Adriana Rocher – Mina gyllene skor

I lördags kom Stoffe hem med lite nya kläder till mig som han köpt. Han är fin så min kille alltså… Kommer ofta hem med saker som han tycker jag ska ha. Sött. Den här gången fick jag ett par guldiga skor från Acne med en smiley på (!!). Väldigt Tess! Så fina. Fick också två sköna tröjor som blir perfekta när våren snart kommer. Är alltid så varm så gillar tunnstickade grejer. 

Är inte alls något fan av att gå i butiker utan gillar när saker bara kommer hem och passar perfekt. Älskar därför att köpa saker online *hämtar pris-bucklan för mest sociala Stockholmaren 2016*.

Hjärntrötthet vid utmattningsdepression

Sakta, sakta släpper mer och mer av den där järnbalken som brukar tryckas åt runt mitt huvud. Äntligen kan jag titta på TV och läsa igen vilket såklart underlättar lite för att dagarna ibland ska passera trots en enorm trötthet. Undviker i möjligaste mån dator, iPad och telefon men vill gärna skriva detta inlägget för det är ett så viktigt ämne som lixom hamnar i det tysta annars.

Hjärntrötthet drabbar människor som av olika anledningar fått skador i hjärnan. De vanligaste orsakerna till detta är stroke, kraftigt slag mot huvudet eller utbrändhet. Det är väldigt svårt att beskriva hjärntrötthet för någon som aldrig haft det för det liknar verkligen inte någonting jag upplevt innan. Det är som att man rent fysiskt kan känna att hjärnan är totalt utmattad och den värker av trötthet; precis som en muskel kan värka vid fysisk utmattning. Symptom på hjärntrötthet är alltså att man känner hur hjärnan blir uttröttad av orimligt lite tankeverksamhet (t.ex. tänka på vad man ska äta till middag eller ens tänka överhuvudtaget), man får svårt att göra flera saker samtidigt, återhämtningstiden efter mental aktivitet är onormalt lång (ofta flera dygn eller kanske veckor efter bara en liiiten överansträngning), ljus och ljuskänslighet och dessutom – kanske bland det värsta av allt – huvudvärken man får om man ansträngt sig för mycket.

När min hjärntrötthet har varit som värst har jag legat i månader i sträck i sängen i ett mörkt rum med en kudde tryckt över ögonen. Jag har inte kunnat ta in någon typ av information, läsa, kolla på TV, svara på SMS, prata med folk. Ingenting. Minsta lilla ansträngning i form av att tänka har gjort att huvudet fullkomligt exploderat. Och det finns tyvärr ingen medicin mot detta. Inte som hjälper smärtan och inte heller som kan läka hjärntröttheten. Det beror helt enkelt på att hjärnan är skadad och det finns inget som kan skynda på den läkningen utan det tar den tid det tar.

En sak för mig att inse har varit att, eftersom jag blir uttröttad av minsta lilla tankeverksamhet, hjärnan är verkligen helt otroligt komplex. Innan jag gick in i väggen hade jag inte en tanke på att jag kunde överanstränga min hjärna genom att hålla på med för många saker samtidigt eller att hjärnan plötsligt skulle kunna kasta in handduken och säga ”Nu räcker det!”. Jag hade alldeles för höga krav på mitt huvud helt enkelt. Idag vet jag att alla de tankar och processer som är igång i huvudet hela tiden är otroligt energikrävande och att göra flera saker samtidigt är verkligen inte en bra idé. Nej – en sak i taget kommer gälla för mig framöver. Och ha som grundregel att inte acceptera att bli avbruten hela tiden i jobbet för det är något om tröttar ut hjärnan något fruktansvärt.

Jag hoppas verkligen att min hjärntrötthet kommer att försvinna i takt med att min utmattning försvinnner. I de flesta fall gör den det men ca 25 % får kvarstående hjärntrötthet även efter att kroppen i övrigt läkt.

Så. Nu vet ni hur viktigt det är att vila hjärnan för att inte skada den så som jag alltså har gjort. Se till att lägga in pauser för återhämning. Det kan vara meditation, en promenad i naturen utan musik eller bara sitta på en sten och titta på vattnet. Våga låta allt vara tyst ibland.

En söndag i mars

Skulle gått på yoga vid 11. Avbokar det. Går och lägger mig i sängen igen med Stoffe. Bokar in ett nytt pass vid 16. Kroppen värker av trötthet så avbokar det också. Vi bestämmer att en promenad nog är mer passande. Men nej, det blir inte heller av. Istället sätter vi oss på ett café och dricker kaffe och äter kanelbullar i två timmar. Sen går vi hem och kollar på en film trots att disken från gårdagens middag kallar i köket. Vissa dagar är såhär. Och det är så h i m l a okej. End of story.

I veckan kommer den här tjejen och bor hos oss. Ska pussa henne en gång i minuten! 

Löpning efter utbrändhet

Som jag har nämnt ett par gånger innan så har jag börjat löpträna för att bygga styrka och kondition tillbaka. När jag började med löpningen för några månader sedan så körde jag på Johanna Kajsons tips (ungafrukajson.se) (som eventuellt kommer från Martina Haags bok??) (slut på parenteser) att starta med 12 minuter och sedan bygga på med 1 minut per gång. Sagt och gjort; så startade jag. Reglerna är enkla: du får springa huuuur sakta som helst men du får inte stanna. Om du stannar måste du springa om ”samma minut” nästa gång igen. 

För mig har detta sätt fungerat bra och nu är jag uppe i 28 minuter, nästa gång 29. Jag tänker mig att jag ska upp i kanske 40 minuter och stanna där ett tag medan jag fortsätter bygga styrka i yogan. Dessa är perfekta komplement för mig. 
Idag sprang jag alltså 28 minuter och denna gången var det inte ett härligt pass. Det kändes ungefär som att köra bil med handbromsen i; blytunga ben. Jag vet inte varför och jag har lärt mig att inte fundera så mycket på det utan vissa dagar är dagsformen helt enkelt inte pigg och alert. Innan jag gick ut låg jag och kollade på filmen ”The Secret Life of Bees” och åt Oreos ur paketet så när jag snörade på löparskorna och gick ut tänkte nog kroppen: ”Hallå! Vad gör du??!! Är du inte riktigt klok??!” Men jag tog mig igenom. 28 minuter. Yes! 

Något är fel

I medier just nu pågår bland annat en kampanj kring stress och utmattning på arbetsplatser. I samband med det kan man läsa att sjukskrivning på grund av utmattningsdepression ökat med 70 % på fyra år. Jag upprepar: 70 % på fyra år. Är det okej? Nej. Är det samhällets fel? Ja. 

Något är fel. Väldigt, väldigt fel. Människor ska inte kollapsa av stress och höga krav. Vi är inte skapade för att klara hur mycket som helst och vi kan helt enkelt inte hantera den orimliga mängd intryck som vår hjärna dagligen utsätts för. Kroppen har inte hunnit anpassa sig efter tempot och därför kollapsar vi. Jag säger vi av två anledningar. 
1. För att med varje utmattad person följer ett helt gäng anhöriga som blir med-drabbade i sjukdomen. Och det är också en del i sjukdomen. Runt mig har det funnits ett helt gäng som varit drabbade med mig och fått anpassa sina liv på grund av min sjukdom. Dessutom ska vi inte heller glömma att det på ett sätt drabbar hela samhället varje gång någon blir sjuk för vi är alla med och betalar genom våra skatter för vård och sjukpenningar. 
2. För att detta kan drabba vem som helst. Det var inget unikt med mig som gjorde att jag blev sjuk; detta påpekar min läkare fortfarande varje gång jag träffar honom. ALLA kan hamna här. Man tror att man klarar allt, att man ”bara” ska göra detta också eller snart är det ju semester så då får jag vila. Nej. Det fungerar inte så. Alla kan drabbas. Närsomhelst. 
Något är så fruktansvärt fel. Jag både kan och kan inte sätta fingret på det. Jag ser alla delar fladdra förbi mig nu när jag är hemma och allt är tyst; hur orkade jag förut?? Jag sprang, sprang, sprang utan att stanna. Och det är fler med mig som gör samma sak. Ett stort strukturfel som hamnar på enskilda individer. Människor som i tysthet förbannar sina misslyckanden för att samhället förväntade sig mer. 

Eat wise, drop a size

Lyssnade på förra veckans avsnitt av Ångestpodden (in och lyssna!) och de pratade om orimligheten i all den träning och hälsa som exponeras i sociala medier; hur påverkad man blir av att andra personer tränar 9 pass i veckan, äter typ gurkstavar och morötter till lunch och visar sina perfekta kroppar. Som ni förstår är rubriken typ den största ironin ever… Jag fick lyckokänslor i hela kroppen när de tog upp just detta citatet ”Eat wise, drop a size” och skrattade så hysteriskt att de knappt fick luft. Så befriande.

Nu har Ida och Sofie 250 000 lyssnare i månaden på sin podd och de ligger idag tvåa på podcasters lista över mest nedladdade poddar under veckan. Och jag kunde inte vara mer stolt och glad för deras skull. Och dessutom är jag stolt och glad över Sverige som tar till sig deras fantastiska åsikter med öppna armar och börjar prata om den psykiska ohälsan i vårt land. Vi ska aldrig skämmas. Och vi ska aldrig vara tysta. Aldrig. 

Kväll med vännerna

Igår kväll trotsade jag (igen!) ett värkande huvud och gick iväg tillsammans med gänget för att överraska Emma som fyllde år. Vi samlades alla på Sturehof och satt tills kvällen övergick i natt på deras uteservering (!) i sofforna under infra. Så. Himla. Kul. 

Jag hade vilat hela dagen för att orka och faktiskt så gick det långt över förväntan. Också för att alla var stöttande nog att alltså sitta ute där det inte var hög musik och stimmigt av folk. Så det gick hur bra som helst! Gissa om jag var glad imorse? Vaknade helt lyckopirrig av att ha orkat en kväll, att ha fått umgås med alla vänner helt normalt ute och bara skrattat, tramsat och varit den vanliga Therese för några timmar. 
Innan jag kraschade hade jag ju ett ”karriärsinriktat” jobb och levde mer livet kring utekvällar på olika ställen i stan, åt dyra middagar ute och shoppade kläder var och varannan dag på Biblioteksgatan. Nu kan jag säga att jag är typ i andra änden av snöret; lever megamegalugnt liv (såklart…) och det händer några få gånger per månad (okej vecka kanske..) att vi äter middagar i stan och dricker vin i barer. Nope. Det var ett annat liv. 
Grejen är att jag saknar inte det livet, förutom delen att kunna bara vara sig själv en stund utan en jobbig utmattningsdepression som står och småglor i dörren hela tiden. Men jag saknar inte hela ‘klä sig i kavaj och snygga skor och äta dyra luncher’-grejen. Inte ett dyft. Jag älskar att ha betydligt mer bohostil, laga massor av nyttig och god mat hemma och ibland ge mig iväg för att minnas hur det var att leva karriär-city-livet. 
Saker förändras. Jag förändras. Men det som består är det viktigaste; relationen till mina vänner och min familj. Jäklarns vad kul det var att dricka alldeles för mycket vin, skratta och dra snuskiga skämt med gänget igen. Welcome back miss T. 

TACK!

Tack alla ni som peppar och stöttar under min väg genom sjukdom, sorg, glädje, hopp och förtvivlan. Ni som kommenterar och läser betyder så oerhört mycket; personer jag aldrig träffat IRL men som jag VET är så jäklarns fina människor för jag KÄNNER er kärlek! Och jag försöker ge tillbaka pepp, stöd och förståelse. Tänker på er massor! ❤

Och mina vänner och min syster som kom med kramar och kärlek. Tack. Det finns inga ord. Jag blir helt tårögd och gråtig och bara så oändligt tacksam att just ni finns i mitt liv. 

Klagotant

Känner mig som en tjatig bandspelare varje gång någon frågar hur jag mår och jag svarar ”Åh, det är bra. Bara den där huvudvärken…”. Alla lär ju tro att det bra är att ta en Ipren och lägga sig en timme så blir allt bra. Tyvärr är det inte riktigt så.

Hjärntrötthet tar månader och kanske ÅR att repa sig från. Just det onda kommer i perioder och gör ont. Inte som vanlig huvudvärk utan lixom en trötthet i huvudet som skjuter ut smärta i hela pannloben och över ögonen. Fy fasen. 
Ligger i alla fall i sängen, har kunnat ta en promenad med solbrillorna på (tur att det var soligt så jag slapp se ut som ett miffo…), har sått årets grönsaker och lite annat fix som passar när jag inte kan kolla på tv, läsa, träffa folk… Inte mer spännande än så just nu. 
Vill inte klaga så därför ger jag mig själv en klapp på axeln. Folk sa ofta till mig när mamma gick bort att jag var stark. Grejen var bra att jag inte hade något val och jag kände mig verkligen inte stark! Men nu i detta känner jag mig stark. Jag har ett enormt tålamod och jag klagar väldigt, väldigt sällan på situationen utan försöker göra det bästa av dagarna. Men nu tycker nog alla andra att jag är en klenis istället, precis som jag ibland tyckte (mitt förra jag…) om folk som ‘inte orkade gå upp ur sängen’. Ajaj så fel jag hade! NU är jag stark; ge mig en kram för att jag kämpar. Please. Jag behöver den idag.