Något är fel

I medier just nu pågår bland annat en kampanj kring stress och utmattning på arbetsplatser. I samband med det kan man läsa att sjukskrivning på grund av utmattningsdepression ökat med 70 % på fyra år. Jag upprepar: 70 % på fyra år. Är det okej? Nej. Är det samhällets fel? Ja. 

Något är fel. Väldigt, väldigt fel. Människor ska inte kollapsa av stress och höga krav. Vi är inte skapade för att klara hur mycket som helst och vi kan helt enkelt inte hantera den orimliga mängd intryck som vår hjärna dagligen utsätts för. Kroppen har inte hunnit anpassa sig efter tempot och därför kollapsar vi. Jag säger vi av två anledningar. 
1. För att med varje utmattad person följer ett helt gäng anhöriga som blir med-drabbade i sjukdomen. Och det är också en del i sjukdomen. Runt mig har det funnits ett helt gäng som varit drabbade med mig och fått anpassa sina liv på grund av min sjukdom. Dessutom ska vi inte heller glömma att det på ett sätt drabbar hela samhället varje gång någon blir sjuk för vi är alla med och betalar genom våra skatter för vård och sjukpenningar. 
2. För att detta kan drabba vem som helst. Det var inget unikt med mig som gjorde att jag blev sjuk; detta påpekar min läkare fortfarande varje gång jag träffar honom. ALLA kan hamna här. Man tror att man klarar allt, att man ”bara” ska göra detta också eller snart är det ju semester så då får jag vila. Nej. Det fungerar inte så. Alla kan drabbas. Närsomhelst. 
Något är så fruktansvärt fel. Jag både kan och kan inte sätta fingret på det. Jag ser alla delar fladdra förbi mig nu när jag är hemma och allt är tyst; hur orkade jag förut?? Jag sprang, sprang, sprang utan att stanna. Och det är fler med mig som gör samma sak. Ett stort strukturfel som hamnar på enskilda individer. Människor som i tysthet förbannar sina misslyckanden för att samhället förväntade sig mer. 
Annonser

2 reaktioner på ”Något är fel

  1. Åh vilket bra inlägg. Precis så är det ju. Man tror att man själv är immun. Fast det är man ju inte. Och alla som drabbas med oss. Det måste innebära att alla har på något sätt drabbats av stressens baksida. För egen del eller som med-drabbad av nån närstående.

    Vad lär man sig då av detta?? Den enskilda individen övar på att inte känna skam och skuld för att den inte klarar av att hantera de orimliga krav som ställs. Men den springande punkten, varför ställer vi så höga krav på de som jobbar, när det finns så många som inte har ett jobb? Borde man inte kunna fördela arbetet bättre? Och ta hand om de anställda på ett vettigt sätt? Oj, nu eldade jag upp mig lite! Men det är ett ämne som engagerar..
    Kram!

    Gilla

  2. Jag eldar också upp mig över just detta 🙂 Det blir en hjärtefråga när man själv drabbats så hårt och dessutom ser man allt med andra ögon när man är hemma och ser hur alla andra stressar runt i vardagen. Det är så orimligt och inte alls konstigt att människor blir sjuka! Fler människor i jobb och fördela ansvaret – företag skär ner på personal men fortsätter göra enorma vinster… Vilka drabbas? Jo individerna. Fy fasen!

    Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s