Bob Hund – han vet jag vem det är!

I helgen var systeryster Bea och hennes flickvän Victoria här. Ni vet den där dagen när allt var skit… Då kom dom med goda bullar från Magnus Johansson och, såklart, massor av god choklad. Så fina.

Bea och Victoria är lixom stencoola och världens lugnaste. Victoria jobbar som sjuksköterska inom akutsjukvård så ni kan ju tänka er; henne skulle man kunna skriva ut på recept mot ångest typ. ”Ordineras: två timmar med Victoria på valfritt fik”. Jepp. Den effekten har hon. Man känner sig lugn, trygg och för en stund vet jag att allt verkligen kommer ordna sig så himla bra.
Och min syster alltså. Fina syster. Hon älskar musik, alltså verkligen älskar musik. Hon går på konserter med band man aldrig hört talas om och bokar upp lixom 10 av 12 konserter med respektive band när de åker på turné. Spelar de i Stockholm, Linköping , London eller Paris spelar ingen roll. Hon drar dit (ofta med Victoria snällt medåkandes). Inget är ett problem och absolut ingenting är jobbigt i hennes värld. Så fin egenskap. 
I förra veckan hade hon varit två kvällar på konserter på Gröna Lund. Den ena kvällen spelade Bob Hund. Jag som gärna ville stoltsera med mina hyfsat begränsade musikkunskaper (även om jag definitivt lyssnar mycket på musik):
Bea: I torsdags var jag på och i fredags på Bob Hund
Jag: Ja! Bob Hund vet jag vem det är *orimligt stolt*
Bea: Bob Hund är inte en han, det är ett band *biter sig i läppen för att inte skratta åt sin just i stunden överlyckliga storasyster*
Jag: … *Drar ner rullgardinen och känner mig som 65++ snarare än 29*… 
Med vänlig hälsning,
Old Lady
Annons