Jag hade vilat hela dagen för att orka och faktiskt så gick det långt över förväntan. Också för att alla var stöttande nog att alltså sitta ute där det inte var hög musik och stimmigt av folk. Så det gick hur bra som helst! Gissa om jag var glad imorse? Vaknade helt lyckopirrig av att ha orkat en kväll, att ha fått umgås med alla vänner helt normalt ute och bara skrattat, tramsat och varit den vanliga Therese för några timmar. 

Innan jag kraschade hade jag ju ett ”karriärsinriktat” jobb och levde mer livet kring utekvällar på olika ställen i stan, åt dyra middagar ute och shoppade kläder var och varannan dag på Biblioteksgatan. Nu kan jag säga att jag är typ i andra änden av snöret; lever megamegalugnt liv (såklart…) och det händer några få gånger per månad (okej vecka kanske..) att vi äter middagar i stan och dricker vin i barer. Nope. Det var ett annat liv. 

Grejen är att jag saknar inte det livet, förutom delen att kunna bara vara sig själv en stund utan en jobbig utmattningsdepression som står och småglor i dörren hela tiden. Men jag saknar inte hela ‘klä sig i kavaj och snygga skor och äta dyra luncher’-grejen. Inte ett dyft. Jag älskar att ha betydligt mer bohostil, laga massor av nyttig och god mat hemma och ibland ge mig iväg för att minnas hur det var att leva karriär-city-livet. 

Saker förändras. Jag förändras. Men det som består är det viktigaste; relationen till mina vänner och min familj. Jäklarns vad kul det var att dricka alldeles för mycket vin, skratta och dra snuskiga skämt med gänget igen. Welcome back miss T.