tänker jag. Men det blev i alla fall en rejäl panna extra och det beror alltså dels på att det är supervanligt att man går upp i vikt av SSRI (vanlig biverkan på de flesta) i kombination med att man som utbränd inte orkar göra ett skvatt. Att ligga inne utan att ens orka vända sig i sängen är ju inte speciellt kaloriförbrukande. 

Så visst, jag kände mig lite obekväm i min nya kropp, men samtidigt är det ju som det är. Jag orkade tillslut inte bry mig längre. Nu typ gör jag det jag orkar på dagarna så ibland blir det spring eller yoga eller promenad och ibland absolut ingenting. Vissa dagar går jag inte utanför dörren, jag är för trött. Men energin jag lägger ner på att fundera över min vikt är numera 0 %. Jag insåg att det enbart tog energi att fundera på det så istället tänker jag att jag gör så gott jag kan så kommer allt ändå lösa sig till sist. 
Jag blir ganska provocerad över hur kvinnor ”ska” se ut i vårt samhälle. Alltså hello! Vi är kurviga av naturen, inte pinnsmala (de flesta iaf, alla ser ju olika ut och alla är lika fina!). Så visst, min mage hänger över kanten på jeansen (tills jag hittade modellen Molly på Gina Tricot, håller in magen! Köpte fyra par hehe..) och jag har fått köpa en helt ny garderob (thank God for HM!). När jag yogar är jag den ENDA i gruppen där brösten typ hoppar ur BHn när jag gör framåtfällingar och min mage vilar alltid på låren när jag böjer, yepp. Sant. Men vad fasen! Ärligt talat blir jag lite rebellisk också och vill gå emot hela detoxätaperfektvärstasnyggakroppenavmigsjälv-grejen. Jag får ofta komplimanger för att jag ser så sund ut och visst, det kan vara en dold hint eller så, men det skiter jag i. Det ska ni också göra mina vackra vänner! Först och främst ska vi älska vilka vi är, oavsett hur kroppen passar in i mallen eller inte, och sen ska vi äta det vi vill och tåga fram för att andra ska lära sig trivas med sig själva. 
Om inte ens vi, som gått igenom en sån jävla skit och tvingats deala med utmaningar och en verklighet som ingen människa ska behöva ta tag i någonsin, står upp för våra kroppar och visar världen att det inte är viktigt…Vem ska då klara det? Vi vet allihop att bara vi mår bra så kommer vi se sunda och friska ut. Vi kommer kanske ha kvar ett par extra kilo när sista ordet är skrivet på vår historia – men vad fasen gör det om 100 år? Vi vet vad som är viktigt i livet och det är inte vad vågen visar. 


Bjuder på en helt oretuscherad bild från februari i år när vi var i Puerto de Mogan. Så ni ser hur verkligheten ser ut. Vill ju inte skriva detta inlägget och sen hymla med en bjussig bild såklart. 

Och en sista grej…
Mina yogalärare är alltid väldigt fysiska och tar på en och har sig. De är vana vid pinnisar till yogis och jag ÄLSKAR att de typ får gräva lite bland valkarna för att komma in till mina magmuskler. Det är så gött att stå för sitt eget ideal 🙂 

KRAM mina vackra, underbara vänner därute! 
Annonser

Eat wise, drop a size

Lyssnade på förra veckans avsnitt av Ångestpodden (in och lyssna!) och de pratade om orimligheten i all den träning och hälsa som exponeras i sociala medier; hur påverkad man blir av att andra personer tränar 9 pass i veckan, äter typ gurkstavar och morötter till lunch och visar sina perfekta kroppar. Som ni förstår är rubriken typ den största ironin ever… Jag fick lyckokänslor i hela kroppen när de tog upp just detta citatet ”Eat wise, drop a size” och skrattade så hysteriskt att de knappt fick luft. Så befriande.

Nu har Ida och Sofie 250 000 lyssnare i månaden på sin podd och de ligger idag tvåa på podcasters lista över mest nedladdade poddar under veckan. Och jag kunde inte vara mer stolt och glad för deras skull. Och dessutom är jag stolt och glad över Sverige som tar till sig deras fantastiska åsikter med öppna armar och börjar prata om den psykiska ohälsan i vårt land. Vi ska aldrig skämmas. Och vi ska aldrig vara tysta. Aldrig.