Ångest och panikångest

Något jag verkligen fått leva med under många år är ångest. Ångest som styrde mina tankar, mina känslor, mina rädslor och ibland även mina handlingar. Jag kände under många, många år en konstant oro och ett tryck över bröstet. Flera gånger om dagen kunde jag få en dimmig känsla i blicken och kroppen började rusa iväg med pirrningar, domningar och svettningar. Inte alls en bra grund för att leva lyckligt.

GAD

Ångest yttrar sig olika för olika människor. För mig var det en nästan kontant känsla av obehag och kraftig oro som eskalerade i tryck över bröstet och i värsta fall panikångest. Nu när jag fått hjälp av en psykiatriker i och med min utmattningsdepression så vet jag att det jag led av under dessa år kallas GAD – generaliserat ångestsyndrom. Det finns en fin vetenskaplig beskrivning av vad det är men det innebär helt enkelt att kroppen ”hakar upp sig” på ångestläge och nästan allt anses farligt och framkallar starka och obehagliga känslor av oro. Min utmattningsdepression hade sin grund i en serotonerg depression vilket innebär att den grundar sig i brist på serotonin i hjärnan. Något som i sig leder till just ångest, gråtmildhet och nedstämdhet. Denna brist på serotonin hade min kropp gått runt med i troligtvis flera år, kanske sedan min mamma blev sjuk i cancer 2002, vilket gjort att jag konstant känt en känsla av ångest – ibland starkare och ibland mindre starkt.

Panikångest

Under åren har jag haft några perioder när jag lidit av panikångest. Har man aldrig upplevt en sådan attack tror jag inte att man förstår hur fruktansvärt det är. Det är en känsla av att man kommer dö. Man är så säker på det att man är beredd att ringa kyrkan och boka begravning direkt. Men det gör man ju såklart inte. För man kommer ju inte dö. Panikångest är egentligen inte alls ett farligt tillstånd även om det är svårt att komma ihåg just det när man får en attack. Hjärtat rusar (hjärtattack??), svetten rinner (kroppen kollapsar??), hjärnan rusar (jag blir galen??)… Ni som varit där vet.

Mina panikattacker eskalerade någon gång våren 2011 i samband med att jag skrev min masteruppsats och min mamma fick veta att hennes cancer inte hade något ytterligare botemedel. Då domnade mina ben av så jag trodde att jag hade en betydligt värre sjukdom. Hemskt var det. Jag åkte såklart in akut på Helsingborgs lasarett och blev kvar där i några veckor. Jag låg på neurologiska avdelningen och de gjorde alla möjliga undersökningar på mig men såklart hittade de inget fel på mig. Allt såg bra ut. Dock sa ingen att detta var panikångest; det fick jag veta många år senare.

Symptomen klingade av mer och mer medan månaderna gick och tillslut kände jag mig helt okej igen. Vi flyttade till Stockholm, ny stress slog till med nytt jobb och flytt och symptomen kom tillbaka. 2012 gick mamma bort och min sorg tog bort en del av panikkänslan och ersattes av djup, avgrundslös sorg. Som jag trängde undan. Såklart. Dövade med massor av jobb, jobb och jobb.

När jag gick in i väggen i december 2014 kom panikångesten tillbaka med besked. Under våren 2015 hade jag så kraftiga ångestattacker att jag på riktigt trodde att jag skulle bli galen. Jag minns att jag låg i sängen dag ut och dag in och den totalt lamslående tröttheten varvades med paniktoppar där kroppen lixom gick in i rus. Hjärtat rusade; hjärnan rusade; känslorna rusade. Inget hade jag under kontroll. Allt levde sitt eget liv.

Det här med att jag trodde att jag skulle bli galen är inte bara något jag säger. Jag trodde det verkligen. Flera gånger när jag satt hos min läkare frågade jag honom om jag kunde blir galen? Jag kanske behöver spärras in? Jag bad Stoffe sätta lås på lådan där vi har våra köksknivar för jag var så rädd att jag skulle skada antingen mig själv eller honom. Lixom gå in i en psykos av något slag. Läkaren förklarade att jag inte kommer bli galen. Det känns så men det blir man inte. Och det blev jag inte. Jag fick antidepressiv medicin och blev så småningom bättre. Även om det skulle ta tid.

Men jag glömmer aldrig det här. Känslan av att inte kunna kontrollera sin kropp eller sin hjärna överhuvudtaget. Då har man drivit sig långt över sin gräns. Då är något allvarligt fel. Ingen ska behöva gå igenom det. Ingen.

Vad gjorde jag för att komma över mitt ångestsyndrom?

Oavsett vad som orsakar en människas ångest så är det inte en bekväm känsla. Eller egentligen ÄR faktiskt inte ångest en känsla, utan något man får av en känsla (ofta rädsla eller oro). Detta blev viktigt för mig när jag försökte komma ur min ågest. Då började jag med att varje gång jag kände ångesten komma krypande så satte jag ord på den. Jag tvingade mig själv att känna efter vilken känsla det var som orsakade ångesten. Då upptäckte jag att jag hade extremt svårt att skilja på känslor och att hitta den ursprungliga känslan; alla för för mig en stor ångestklump. Detta berodde alltså på GAD. Men när jag tvingade mig själv att stanna i ångesten och känna känslan så lärde jag mig att se mönster i mina tankebanor. En ångest som kom över mig kunde vara rädsla för att misslyckas, oro för att inte hinna med saker, hunger, sorg över min mammas sjukdom eller senare hennes bortgång. Många olika saker.

Jag gjorde också en annan sak och det var att stanna i ångesten. Varje gång den kom upp så lixom stirrade jag den i vitögat. Tänkte att vi stod där och stirrade på varandra tills någon av oss skulle ge sig. Då märkte jag att varje ångesttopp hade en kulmen som nåddes efter ungefär en minut och om jag bara klarade att hålla ut genom den och faktiskt bevittna kulmen så klingade den av mycket snabbare. Att ignorera ångest var alltså verkligen inget för mig. Det gjorde bara hela saken värre. Trots att jag många, många gånger fick rådet ”tänk inte så mycket” eller ”känn inte efter”. Det kanske fungerar för andra men inte för mig.

Det sista jag gjorde var att behandla min depression och mitt ångestsyndrom med antidepressiv medicin.  Detta är inget råd jag ger och jag säger inte att det är något alla ska göra; men för mig var det helt enkelt livsnödvändigt. Absolut livsnödvändigt. Hade jag inte behandlat min depression (som var en återkommande depression i en en svår episod dvs den skulle komma tillbaka igen och igen och igen) så vet jag faktiskt inte vad som hade hänt. Jag behandlade med antidepressiv medicin för att skynda på läkningen och för att uppnå en stabil och långsiktig läkning. Den är långsiktig, det vet jag. Men det tog ändå väldigt lång tid. Nio månader var jag helt sängliggande i total utmattning. Första gången jag gick till Coop och handlade (500 meter från vår port) var i mitten på september. Då hade jag legat i sängen sedan december året innan. Så alla ni som kommenterar andras val att använda sig av medicin för att bli friska; snälla läs på innan ni uttalar er. Visa förståelse. Depression är en allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Låt inte det hända.

Ångest syns inte alltid

Sist men inte minst vill jag säga att ångest, panikångest och depression är luriga sjukdomar på så sätt att de inte syns. Man kan luras av att en person ”ser så pigg ut”. Men sjukdomen sitter på insidan. För mig var till och med själva döljandet av min ångest en del av min sjukdom. Jag hade sån extrem prestationsångest att jag ville in i det sista vara helt perfekt och ingen skulle se att jag mådde dåligt, det var ett tecken på svaghet för mig. Så blev det en ond spiral där jag höll inne all ångest och alla negativa känslor och så blev det värre. Mycket värre. Än idag jobbar jag varenda dag med att vara ärlig mot alla människor runt mig. Jag kämpar för att kunna säga om jag är ledsen, orolig eller rädd. Ändå möts jag varje vecka av kommentarer som ”men nu ser du ju så mycket bättre ut, vad skönt”. Och ja, det gör jag. Men sjukdomen sitter i hjärnan. Min kropp har varit frisk hela tiden. Det är hjärnan spelar ett spratt som inte syns på utsidan. Mindfucking.

Den här bilden tog när jag och pappa var på Zetas Handelsträdgård en vårdag 2015. Det man inte ser på bilden är att jag den här perioden led av extrem ångest. jag hade varit vaken hela natten med panikkänslor och kvar satt efterskalven av ångesten. Svårt att säga om någon lider av ångest eller inte; det syns helt enkelt inte utanpå.

 

Morgonmeditation

Vaknade med ett huvud som värkte och surrade. Så är det för mig ibland; mina tankar snurrar så fort. Som ett getingbo där alla getingar går på speed. Jag försöker då att sakta ner tempot i huvudet och för mig är det bästa sättet genom meditation. 
När jag mediterar brukar jag ha mina kristaller runt halsen eller en i varsin hand. Idag programmerade jag in en ny affirmation i min clear quartz och såklart hade jag min älskade, lugnande rose quartz. Så fina att ha med sig och så kraftfulla kristaller. De hjälpte också; nu går tankarna lite långsammare. Men såhär är det ibland. Hjärntröttheten slår till med enorm kraft. Då gäller det att försöka ta kontroll över tankarna så hjärnan får så mycket vila som möjligt. Peace out.   

När kroppen säger nej

Ännu en dag när kroppen säger ifrån. Svettas mängder av korta promenader, varenda del i kroppen värker, huvudet orkar inte ta in någon information, inga ljud, inga samtal. Klantade till det och gick på yoga för jag tänkte att det skulle ta bort den värsta huvudvärken, men aj vilket bakslag det blev. Kroppen blev tung och kraftlös av tröttheten. Ibland blir det fel.

Trots att jag varje dag försöker göra det rätta, följa med kroppen varsamt, så blir det ibland fel. Och så vill jag så mycket. Det skapar frustration och så blir jag ledsen. Men nu provar vi igen. Te, vila och tystad. Ingen ansträngning. Yogammattan väntar ihoprullad tills jag plockar fram den igen en dag när förutsättningarna finns där. 

När allt fryser

Ibland blir allt kallt. Tiden stannar inuti mig. Jag minns dagar då vi satte våra fötter i gräset utanför dörren i det där huset. Lyckan när vi satt på klippan och tittade ut över vattnet. Där var vi en familj. Nu är en av oss borta. Tre kvar. Våra rötter rycks upp och vi gör oss av med vårt sista ankare. 
Ikväll rinner tårarna för det som var Vi. För vår familj. För att vi var så jävla lyckliga och nu saknas en. En försvinner och hela gruppen skingras. 
Vår plats på jorden var här. Nu är den borta. Nu rycker vi rötterna och går vidare. Krossade, nedtrampade och med en mörk sorg som ett täcke över allt. Aldrig mer ska jag tänka att det finns en mening med allt. För det finns faktiskt inte en mening med allt. Vissa saker är helt meningslösa. 
Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem

Där är himlen lite närmre för mig
Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
Dit kan jag gå och sakna dig
Dit kan jag gå och sakna dig


Lars Winnerbäck – Hjärter Dams Sista Sång


Trött av mycket människor och höga ljud

Den här morgonen börjar som vanligt med en grön smoothie. För att försöka aktivera kroppen och hjärnan brukar jag ett par dagar i veckan sätta mig på ett café och skriva lite, ta en kaffe och kanske en smörgås. Efter 14 månader hemma måste jag träna upp huvudet att klara av lite stimmigare miljöer. För det är oftast det som är bland det tuffaste för mig; miljöer med mycket folk och hög ljudnivå. Tydligen kan det ta väldigt lång tid innan det går över. Men som med allt: träning, träning och träning. Och varvat med avkoppling såklart. 

Manduka Black Mat PRO

En av mina bästa investeringar för min yogapraktik har varit min yogamatta. Innan hade jag en matta från Casall; en sån man hittar i sportaffären för runt 400-lappen. Den var inte alls bra. Förstår jag nu.

Då tänkte jag att den dög fint och jag tyckte att det inte skulle vara värt att lägga så mycket mer pengar på en matta, så den körde jag på i flera år. Ända tills min vän Isabel lät mig kolla på hennes nya matta som hon hade köpt och jag fick känna på greppet i den. Det var SÅ stor skillnad. Hon hade köpt en Jade Yogamatta då (och nu i efterhand flera stycken till för att sprida ut i sommarhus etc…) och jag började söka lite fakta om de olika mattorna som finns på marknaden.

Efter min research förstod jag att den fanns en matta som passade alla mina behov perfekt: Manduka Black Mat PRO. Mina krav var bra grepp och lagom tjock för jag har lite problem med mina handleder och knän – så dämpningen var viktig. Nu har jag yogat på min matta i flera månader och jag kan verkligen, verkligen rekommendera den!

Bild lånad från manduka.com
Min recension av mattan är som följer: 
Manduka Black Mat PRO är en av världens mest sålda yogamattor och jag förstår verkligen varför. Den är otroligt skön att yoga på tack vare att den har en fin tjocklek på 6 mm, vilket är lite mer än vad andra mattor av liknande kvalitet på marknaden har. Tjockleken trodde jag från början skulle göra att den kändes lite ”vobblig” att stå på (särskilt i positioner där man har tyngdpunkten på ett ben) men tack vare att den har väldigt bra täthet så upplevs den verkligen inte alls vobblig. Tvärtom tycker jag att den är helt makalöst stabil att stå på i alla positioner och den är väldigt dämpande för knän, handleder och axlar. 
Manduka Black Mat PRO har också ett fantastiskt grepp för händerna. Man glider inte på mattan varken när man svettas eller är torr om händerna. Detta var ett av mina huvudkrav och jag velade in i det sista mellan Lululemon The Mat som ju har magiskt grepp men inte samma tjocklek. Jag valde ju Manduka men köpte Lululemon till min pojkvän så jag har verkligen yogat mycket på båda. Lululemon är också en extremt bra matta och den har ett outstanding grepp vilket är perfekt om man glider, svettas och har problem med handlederna (Stoffe har ännu svagare handleder än vad jag har p.g.a. en operation). Nåja, sidospår. Tillbaka till greppet då: jag upplevde att det tog några månader innan jag uppnådde det perfekta greppet på min Manduka Black Mat PRO. Det var ungefär som att gå in ett par skor innan de är sådär perfekt sköna. När jag väl använt min matta tillräckligt länge och väl för att uppnå det där omtalade greppet för händer och fötter kan jag verkligen säga att det är precis så bra som jag hade läst om innan. Kanske till och med bättre. 

Jag gillar att mattan har lite struktur i sig. Man kan beskriva det som lite linnestruktur eller tygstruktur. Det gör att händerna greppar ännu bättre och dessutom är det praktiskt för smuts syns inte så bra på mattan. På undersidan är det som en prickig yta kan man säga och det är för att den ska greppa mot underlaget och det gör den verkligen! Den är så stor skillnad mot min gamla matta som kunde glida runt på golvet om det var halt. Den här mattan ligger bergfast (yoga-ordvits…) på golvet, for sure.
Mattan finns i två längder: normallång och extra lång. Jag valde normallång men kanske passar extra lång om man vill ha mer utrymme i yogasalen? Varning för eventuella sneda blickar dock om det är trångt. Mattan är latexfri.

Det enda som eventuellt kan vara det negativa med Manduka Black Mat PRO är att den är ganska tung. Absolut en av de tyngsta på marknaden. Det beror på att den har hög densitet (för att inte vara vobblig) och dessutom är den tjock (6 mm). Dock har jag den alltid i ett yogastrap som jag köpte samtidigt (The Commuter by Manduka) så när jag bär den på ryggen så märks det inte att den är tung. Så det är ett tips – köp en väska eller strap så du kan ha den på ryggen om du ska dra med den till olika platser.

Manduka PRO är inte ekologisk men tillverkas med en process som gör att inte gifter släpps ut i luften. Det finns bra ekologiska mattor på marknaden, men jag var väldigt kinkig med grepp och komfort och hittade ingen eko-matta som levde upp till samma höga standard som Manduka PRO. Jag tänkte dock att om jag inte behöver byta ut min matta så minskar jag på så sätt konsumtionen av yoga-mattor under min egen livstid och det är ju faktiskt ganska försvarbart ur ett eko-perpektiv. Mindre konsumtion fick alltså duga som argument för mig den här gången. 

Sammanfattningsvis kunde jag inte vara nöjdare. Det var en investering på runt tusenlappen men så himla värt. Jag köpte min från manduka.com/eu och den kom snabbt, runt fyra dagar om jag minns rätt. Den skickades då från deras lager i Belgien. En av de största vinsterna jag känt efter att jag fått min matta är att jag upplever att när jag ser mattan så blir jag glad och jag vet att det är på den min underbara praktik sker. Jag släpar den med mig till yogastudion, jag rullar ut den hemma, jag har med den när jag reser bort.. Den är min trygga plats. Det är en speciell känsla, även om jag vet att det låter så löjligt, att ha just min matta som partner i min yoga. 
Några praktiska detaljer: 
  • Rulla alltid ihop din matta med uppsidan utåt; alltså i detta fallet sidan där det röda Manduka-märket sitter. Detta för att inte kanterna ska rulla upp sig när du lägger ut mattan. 
  • Man kan skrubba mattan med lite havssalt om man vill påskynda processen att få bästa möjliga grepp (som jag beskrev ovan tog det lite tid). Man häller då ut lite salt på mattan och skrubbar försiktigt i cirklar, låt ligga i 24 timmar och torka av med våt trasa. Jag gjorde inte det och tycker att det ändå gick ganska fort att få fram greppet bara genom att träna på den.

Just det! Glömde jag säga att Manduka Black Mat PRO kommer med livstidsgaranti? En liten hint om kvaliteten i mattan. Och nej, det här inlägget är absolut inte sponsrat. Jag vill bara dela med mig till andra yogis som letar efter sin soul-mat. I’ve found mine ❤


Musik till yoga

Ofta på yogaklasser upplever jag att musiken är hyfsat tråkig. Eller tråkig kanske är fel ord men jag menar om man ändå ska ha musik kan man väl ha något som tilltalar själen? Ibland är det skönt att yoga utan musik och ibland med; till och med upplever jag ibland att musik kan göra att jag blir ännu mer närvarande i mig själv – jag går in i en helt egen värld genom musiken.

Så, vad tycker jag är bra musik för yoga? Det är egentligen ganska irrelvant. Det är så personligt och svårt att säga vad som är bra för någon och mindre bra för någon annan. Hursomhelst så brukar jag ibland roa mig med att skapa bra spellistor för min egen praktik och i samband med det kan jag leta, leta, leta efter musik som jag tycker passar. Så kanske kan ändå några tips vara intressant?

Topp 5 mina bästa yogalåtar:

  1. When I Get My Hands On You – The New Basement Tapes  – världens bästa! Sätter på den högt, högt när jag sitter i intron till min praktik och bara svävar med i musiken. Magi. 
  2. Stand By Me – Otis Redding – Skönt gung och perfekt för ett flowpass
  3. First Day Of My Life – Bright Eyes – fin låt. Svävar iväg i ljuset till denna. 
  4. Skinny Love – Bon Iver – Versionen med Birdy är också en favorit men denna versionen är så fin när man flödar fram på mattan. 
  5. All The Time – Bahamas

En njutningens helg

Helgen var ju en alla hjärtans-helg. Det är härligt när det faller sig så att man kan få fira kärlek en hel helg. För mig handlade det om att fira kärleken till Stoffe såklart men också till våra vänner. Vi gjorde inget på tu man hand, jag och Stoffe. Istället var vi på Mancini i lördags kväll med vänner och åt en helt magiskt god italiensk middag. Oj vad jag vill rekommendera den restaurangen om ni är i Stockholm! 

Vi började kvällen med ett glas italienskt mousserande, iskallt, supergott vin. Såklart i deras vinkällare. Där kan man även sitta och äta två stycken, härligt avskilt och en speciell upplevelse. Men vi var ju ett gäng så middagen blev uppe i restaurangen; god buffelmozzarella och tomat, ravioli på karljohansvamp och svart tryffel och såklart en tiramisu. Alltid tiramisu. Det var min mammas favorit och finns det på menyn då tar jag alltid en sån för henne. Det blir några stycken per år… 

Söndagen fortsatte i goda vänner-anda på Sturebadet. Vi åt en brunch som hade så otroligt goda vegetariska alternativ (!), gott kaffe och härliga pannkakor med grädde. Allt såklart i spa-anda i vita, mjuka, fluffiga morgonrockar och tofflor. Jag och Stoffe var trötta så medan de andra gjorde sin grej i pooler, jacuzzis och aroma-rum på låg vi i varsin solsäng och bra stirrade ut i total tystnad. Så typiskt oss. Vi är ganska lättroade och behöver egentligen inte mycket mer än att den andra finns i närheten så när vi kommer på något vi vill säga så hojtar vi, och annars kan vi sitta tysta och bara njuta. 
Vi hittade yogamattor den stora salen och övade lite huvudstående ihop som en kul grej. Och såklart sträckte ut kropparna lite på mattorna. Sen tog vi båten hem igen till vår stadsdel. 
En hel dag på spa och vi doppade inte ens tårna. Japp, helt sant. Men vi njöt. Vi njöt av varandra, av att ha tid tillsammans hela helgen, att ha våra vänner runt oss, att alla kunde göra vad de ville, att vi hade möjligheten att äta god mat och att vi alla är som vi är. Ingen prestige. Bara vänner. I en härlig, konstig, rolig och knäpp konstellation. Med massor av kärlek och respekt. 

Alla borde få mysa med en fralla ibland

Ännu en trött dag. Kroppen säger nej. Har yogat men kroppen började toksvettas under passet så kanske ligger det nån skit och lurar, nån förkylning eller så. Hursomhelst inte mycket att fundera över så bättre att seize the day och vila, läsa, kolla Netflix och dricka ingefära och varmt vatten. 
Igår kväll kom den här lilla frallan hit med sin matte. Försökte fånga henne på bild men att fånga en glad fralla är ju inte det enklaste! Hon drog runt som ett yrväder här hemma och jag skrattade åt henne, pussade på henne, goskramades med henne och såklart drog ut henne från under sängen 527382 gånger. Varje gång jag ser in i hennes runda, stora ögon blir jag så glad. Djur alltså – för goa. 

En tyst dag i sängen

En dag i sängen. Att inte orka gå utanför dörren. Att ha ont i kroppen. Huvudet  klarar inget ljud. Ögonen orkar inget ljus. Munnen orkar inte forma ord. Tystnad.

Försöker verkligen att inte värdera mina dagar. Inte som bra eller dåliga, bättre eller sämre. Bara att de är. Idag är en dag när jag inte orkar; ingen värdering i det. Då får tofsen sitta kvar i håret hela dagen. Sovkläderna hänger med ända till nästa natt. Inget mer med det. Jag är okej ändå. Allt är okej ändå.
Imorgon kanske är på ett annat sätt.