Kategori: Terapihund

Myser med Frallan igen!

Det är väldigt mysigt att ha henne här, den här godingen. Hon är tokvild och kräver betydligt med passning än Esther, men jag skrattar konstant med (åt?) henne. 

Roligt också hur stor skillnad det är på hundar. Esther är godkänd terapihund och helt enormt stabil i sin mentalitet; henne kan jag göra vad jag vill med och hon är alltid cool. Frallan, som tillhör min granne, är betydligt vildare och mer galen. Båda är bara så underbara och jag tänker att vi har haft sån tur som får omge oss med så mysiga hundar när vi inte riktigt har tid med en egen hund just nu. Stoffe jobbar massor och jag prioriterar friheten och yogan lite väl mycket för att det ska fungera. Det kommer väl en dag när livet ser annorlunda ut, så kanske utökar vi med en ny familjemedlem i framtiden. Fram tills dess njuter vi av dessa två rackarns söta filurer. 
Annons

Ångesten alltså

Nu när jag börjat fasa ut min medicin, som jag alltså inte tål, så kommer ångesten som ett brev på posten. Det trycker över bröstet, jag blir orolig och det kryper i kroppen. Fy, minnet sitter så gjutet i mig vilket gör det ännu jobbigare. 

Om jag hade varit frisk och vi fasade ut medicinen skulle detta alltså inte ha kommit tillbaka. Då är hjärnan läkt. Men jag befinner mig i remission (kroppen mår bra men läker fortfarande, sista fasen av min aktiva utmattningsdepression) och därför är den så känslig. Så det betyder egentligen bara att jag inte på frisk. För att förklara hur min läkare resonerar med mig. 
Grejen är att jag har levt med ångest under så otroligt många år, min mamma blev sjuk i cancer när jag var 14 och där någonstans kom det, så min kropp har som ”normalläge” att ha ångest över saker. Den tror att det är ett sätt att skydda sig. Detta gör att jag kanske, kanske kommer behöva äta en låg dos medicin under många år framöver. Den måste lixom programmeras om till ”friskläge”. Det bryr jag mig verkligen inte ett dugg om, utan vill bara må bra. Nu när jag ligger här i sängen en lördagseftermiddag med ångestrusningar så känner jag att jag mer än gärna äter en medicin för att slippa detta faktiskt, för det är inte så kul kan jag tala om. 
Som tur är ligger den där vita lockiga isbjörnen bredvid sängen och sover, och få saker är så lugnande som en varm, sömnig hund. Lyssnar på hennes andetag och försöker följa rytmen. Peace out, alla fina därute.