Svensexa och en kraschad kropp

Den här helgen är det Calles svensexa. Igår kväll kom några av killarna upp till Stockholm, och en av dem sov här, innan kidnappningen som var tidigt imorse. Klockan åtta stod det 15 killar här och frukost var uppdukat. Jag smet över till Emma som har sin fina mamma på besök. Frukost och kaffe och snack. Efter det var jag totalt kraschad. Tre timmars sitta i en soffa och prata körde slut på mig. Kroppen har sedan dess darrat, känts som bly, varit så svag att jag knappt orkat hålla i gaffeln när jag äter och en allmän olustkänsla har funnits där.

För nu är jag så ledsen och trött på detta. Jag känner flera gånger per dag att jag verkligen inte ORKAR mer. Jag är mentalt och fysiskt slut och all min motivation att kämpa har blåst bort. Jag mediterar, gråter, ber till universum, försöker få kontakt med mamma så hon ska kunna hjälpa mig och den enda känsla jag får tillbaka är sorg och uppgivenhet. Inte en gnutta energi eller glädje eller kämparglöd. 

Så opeppiga inlägg den senaste tiden men som ni förstår så är det en svacka. Bara det att när jag haft cirka femtio svackor under dessa dryga två år och lixom inte känner att det ens går åt rätt håll. Då blir jag uppgiven. Voxra kanske inte har gjort nån skillnad ännu, det tar säkert mer än sju dagar (?), och min gamla medicin har helt gått ur kroppen. Så känslorna är som ett stormigt hav och egentligen är inte det alls problemet. Jag kan gråta. Men jag orkar inte att min kropp ska vara så trött. Jag vill också kunna ha en frukost med mina vänner och sen ta en promenad på eftermiddagen. Och slippa välja mellan att plocka ur diskmaskinen och värma matlåda i ugnen på kvällen för att båda dom uppgifterna blir för mycket. Är det verkligen för mycket begärt? 

Annonser

23 reaktioner på ”Svensexa och en kraschad kropp

  1. Förstår att du blir uppgiven, det är inte alls för mkt begärt. hoppas det vänder snart, riktigt så illa är det väl oftast inte? Voxra behöver absolut mer än en vecka för de flesta för att ge effekt, hoppas den kan hjälpa dig så småningom.

    Gilla

  2. Svackorna är hemska, spreciellt efter så här lång tid. Reserver, mod, hopp – det mesta känns förbrukat. Men det är efter svackorna man brukar märka de smås må stegen som går framåt.
    Känner sååå att jag vill dela med mig av min resa, som hjälpt mig så otroligt mycket. Jag vet att vi ”pratat” om värken i kroppen. Ömheten i huden, influensakänsla mm. Vet inte om du fortfarande känner så i kroppen. Jag förstår nu att för min del var det borrelia. Jag fick ingen hjälp av min läkare så jag vände mig till en naturläkare. Visade sig att jag hade både twar (som gör en otroligt trött) och borrelia. Utmattad är jag men det finns så mycket bakomliggande faktorer som gör att våra kroppar inte kan läka. Går nu på örtmediciner och mår sååååå mycket bättre, går inte ens att jämföra. Vill nu inte skapa något som kanske inte finns hos dig men vill du veta mer får du gärna höra av dig ❤️
    Massor av styrkekramar till dig ❤️

    Gilla

    1. Angelica! Tack för att du skrev detta. Jag erkänner att jag har varit sjukt skeptisk till att typ av naturmedicin (förutom att jobba själv med kosten och tillskott av magnesium och såna vanliga) och jag har egentligen lovat mig själv att inte lägga energi på att hålla på och leta runt och tro på alternativa metoder. Jag har tänkt att jag måste tro på den linjen jag går på.

      MEN. Har sedan några månader funderat på att gå till en ayurvedisk läkare. Bara för att se vad jag skulle få för information. Har även namn på en naturläkare i Sthlm som tyvärr har flera månaders väntetid. Bor du i Stockholm? Om du gör det, vem gick du då till?

      Låter helt fantastiskt att du mår så mycket bättre 🙌 Och att slippa ha värken och sjukdomskänsla. Den vaknar jag med varje dag sedan sista månaden, och den eskalerar under dagen. Hemskt är det. Bara den kan ju välta vilken människa som helst! Många kramar ❤️❤️❤️

      Gilla

      1. Tack! Kollade på den sidan nu. Verkar proffsigt. Vad kostar det ungefär för misstänker att sånt inte går på landstinget? Köper man örterna själv efter ordination? Har det hjälpt dig? Kram!

        Gilla

  3. Förstår att du är skeptisk. Bara tanken att berätta sin historia, ett möte med en ny människa som man inte vet om det kommer att leda någon vart. Men det var min enda utväg då jag hela tiden känt mig skeptisk till den svenska sjukvården. Som bara vill dämpa symtom men inte ta reda på orsak.
    Jag bor ju en bit utanför Stockholm, i Nykvarn. Denna naturläkaren finns i Södertälje. Han har långt ifrån så långa väntetider, max 1 månad skulle jag tro. Han har arbetat med många kända elitidrottare men även med många som du o jag.
    Jag var otroligt skeptisk till örtmedicin men det var min enda utväg då min läkare inte godtog mina tyska blodprover och därför inte skrev ut antibiotika. Så här i efterhand är jag väldigt glad för det för örtmedicinerna har överbevisat mig. Dock tar det tid och det är ingen spikrak väg. Och ett stort minus är att man blir VÄLDIGT fattig. Men för min del har det varit värt varenda slant. Något som även blivit bättre är hjärntröttheten och grötköbslan i hjärnan. Även den inre oron o ångesten är mer eller mindre borta.
    Om du vill kan jag följa med dig som stöd om du känner att det är något du vill prova.
    Kram 💖

    Gilla

    1. Tack vad gullig du är!! Nykvarn är jag bekant med 🙂 Har bott i Trosa hela min uppväxt och det är ganska nära. Var alltid i Mariefred på somrarna och besökte ladan med loppisprylar (Kvartinge?) och sååååklart: TAXINGE KAKSLOTT 😎 Ska kolla runt lite om det finns någon i Sthlm men kommer nog ta tag i detta. Få en annan syn på det hela. Men hojtar om jag vill gå till samma för då tar jag gärna namnet på den och kanske en hand att hålla i om du vill ❤️❤️❤️ KRAM

      Gilla

    2. Hej! Har precis hittat till den här bloggen, är sjukskriven sen i september och just nu nere i en ganska djup svacka med mycket sjukdomskänsla i kroppen. Jag funderar också på att söka mig till en naturläkare, då jag inte känner att jag får så mycket hjälp hos min vanliga vårdcentral. Jag bor också i Södertäljetrakten men vet inte vem jag ska vända mig till. Om du Angelica ser det här, vem går du hos?

      Gilla

  4. Förstår så väl ditt resonemang om att det är orimligt att tvingas välja mellan harmlösa, nödvändiga aktiviteter och att bakslagen kommer som en hagelskur i april…
    Är själv i ett sånt just nu och har än en gång konstaterat att regelbundna aktiviteter och att passa tider kostar mig megamycket, hur rolig själva aktiviteten än är. Så av tre små veckoliga aktiviteter kommer jag att backa till 1,5. Jag har stuckit ut hakan och försökt i tre månader och det kluriga är att nu är jag så frisk att notan kommer inte med en gång, utan först efter ett tag. Då kommer det samlade resultatet av ens överambition och då känner jag mig väldigt misslyckad…tills jag pratar med nån vettig människa i närheten och inser att jag just lärt mig något. Igen. Utan att ha stuckit ut näsan hade jag inte vetat. Kunskap kostar helt enkelt.
    Du kommer att komma upp ur denna gropen också, men en måste få sörja lite först, för att kunna ta fram kämpaglöden igen😎.
    Voxran kommer också att kicka in, men det tar tid. Tillåt dig att bara vara under tiden så gott det går!
    Jag tror på dig!
    Kram Sofia

    Gilla

  5. Usch vad hemskt att du ska behöva må så dåligt! Det är så fruktansvärt jobbigt när en hamnar i en sån svacka. Men, du kommer att kunna ta dig upp igen! Precis som alla andra gånger du har kämpat under de här två åren. Jag har själv varit i en djup svacka (därav så få kommentarer på din blogg – men jag läser vartenda ord du skriver). Jag tog mig till min kiropraktor för ett par veckor sedan, hade ingen energi alls. Tog mig dit på ren vilja och adrenalin, blev alldeles darrig i kroppen. Känns bekant kanske?! Han tog pulsen efter varje justering och såg till att den gick ner innan han gjorde nästa ”knak”. Det säger kanske lite om hur slut jag var…. Och varför berättar jag nu detta? Jo, det var för att han sa ”du är INTE tillbaka på ruta ett, även om det känns så”. Det var så skönt att få höra det från någon jag litar på. Jag är övertygad om att det gäller dig också! Rensa kalendern och tillåt dig att ta det lugnt. Så jäkla tråkigt, jag vet. Men det ger ju resultat.
    Jag vill verkligen också komma till den där magiska punkten när en inte behöver energibalansera hela tiden. Och då menar jag ju inte att jag vill tokstressa eller boka in knökfullt med aktiviteter. Men de som är friska behöver ju inte, som du skriver, välja på frukost med vänner eller promenad. Eller varför inte valet mellan att borsta tänderna eller ta en dusch?!? Charmig sjukdom det här *ironin flödar*
    Fina du, känn inte som att du måste skriva peppiga inlägg när du mår dåligt. Du beskriver verkligheten som den är med alla upp- och nergångar. Det är en av anledningarna till att jag gillar din blogg så mycket. Du är fantastisk – glöm inte det!!! KRAM

    Gilla

    1. Ja jag misstänkte att du kanske var trött efter din influensa och allt? Kanske blev det för mycket för kroppen? Hur känner du dig nu? Jag har haft mååååånga svackor efter olika sjukdomar. De har nog tagit nästa värst på mig rent fysiskt faktiskt i allt det här. Att enbart ”göra för mycket” kan vara en svacka på nån vecka eller två (nuförtiden) men om jag blir sjuk 🙈🙈🙈 då är det månader!!

      Tack fina du. Vi är kämpar ❤️ KRAM

      Gilla

  6. Kattis, såg din kommentar 🙂
    Jag går till Ulf Granberg på Levfrisk i Södertälje.
    Jag var där senast igår 🙂 jag tycker han är toppenbra. Dock behöver man investera mod, tid, tålamod och pengar i det hela men det är ju vi med utmattning väl vana vid 😜
    Hoppas verkligen att du hittar något som kan hjälpa dig!
    Hälsa gärna Ulf från mig 🙂
    kram

    Gilla

    1. Åh tack Angelica! Vad snabb du var! 😊 Ska absolut spara namnet och ta mig en rejäl funderare på att ringa honom.

      Gilla

  7. Ja men gör det. Du kan ju ta ett första möte för att se om du tror att det kan vara något för dig. Du binder inte upp dig på något, valet är ditt hela tiden. Stort lycka till 👍 Hör bara av dig om du vill veta mer 😃

    Gilla

    1. Tack snälla! Väntar just nu på lite provsvar jag tjatat till mig från vanliga vc, men om det inte ger något ska jag nog söka mig vidare tror jag.

      Gilla

  8. Är inne och läser lite på din fina blogg igen. 😊 Och vilka trevliga läsare du har! Som verkar vara bra på att kommentera dessutom. En blogg blir ju så mycket mer levande då. Läste om naturmedicinerna ovan. Och visst finns det stunder då man verkligen är beredd på att testa allt för att ta sig ur trötthetsträsket. Själv har jag de senaste veckorna funderat på att uppsöka en antioxidantklinik i Helsingfors. Min svägerska gjorde det för några år sen och hon tyckte det var bra. Men en grundundersökning (med diverse provtagningar) kostar över 1000 euro (bor alltså i Finland) plus att alla piller och vitamindrycker man sen får också kostar skjortan. Så ännu har den tanken bara förblivit en tanke. Örtmediciner känner jag inte alls till, men jag tror att såna också delvis skrivs ut vid just en antioxidantklinik.

    På tal om antidepressiva mediciner så har jag den här veckan kommit till en högst märklig insikt. Att jag för första gången på över ett halvt år känner mig piggare igen. Det efter att jag slutade med min senaste medicin i lördags. Och jag måste ta leverprov innan jag påbörjade den nya medicinen. Så därför blev det paus med medicinerna ett par dagar. Och det känns som om ett grått hölje har sköljts bort från mitt synfält och livet i allmänhet under den här veckan. Jag mår alltså betydligt bättre än vad jag har gjort på länge.

    Jag har ofta funderat över vad som egentligen är hönan och ägget i mitt mående. Alltså vad som beror på mig själv och vad som är ett resultat av diverse mediciner. Jag fick min första depression våren 2013 (efter långvariga och svåra sömnproblem pga stress över två obotligt sjuka föräldrar – bröstcancer och alzheimers). Sen dess har jag käkat mig igenom åtskilliga pilleraskar, då inget riktigt har bitit på mig. Började med Escitalopram och Cipralex. Och Mirtazapin för att sova. Den senare var en mardrömsmedicin för mig. Jag sov helt bra men gick upp 18 kg i vikt på drygt ett år. Vilket läkarna inte alls reagerade över. Det var mitt egna googlande som fick mig till insikten att det måste vara Mirtazapinen som gjorde mig konstant hungrig. Jag hade aldrig haft problem med vikten före det i hela mitt liv. Trots att jag fött fyra barn. Så det var rätt jobbigt. Men då jag bytte medicin gick jag genast ner 10 kg, utan att göra nånting extra.

    Jag började gå hos en psykiater i januari 2015 och där bad jag sen om att få Mirtazapinen utbytt. Så nu sover jag med hjälp av Ketipinor istället. Under hela 2015 använde jag Venlafaxin och började må bättre av den. Men hösten 2016 började jag må sämre igen så då byttes den ut mot Voxra. Den medicinen fick mig bara att må sämre då vi höjde dosen efter en månad. Så nu har jag tagit Brintellix i två månader. Utan resultat, för jag har varit fortsatt konstant trött och mått dåligt mellan varven. Så den här veckan var det tänkt att jag skulle börja med Valdoxan, den sista medicinen på listan i planen som gjorts upp för mig. Men den kan påverka levern så därför blev det en paus i medicineringen, så länge jag väntade på provresultaten. Vilket med tanke på dagens mående kan tänkas bli en högst efterlängtad vändpunkt för mig. För nu mår jag som sagt bättre än på länge! Och det utan medicin! Jag tar bara en svag dos Ketipinor på kvällen. Men jag är rätt säker på att huvudorsaken till mitt bättre-mående beror på att jag nu har gått i psykoterapi varje vecka sen mitten av mars. Och där fått börja bearbeta sorgen efter min mamma. Och kanske också vårsolen äntligen börjar tränga sig igenom mitt trötthetsskal nu. ☀️

    Jag vet inte om mitt piggare tillstånd kommer att hålla i sig. Eller om det bara varar för en stund. Jag hoppas förstås på det första. Att det äntligen vänder nu. För det är så himla ändlöst jobbigt att gå omkring i ett trötthetskoma hela tiden. Medan livet omkring en hela tiden går vidare utan att man själv riktigt hinner med. Det här blev som vanligt en hel roman, för jag kan aldrig fatta mig kort. 🙂 Bra om nån orkade läsa igenom allt. Jag vill bara ge lite hopp till andra som tycker att deras liv aldrig blir ljusare igen. För plötsligt kan det hända. Och det är en så skön känsla!! Och jag tycker också att det är väldigt givande att läsa om andra som befinner sig i ungefär samma situation som en själv. För det ger en både tröst och styrka att veta att man inte är ensam. Kramar och pepp till er alla! ❤️

    Gilla

    1. Ja vad bra att det känns bra utan medicin! Har provat själv men det fungerade tyvärr bara två-tre veckor för sen gick det utför. Men allt är så individuellt. Man får prova sig fram.

      Ohhhh Mirtazapin alltså. Gick upp 10 kilo! Funkade inte för mig. Blä. Men säkert bra för någon annan! Det är så individuellt med dessa mediciner…

      Hoppas du har en bra helg! KRAM

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s