Kategori: Utmattningsdepression

Fredag!

Känner mig bättre och bättre när magen sakta slutar ömma och istället tar emot mat. Mår fortfarande lite illa men det mesta fungerar ändå att äta tycker jag. Dock har jag blivit helt extremt trött. Kroppen värker och jag känner mig helt klubbad. Kanske pga hela den här veckans magsjuka och dessutom har jag känt mig frustrerad och ledsen… Så det går väl an antar jag. Tar ett steg tillbaka och gör lugnare saker samt planerar in vila. 

Esther är här. Hon hade fått något eksem av allt badande så hennes matte hade igår lämnat in henne på närmaste hundklippning för den vanliga vid St Eriksplan var full fram till juli (hur galet? Funderar på att skola om mig…)… Resultatet? Hon ser ut som en italiensk greyhound. Helt slät/naken och verkligen inte alls som Esther the labradoodle. Dessutom är det så dåligt klippt så hennes öron är mer sexkantiga än runda *emoji som skrattar hysteriskt* *förlåt snuttis*. 
Man ska inte skratta åt djur men det är verkligen helt hysteriskt roligt. Hon brukar vara supersöt med stora vita lockar och jättetjock päls. Tänkte ta en bild men det känns nästan för elakt. Hon löper dessutom och om någon hade tagit en bild på mig när jag har min period, tjock och svullen och dan, när jag dessutom blivit våldssnaggad… Då hade jag lackat ur. Så bild blir det inte. Nope. Bjussar istället på en från ett par veckor sen. 

Nu ska här lagas fyllda aubergines med ris och mungbönor till. Sen ska jag be Stoffe köpa med sig lite choklad så vi kan fira in den här helgen. Hoppas ni alla får en fin fredagskväll! 

Jag kan äta igen!

Äntligen! Idag vid lunch vände det. Jag fick i mig ris till lunch och ikväll till och med en varm potatissallad med lite gott (och äntligen lite vitaminer!) i. Direkt känner jag hur energin sakta kommer tillbaka, underbar känsla. 

De senaste dagarna har verkligen varit tuffa. Kanske några av de tuffaste rent mentalt för mig. Jag har gråtit över en miljon saker, tröttat ut min pappa i timmar i telefon, känt en frustration över hela situationen, känt mig svag, ångestfylld, totalt nedstämd och väldigt, väldigt ledsen. Att vara utbränd är så jävla tufft alltså. Mitt huvud vill så mycket, men min kropp orkar inte. Den ekvationen skapar en frustration som gör att jag bara vill gömma mig under täcket och inte komma ut förrän allt har löst sig.
Men så händer det plötsligt. Man får en liten glimt energi. En stråle glädje letar sig in. Det kan vara en pytteliten sak. Imorse var det att jag kunde dricka upp mitt matcha-te utan att må jätteilla. Då kände jag hopp. Hängde på Stoffe in till stan ett par timmar men satt bara på Norrmalmstorg och vilade på en bänk medan han gjorde ärenden. Var hursomhelst nöjd. Se människor och känna livet komma tillbaka gjorde mig så lycklig. 
För att inte överanstränga tog vi sen båten hem till Hammarby Sjöstad och sen gick vi faktiskt och beställde en cykel till mig! Jag kände att jag var så jäkla värd det och dessutom vill jag, nu när sommaren kommer, kunna cykla till sjön på dagarna. Det går ju så mycket snabbare än att gå! 
En fin svart tantahoj från Skeppshult blev det. Natur heter modellen. Vacker sak i formgivningen och dessutom tillverkad i Sverige vilket känns bra; att stötta dem som kan sånt här i vårt land. Och valde 7 växlar så jag slipper bli helt överansträngd. Det har jag ju lärt mig; måste tänka på att kroppen ska få lite underlättning när det behövs.  
Var såklart sugen på modellen nedan, Favorit. Så cool sjuttiotalskänsla och jag föll pladask för hela uttrycket. Men var tvungen att tänka lite praktiskt och jag vill kunna sitta upprätt med rak rygg, inte framåtlutad, så tyvärr gick den bort. Men hur snygg!? 

Nåja. Nu väntar jag på att den ska tillverkas, min nya pärla. Sen ska vi ut på äventyr i sommar.

Tack för alla era fina ord och pepp på vägen. Det värmer mer än ni kan ana ❤

Bilder lånade från skeppshult.se


Hur orkade du, mamma?

Tänker på mamma när jag ligger här. Hur orkade hon?? Under 10 år slet hon med sin cancer. Varje vecka samma procedur:

Måndag: Cellgiftsbehandling på sjukhuset kl 15. Vi slänger i kortison i droppet också för att minska biverkningarna. Jahapp. Gula lakan. Konstiga lukter. Alla är sjuka. Många flintisar som ser sådär riktigt sjuka ut, utmärglade av sjukdom och mediciner. Medtag: väska med tidningar, bok och dator för här kommer du få sitta ett tag och vänta på att giftet droppar in i din kropp. Ha det så skönt och passa på att vila! *Slänger bokjäveln i huvudet på den som sa det*
Tisdag: Jobbar hemma. Ligger från morgon till kväll med huvudet i toalettstolen och kräks. Behåller ingen mat. Emellan framåtfällningarna över toaletten skrivs det mail, rings samtal, planeras och helt enkelt… Jobbas. Och just det! Ingen sömn på tre dygn! Kortisonet ni vet… Som att gå på speed.
Onsdag: Kontoret! Som en ny människa. Förutom ingen sömn de senaste två dygnen. Satt uppe och kollade en film hela natten men kände mig svinpigg. Och gör det fortfarande. Ingen sömn behövs här! *Ni småbarnsföräldrar som är intresserade av användning av korstison, kolla in onlineforum, massor av tips och säkert reko tips på langare av rena grejer* *Not* *Gör det inte!* *Livsfarligt!*
Torsdag: Jobbar 15 timmar. Först på kontoret och sedan representationsåtaganden på kvällen. Queen of The World. Mamma for president. 
Fredag: Som en ny människa. Jobbar vidare. Kroppen slits ju lite av cellgifterna men vad fasen – vi kör på. *Jobba, jobba, jooobbbbaaaa*
Lördag-Söndag: VILA. Helt slut. Vilken vecka. Jobbet tar på krafterna (cellgifterna då??)
Måndag: Ny behandling kl 15… Allt börjar om. En vända till. 
Samma sak. Vecka efter vecka. År efter år. Nya cellgifter, nya biverkningar. Mediciner som inte tolereras av kroppen. Mediciner som inte hjälper. Tumörer som växer. Nya tumörer. Spridningar. Metastaser. Läkare som stressas: vi hittar inget botemedel. Testperson för nya mediciner. De hjälper inte. Förkastas. Forskningen går framåt. Nya saker kommer hela tiden. Tänker: Jag hinner ju för fasen DÖ innan de kommer ut på marknaden… Säger: Ja, det här kommer bli bra. Jag kommer klara det. Gråter inombords och ler på utsidan. Skydda mina barn! De ska inte behöva gå igenom detta. De behöver sin mamma. 
Illamåendet hon måste känt när hon klev in på sjukhuset varje måndag kan jag inte ens föreställa mig. Hjärnan som lagrat den informationen så många år och skriker: NEJ! Inte igen! 
Hur orkade hon?? 
Tittade på tabletten imorse där i dosetten. Klirrandet när jag skakade om den. Kroppen skriker nej. Det börjar svida i munnen och kräkningarna är påväg. Hela magen är helt öm efter den här veckan. Tog inte ens tabletten idag. Orkar inte. Vill kunna äta igen och bygga mig stark. Inte brytas ner av den där pyttelilla, men ack så kraftfulla, rosa saken.
Känner mig så sjukt misslyckad. Med betoning på sjukt.

Shitty day

Den här dagen var ju inte alls så bra. Det började som vanligt med att jag kräktes mig igenom hela förmiddagen. Dock snäppet värre för jag fick för mig att jag behövde dricka en grönkålssmoothie (jamen så smart va…) till frukost, det är ju min vanliga fruskost men har avstått det när jag mått så illa. Men idag skulle jag minsann på det! Och tji fick jag. Fick upp allt och lite till och har mått så galet illa hela dagen efter det. Har fått leva på vit pasta med havregrädde och vaniljyoughurt. Kan inte ens tänka på någon grönsak eller fiber utan att springa in i badrummet. Inte så kul.

Och sen slog den där enorma tröttheten till. Pang bom! Det är säkert ett kvitto på att jag gjorde för mycket fredag och lördag och igår var också en ganska intensiv dag med massor av telefonsamtal som skulle ringas och intyg hit och dit. Det blir för mycket. Men då vet jag att jag inte är redo för så mycket helt enkelt. Måste fortsätta hålla hårt i aktiviteterna och strypa åt oftare. 
Fick boka av Vinyasa på lunchen för då hade jag ingenting kvar i magen och bara tanken på att ställa mig i hunden gjorde att kroppen började darra. Sen bokade jag in mig mentalt på en löptur på eftermiddagen (då skulle jag ju må bättre). Men nej. Inte en chans. Gick istället saaaaakta bort till Sickla sjö och doppade fötterna i vattnet från bryggan. Bara för att känna att jag lever. Jag älskar vatten så det var väl ändå en fin dag då. Jag fick ju ändå doppa fötterna. 
Ett par mobilbilder från dagen. Vackert träd som växer nere i vattnet. Och finns det något vackrare än att ligga på marken och titta upp mot trädkronor? De bildar ett helt fantastiskt mönster; som spets mot himlen. 
Och!
Vill också bra säga att jag verkligen alla gånger i veckan hellre kräks än har den där helt omänskliga huvudvärken jag hade förut! Så egentligen ska jag inte alls klaga. Det har varit så mycket värre. Att kräkas var 20:e minut är peanuts jämfört med att ligga inne prick hela dagen i sängen. Så, det VAR nog på riktigt ändå faktiskt en ganska bra dag när jag tänker efter. 

Att våga skapa MITT liv

Träffade en vän igår i löpspåret. En gammal vän. Vissa personer träffar man inte på flera år och så möts man och så är allt bara helt självklart. Vi behöver inte prata om exakt vad som hänt. Vi möts här och nu, en vardagkväll i maj, och bestämmer oss för att gå runt Årstaviken tillsammans. Och pratar om livet och ångesten och katastroferna och kärleken och tacksamheten. Och allt som betyder något på riktigt. 

När jag sen promenerar hemåt tänker jag på mina vänner och vad de gör på dagarna. Och jag nästan spricker av stolthet. Alla dessa intelligenta, vackra, smarta och roliga tjejer som jag får omge mig med. De har alla, prick varenda en av dem, haft toppjobb inom corporate-världen, jobbat i internationella bolag och bara ett par år efter universitetsexamen har de uppnått målen de satt för sig själva att uppnå innan fyllda 35. Och sen… Har alla valt att hoppa av karusellen. Gå vidare. Jobba med saker som betyder något på riktigt och skapa ett liv som tillåter dem att göra det de vill. Alla mina fantastiska tjejer har idag (ungefär 5 år efter vår examen) egna bolag, projektanställnigar, konsultanställningar eller vikariat för att få syssla med något som berör och är på riktigt. De har alla tackat nej (!) till utlandsflytter och high potential-program för att kunna göra det de vill. Varje dag. För att kunna styra över sitt eget liv från måndag till söndag. Och det gör mig stolt. Orimligt stolt. 
Det handla inte om att något är rätt eller fel. Men det handlar om att våga lita på magkänslan kring vad som är rätt i sitt eget liv och våga bryta mot samhällsnormer om enstaka alternativ – det finns massor av sätt att leva sitt liv på. Att kunna ha frihet är ett av dem. Trygghet en annan. En vacker dag kanske dessa går hand i hand men här och nu har vi alla valt att gå på frihet och magkänsla. Imorgon kanske trygghet står högst upp på listan med en familj eller småbarn som tar mycket av ens fritid. Eller inte, vem vet. Det viktiga är att man aldrig behöver be om ursäkt för sitt val. Det är bara du som lever just ditt liv.
Just idag gör det mig extra stolt att jag har så coola och starka tjejer runt mig som peppat mig varenda dag så jag vågade ta nästa steg. Ni är bäst ❤ 
Who run the world? GIRLS! Every DAMN DAY! 

Utbrändhet och viktuppgång

Jag har skrivit om det förut, det här med vikten. Just nu läser jag på flera av mina kollegors bloggar (mina utbränd-kollegor/vänner, bästa <3) att många deppar över vikten. Och grejen är att det är så självklart. Så naturligt. Nu kommer sommaren och vi ska dra av oss våra nordiska skyddsmunderingar för att bli nakenfisar med hela svenska folket; bikinin som blottar varenda valk och bristning och cellulit som finns på kroppen. Underbart? Nej.


Så det där med vikten ÄR segt. Jag gick upp 10 kilo ganska direkt av mina antidepressiva mediciner, jobbigt. Innan dess var jag i och för sig kanske lite väl spinkig när jag ser tillbaka på det, något mittemellan hade väl varit lagom tänker jag. Men det blev i alla fall en rejäl panna extra och det beror alltså dels på att det är supervanligt att man går upp i vikt av SSRI (vanlig biverkan på de flesta) i kombination med att man som utbränd inte orkar göra ett skvatt. Att ligga inne utan att ens orka vända sig i sängen är ju inte speciellt kaloriförbrukande. 

Så visst, jag kände mig lite obekväm i min nya kropp, men samtidigt är det ju som det är. Jag orkade tillslut inte bry mig längre. Nu typ gör jag det jag orkar på dagarna så ibland blir det spring eller yoga eller promenad och ibland absolut ingenting. Vissa dagar går jag inte utanför dörren, jag är för trött. Men energin jag lägger ner på att fundera över min vikt är numera 0 %. Jag insåg att det enbart tog energi att fundera på det så istället tänker jag att jag gör så gott jag kan så kommer allt ändå lösa sig till sist. 
Jag blir ganska provocerad över hur kvinnor ”ska” se ut i vårt samhälle. Alltså hello! Vi är kurviga av naturen, inte pinnsmala (de flesta iaf, alla ser ju olika ut och alla är lika fina!). Så visst, min mage hänger över kanten på jeansen (tills jag hittade modellen Molly på Gina Tricot, håller in magen! Köpte fyra par hehe..) och jag har fått köpa en helt ny garderob (thank God for HM!). När jag yogar är jag den ENDA i gruppen där brösten typ hoppar ur BHn när jag gör framåtfällingar och min mage vilar alltid på låren när jag böjer, yepp. Sant. Men vad fasen! Ärligt talat blir jag lite rebellisk också och vill gå emot hela detoxätaperfektvärstasnyggakroppenavmigsjälv-grejen. Jag får ofta komplimanger för att jag ser så sund ut och visst, det kan vara en dold hint eller så, men det skiter jag i. Det ska ni också göra mina vackra vänner! Först och främst ska vi älska vilka vi är, oavsett hur kroppen passar in i mallen eller inte, och sen ska vi äta det vi vill och tåga fram för att andra ska lära sig trivas med sig själva. 
Om inte ens vi, som gått igenom en sån jävla skit och tvingats deala med utmaningar och en verklighet som ingen människa ska behöva ta tag i någonsin, står upp för våra kroppar och visar världen att det inte är viktigt…Vem ska då klara det? Vi vet allihop att bara vi mår bra så kommer vi se sunda och friska ut. Vi kommer kanske ha kvar ett par extra kilo när sista ordet är skrivet på vår historia – men vad fasen gör det om 100 år? Vi vet vad som är viktigt i livet och det är inte vad vågen visar. 


Bjuder på en helt oretuscherad bild från februari i år när vi var i Puerto de Mogan. Så ni ser hur verkligheten ser ut. Vill ju inte skriva detta inlägget och sen hymla med en bjussig bild såklart. 

Och en sista grej…
Mina yogalärare är alltid väldigt fysiska och tar på en och har sig. De är vana vid pinnisar till yogis och jag ÄLSKAR att de typ får gräva lite bland valkarna för att komma in till mina magmuskler. Det är så gött att stå för sitt eget ideal 🙂 

KRAM mina vackra, underbara vänner därute! 

Grillkväll på Ekerö

Gårdagen blev ju inte alls sådär lugn som jag tänkte mig. Efter löprundan (som faktiskt blev av efter att jag suttit där i gräset i över en timme) kände jag mig HELT slut för det var så varmt och jag blev helt utpumpad av att ha kräkts bort all vätska och salt. Men vilade mig lite (ett par timmars siesta är pyttelite när man är utbränd…) och så bestämdes det att vi skulle åka ut till Ekerö till Stoffes bror och hans tjej. De bor i villa därute så grillning stod lixom högt i kurs för oss utan trädgård. Sagt och gjort så åkte vi ut dit och grillade och hade oss. Så mysigt.
Jag är löjligt stolt att jag orkade åka ut dit efter min tuffa förmiddag och dessutom orkade jag med, nästan, hela kvällen. När lillen (deras lilla kille på snart två år) skulle sova såg jag min chans och nattade honom. Låg och kliade honom på ryggen tills han somnade… Och så somnade jag också. Perfekt nap! Det var ganska mycket folk på plats och många barn så det tar på krafterna – men ett rejält eldprov. Men när det är ens familj är allt så avslappnat och härligt, och känslan av att närsomhelst kunna gå och lägga sig eller se en film eller bara sätta sig i en solstol ÄR helt avgörande. Allt blir så mycket enklare utan all press (från mig själv?!) att jag ska uppföra mig eller konversera på ett visst sätt. 
Vi kom hem runt ett på natten och sen bums i säng och sov läääänge, så idag blev istället en väldigt lugn dag. Vi har myst på balkongen, yogat, lagat mat och bara vilat. Den balansen behövdes. 
Nu står en zucchini-lasagne-variant i ugnen och sen blir det popcorn och film. Trevlig söndag allihopa! ❤

The total-njutnings-experience

Såhär känner sig en utbränd person som äntligen orkar gå utanför dörren:
Stötte på den här godingen utanför vår port och bad att få ta en bild. Känner mig ibland som den här hunden. Man lixom ser hur han hela vintern har gått och suktat och väntat på att isen ska släppa så han äntligen kan få kyla ner benen i vattnet. Och sen där han väl är där, så bara; ahhhhhh. Njut. Han bara står rätt upp och ner och njuter. 
Så känns det när man har legat flera veckor inomhus i ett mörkt sovrum med nedrullade persienner och en kudde över ögonen. Sen en dag orkar man gå utanför dörren och bara sätta tårna i gräset. Den lyckan. Den kan man leva på i flera veckor efteråt. 

Myser med Frallan igen!

Det är väldigt mysigt att ha henne här, den här godingen. Hon är tokvild och kräver betydligt med passning än Esther, men jag skrattar konstant med (åt?) henne. 

Roligt också hur stor skillnad det är på hundar. Esther är godkänd terapihund och helt enormt stabil i sin mentalitet; henne kan jag göra vad jag vill med och hon är alltid cool. Frallan, som tillhör min granne, är betydligt vildare och mer galen. Båda är bara så underbara och jag tänker att vi har haft sån tur som får omge oss med så mysiga hundar när vi inte riktigt har tid med en egen hund just nu. Stoffe jobbar massor och jag prioriterar friheten och yogan lite väl mycket för att det ska fungera. Det kommer väl en dag när livet ser annorlunda ut, så kanske utökar vi med en ny familjemedlem i framtiden. Fram tills dess njuter vi av dessa två rackarns söta filurer. 

Att leva utan kontroll

Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.

Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa. 
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.

Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva. 
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade. 
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll. 
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv. 
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation. 
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse! 
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare. 
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver.