Det blev så outhärdligt svart

Den där dagen i december 2014. Den dagen skulle jag nog säga blev en dramatisk vändpunkt för mitt liv. Vissa av er som läser har själva ramlat in i den där förbannade väggen, andra inte. Kanske undrar ni andra hur man kan gå in i en vägg? Hur det känns? Kan man inte bara skärpa till sig och bita ihop? Tyvärr inte. Det trodde jag också, tills detta hände mig. Det här är min berättelse om hur min resa rakt in i den tjockaste betong såg ut. 

Det var en fredag precis innan jul. Jag skulle gå på julledighet och hade äntligen unnat mig att vara ledig under alla mellandagar och skulle totalt få nästan tre veckors ledighet. Endast denna fredagen kvar, sen vila. Det var efter lunch den här dagen jag började känna mig konstig och känslig. Runt tvåtiden gick jag till min närmaste kollega och grät och sa att jag inte orkade mer, jag var slut, finito, trött så in i bomben. Vi hade alla haft en rent helvetisk höst med en arbetsbelastning beyond epic, här har jag berättat om vad jag jobbade med och hur mitt sista år innan väggen såg ut. Vi var hela avdelningen helt slut både fysiskt och mentalt och min sista vecka hade varit så galen att jag visste att jag var rejält utmattad. När jag då kom till kollegan och grät så tröstade hon såklart, bekräftade mig i att detta kan inte vara hållbart till våren, vi måste alla få mer paus och kan inte springa maraton under flera månader utan stopp.
Jag repade upp mig lite, bestämde mig för att skriva ett sista mail och sedan lägga in autosvar på mailen ”åter 7:e januari” och sen klappa ihop datorn och gå hem. Det blev inte riktigt så. Jag fick iväg mailet och när jag skulle skriva mitt autosvar så slutade händerna att lyda. Jag kunde inte längre skriva på tangenterna och halva ansiktet domnade av. I panik satte jag mig på stolen och bara skakade i hela kroppen. Jag försökte ropa på min sista kollega som var kvar för dagen men fick inte fram ett ljud. Hjärnan hade stängt ned talfunktionen. Kunde inte längre prata.
På något sätt lyckades min kollega lägga in mitt autosvar åt mig, stänga ned datorn och förstå att jag ville till min pojkvän. Det var det enda jag hade i huvudet – ta mig till honom, min trygghet. Så på stapplande ben gick vi de ca 300 meter det är bort till hans jobb och väl där tog han och hans kollegor över. Då kunde jag knappt stå på benen, kunde inte prata och hade varken känsel i mina händer eller i högra sidan av mitt ansikte.
Vad gör man då? Jo man åker såklart till akuten. Jag var rädd att det var något fel på min hjärna eller att det var en stroke, men Stoffe förstod snabbt att detta är ett stresstillstånd. Vi tog en taxi till SÖS akut och väl där lades jag på en bår med ”kod röd” (även om jag var helt borta var jag såklart inte dum, kod röd var inte en bra kod) och blev snabbt mottagen av läkare och sköterskor. De gjorde alla tester som man gör för att utesluta stroke eller annan akut nervskada, tog en miljon prover och berättade sedan för mig att detta var en akut stressreaktion. Inget annat fel på mig. Jag var utbränd. Det skulle inte bli någon jul i Blekinge hos Stoffes familj. Jag skulle vila.
Och så blev det. På natten när vi kom hem från sjukhuset sjönk allt sakta, sakta in. Sen blev det helt svart. Jag sov dygnet runt i tre veckor. Ställde in alla resor vi hade planerade, bokade av jobbet för en lång tid framöver och gav min chef alla lösenord till datorn så hon kunde sköta min mail mm. Jag kunde inte titta på min telefon på flera veckor och allt som ens påminde om jobb hade jag total blackoutliknande panik över under hela det första året. Fortfarande har jag aldrig ljud på telefonen eftersom det påminner mig om när jag jobbade och den ringde högt och konstant.
På den vägen är det… Jag låg i sängen i nio månader efter den här dagen. I fosterställning. Nio månader av gråt, skrik i panik i kudden, total utmattning, en hjärna som inte kunde prata och tänka, ångestrusningar jag inte ens visste var möjliga… Jag lät min pojkvän tvätta mitt hår medan jag satt ner i duschen för jag kunde inte stå på benen. Jag kunde knappt borsta tänderna och vissa dagar kröp jag från sängen till toaletten för att jag var så rädd att ramla ihop om jag ställde mig upp.
Den där dagen i december var jag 27 år. Jag var högpresterande, en lovande talang i en global koncern, jag hade förlorat min mamma i cancer två år tidigare och jag var väldigt, väldigt olycklig. Även om jag dolde det. För mig själv och för alla i min omgivning. Jag använde mig av adrenalinkickar och prestation för att dölja mina riktiga känslor och för att slippa känna utmattningen och depressionen som legat där i bakgrunden sedan många år tillbaka.
Det konstiga är att när vi satt i taxin påväg till SÖS den där decemberdagen så tänkte jag, förutom att jag var helt livrädd, att nu är det nog. Jag behöver inte göra detta mer. Jag kan förändra mitt liv från idag. Den tanken tror jag hade funnits så länge i mig egentligen men just den här stunden kom den upp och la sig på bordet, nu skulle jag förändra mig själv.
Resan därifrån har varit lång, snårig, gått både framåt och bakåt och ingenting, absolut ingenting, tar jag längre för givet. Men jag har förändrat mitt liv och hela mig själv. Jag är så långt ifrån den där stressade, karriärsinriktade tjejen som bara bryr sig om prestation längre. Nu är jag grundad, trygg i mig själv, harmonisk med det som finns i mitt liv och är allt annat än prestationsinriktad. Jag lever inte längre effektivt. Jag lever närvarande och kärleksfullt.
Ibland tänker jag att det är synd att jag behövde uppleva den där jävla väggen så fruktansvärt starkt. Det här minnet sitter som en tagg i mig och när jag skriver detta just nu så rusar ångesten genom kroppen, bröstet trycker på och händerna skakar. Men jag måste få det ur mig. Imorse när jag stod och rörde i min gröt kom tankarna på den här dagen till mig och ångesten började krypa, så jag tänkte att jag måste skriva av mig det. Få ur det. Blotta allt så jag slipper ha det inom mig.
Så detta är min berättelse om den där dagen när jag gick in i väggen. Såhär kan det gå till. Och såklart på en miljon andra sätt. Alla har sin resa. Och framförallt; såhär kan det gå när man stressar, lever effektivt i allt man gör, pressar in aktiviteter i livet, undviker det jobbiga inombords, lever med ångest eller depression, struntar i sig själv, tänker att allt är en tävling, skjuter all vila till senare och inte lever i kontakt med sin kropp och sina känslor. Om man lever i huvudet. Utan att närvara i helheten. Det kan gå så jävla illa.
Processed with VSCO with hb1 preset 
Annonser

15 reaktioner på ”Det blev så outhärdligt svart

  1. Tack för att du delar med dig ♥ Vilken resa du gjort, och vilka insikter du fått. Oj vad viktigt det är att leva närvarande här och nu..

    Gilla

  2. Det känns i mig när jag läser din historia. Min var helt annorlunda, men ändå precis likadan.

    Ibland behöver även jag påminnas om hur det kan vara, för man glömmer bort. En överlevnadsinstinkt antar jag, att ständigt minnas är för plågsamt. Men när jag blir påmind ligger de där minnena inte särskilt långt borta.
    Tack för att du berättar. Det viktigaste just nu är att vi tar hand om oss, här och nu. Begraver prestationsprinsessor och bekräftelsebehov. Bara njuter av allt det som faktiskt är fint och bra i våra liv. Ha det bäst! Kram

    Gilla

  3. Tack för att du delar med dig, modigt och viktigt. Att gå in i väggen (och då menar jag såklart en rejäl krasch) är lite som att få barn. Livet blir sig inte likt mer och det är en så dramatisk och livsomvälvande händelse. I dag är det närmare 10 år sedan jag låste in mig med vad jag senare förstod världens ångestattack på toaletten på skolan där jag jobbade och sen kom jag aldrig tillbaka till det yrket. Föll tyvärr in i en ny utmattning 6 år senare med exakt samma symptom men två barn rikare. Kampen att återhämta mig pågår dagligen. Vi är kämpar kram Christine

    Gilla

  4. Tack! Jag delar liiite av egoistiska skäl för jag vill typ ”få det ut mig” och skriva har fungerat bäst hittills. Sen såklart vill jag att de som inte upplevt väggen ska få veta hur en resa kan se ut, det är så lätt att tro att man kan skärpa till sig. Tyvärr är det inte så enkelt ju. Tyvärr tyvärr tyvärr… Kram ❤️

    Gilla

  5. Ja jag går också på
    Överlevnadsinstinkt och glömmer ibland. Men det är okej. Fick sån ångest bär jag skev detta inlägget alltså… Men puh vad skönt att få det ur sig. Ett steg på vägen..
    Ja fy: bort med prestationsprinessor!! Kram!

    Gilla

  6. Sant verkligen. Det blir aldrig detsamma mer. Då har du också upplevt den där svarta tiden efter en krasch… Den är hemsk. Men vad fint att du ändå har två barn att älska och leva i nuet med. Det är en fantastisk gåva. Allt annat är egentligen sekundärt, även om såklart hälsan gärna får vara så pass att man orkar leva ut sina dagar. Men vi kämpar alltså. Varenda jäklarns dag. KRAM

    Gilla

  7. Jag blir så väldigt berörd av din berättelse. Din och andra liknande berättelser, trots att jag gått in i en egen vägg. Det är så hemskt att vi ska behöva falla så hårt, att det ska smälla så högt och kosta så mycket. Det förändrar mycket, men det kan ju faktiskt vara så att det som kommer på andra sidan är bättre än det vi hade innan. Resan är lång och det kräver mycket tålamod, tid och uthållighet…men det händer mycket under tiden. Även när ingenting tycks hända.

    Tack för att du delar med dig av din berättelse <3

    (jag läste inlägget när du först skrev det, jag läser varje dag, men har ofta problem att kommentera från min mobil så kommentarerna kanske dröjer…men jag ser vad du skriver) Kram

    Gilla

  8. Tack Linnéa! Ja vi alla har vår egen vägg och det berör mycket att läsa om andras historia, jag får ofta ångest av att läsa om andras resa… Är väl inte riktigt kompis med det som hände än :-/

    Fina du! Du är så gullig som läser och peppar och kommenterar! Så underbart gulligt. Älskar ju din blogg!! Dina bilder och texter är magiska. KRAM

    Gilla

  9. Starkt av dig att dela med dig av den dagen då det inte gick längre. Tänk vad långt du ändå kommit på din väg till ett värdigt och över tiden hållbart liv. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s