Ibland blir allt kallt. Tiden stannar inuti mig. Jag minns dagar då vi satte våra fötter i gräset utanför dörren i det där huset. Lyckan när vi satt på klippan och tittade ut över vattnet. Där var vi en familj. Nu är en av oss borta. Tre kvar. Våra rötter rycks upp och vi gör oss av med vårt sista ankare. 

Ikväll rinner tårarna för det som var Vi. För vår familj. För att vi var så jävla lyckliga och nu saknas en. En försvinner och hela gruppen skingras. 

Vår plats på jorden var här. Nu är den borta. Nu rycker vi rötterna och går vidare. Krossade, nedtrampade och med en mörk sorg som ett täcke över allt. Aldrig mer ska jag tänka att det finns en mening med allt. För det finns faktiskt inte en mening med allt. Vissa saker är helt meningslösa.