Kategori: Utmattningsdepression

Egot styr mig just nu

Tack alla ni som kommenterade och mailade när jag frågade om löpningen. Så värdefulla inputs och efter era tankar och synvinklar så ändrade jag inställningen till vad jag förväntar mig av mig själv.

Det känns som att min kropp är tröttare nu än för några veckor sedan (då var det mer huvudet som gjorde ont av hjärntröttheten). Och jag har så svårt att acceptera det. Men jag vet ju egentligen vad som är felet – jag låter mitt ego styra för mycket. Allt som heter jag borde, kunde förut, måste… Sånt ska bara bort ur mitt liv just nu. Energipotten ser olika ut för varje dag och jag måste lära mig leva med den energi jag faktiskt har; inte den jag borde ha, kunde haft eller hade. 
Jag lyssnade på Kropp och Själ (P1) och hörde citatet ”En inställd träning, är en träning det också”. Och så är det verkligen för mig. Jag måste tänka att varje gång jag bestämmer mig för att inte träna/yoga/springa så är det mer värt än när jag faktiskt gör det. För mitt sinne fungerar lite tvärtom kan man säga: jag har inga som helst problem med att köra över prick alla gränser och varningssignaler jag har och gå till träningen. Det är det enklaste för mig, mitt ”naturliga” agerande. Däremot har jag extremt svårt att inte genomföra det jag har bestämt mig för. Så därför är ju träningen egentligen det motsatta för mig; att inte genomföra den är faktiskt den riktiga träningen. 
Bilder från Tylösand i april där jag faktiskt hade närvaro nog att bara precis göra det jag orkade. Egot blåstes bort av den fantastiska vinden på den här stranden. 

Foodmatters

Har idag kikat på dokumentären Foodmatters på Netflix. Innan jag säger något annat tänker jag säga:

– jag vet att det är en dokumentär som fått sina pengar någonstans ifrån
– jag vet att det är en amerikansk dokumentär
– man ska aldrig tro på enbart en källa
– man ska aldrig tro på allt som sägs i en dokumentär 
Jag är extremt kritisk och källkritisk av naturen men jag gillar verkligen dokumentärer. Under min utmattning har jag snöat in i perioder på olika saker; ett tag var det Drottning Victoria, ett tag var det djur av alla dess slag, ett tag naturen och miljön, ett tag var det nordpolen och sydpolen och nu de senaste månaderna definitivt mat. Mat har alltid varit ett intresse och just matlagning är något av det roligaste jag vet. 
Hursomhelst var dokumentären intressant för den belyste inte bara hur bra det är med ekologisk, vegetarisk mat utan tog också upp hur näring kan läka kroppen. Jag har själv blivit upp över öronen irriterad över folk som påpekar att jag ska äta annorlunda, jag ska se över kosten, ta så kommer jag bli frisk. Det fungerar inte så! Men mat kan absolut göra mycket för kroppen, DET kan jag hålla med om!
Vegetarisk kost 
För mig blev det en hel vändning när jag gick över till att äta helt vegetarisk kost. Energin jag fick går inte att beskriva. Där någonstans insåg jag hur viktigt det är att inte bara äta ”nyttigt” (och då menar jag definitivt inte massa kvarg, ägg och allt vad det är som förespråkas på gymmet) utan att faktiskt lyssna på sin egen kropp och ge den vad den frågar efter. För mig var det helt enkelt vegetarisk kost fullt ut. För någon annan något annat. Det handlar inte om förbud eller etiketter, utan om balans, balans, balans. 80/20 regeln fungerar ganska bra här också. 
Kroppen kan läka sig själv. Oftast. Inte alltid. Men oftast. En depression och en utmattning går inte enbart att läka med rätt kost; det krävs en hel massa vila, förändringar i attityden till prestation, kanske natur, meditation mm. Bara du vet vad du behöver för att läka. Medicin kan också behövas. Men kosten kan ge kroppen mer av den näring som gör att den orkar ta tag i att börja reparera kroppen och hjärnan. Därför kan det vara en idé att se till att peta in ekologisk mat som faktiskt innehåller näring och inte fyller kroppen med bekämpningsmedel och insektsterrormedel. Och att dessutom lyssna på sin kropp och fråga vad den vill ha, ofta vet du det faktiskt. Stark mat är inte bra om du är pitta-dominerad (ofta uppe i varv, stressad, prestationsinriktad) och fet mat är inte bra för en kapha (låg energi, lat av naturen, tungt element). 
Dokumentären påpekar att mediciner är jättebra, de hjälper massor av människor. Men maten tas sällan/aldrig med i läkningen av patienter i väst, och det är just den förlorade biten som gör att vi missar något viktigt i vår läkning. Maten får vi själva pyssla med. Så kanske ska vi göra det lite mer? Tänka på det där med maten. 
Jag ÄLSKAR choklad, glass, godis, fika och allt sånt och det är inte alls det jag menar. Det ska vara en del av din kost – också. Bara att grunden i maten kan vara näringsrik och tillföra massa gott till cellerna så de kan jobba på. Energi.
Mina mediciner och maten som stödhjul

Jag äter medicin mot min sköldkörtel (underfunktion) men därtill ger jag kroppen extra selen och äter massor av paranötter som ju hjälper sköldkörteln. Och jag undviker sojaprodukter som stjälper funktionen. 
Mot min acne har jag ätit Tetralysal (antibiotika) många omgångar (!) men insåg sen att vegetarisk kost verkar kunna hjälpa mot detta. Och just mot min acne har jag testat lixom… Allt. Som besatt. Och så var det bara kosten. Nu är allt borta. Jag är faktiskt fortfarande förvånad! 
Mot min depression har jag ätit sex typer av antidepressiva. Tyvärr tål jag inte SSRI och SNRI så jag får inte längre äta dessa. Tyvärr säger jag här. Jag vill gärna tåla och kunna äta dessa för ångesten och den svåra depression jag hade – det är inget att leka med. Jag hade behövt medicin. Punkt. Men nu tvingas jag klara mig utan. Jag funderar på att besöka en auyrvedisk läkare (den indiska läkekonsten) för att se om vi kan hitta en bra balans i mat som kan hjälpa mig, för jag känner mig rädd utan min SSRI – tänk om depressionen kommer tilllbaka? Detta blir typ mitt sista hopp för annars gör jag ju yoga och meditation som någorlunda kan hålla ångesten i schack… 😦 
Veckohandla grönt och gott

Vad ville jag egentligen säga med detta inlägget? Att maten faktiskt kan vara en stor hjälp i kroppens läkning. Den klarar inte att läka en utbrändhet själv, det behövs ett större artilleri, men den kan definitivt hjälpa till på vägen. Så nästa gång du veckohandlar: njut extra av att gå runt i grönskaksdisken och titta på alla vackra, goda grejer som kan bli en del av maten i veckan. Fyll korgen med massor av gott och proppa alla middagar med grönsaker, frukter, bär och nötter. Även om det inte räcker hela vägen så kan jag lova att det kommer göra att kroppen känns piggare och definitivt ge härlig lyster i huden. Och om det syns – tänk då vad som händer på insidan! 
Nu ska jag veckohandla för denna veckan. Vår korg är alltid till 80 % fylld med frukt, grönsaker, bönor, linser och nötter. Resten är såklart annat som behövs i ett hem. Men det är definitivt min favoritstund på dagen när jag får kika runt bland alla goda grejer som finns i mataffären och planera vad jag ska få laga i veckan. Närvaron ❤

Äppelfabriken

Dagen spenderades med våra bästa vänner E och C-J ute på Ekerö, på Äppelfabriken. Jag är visserligen absolut totalt slut nu fysiskt och mentalt, men mina drömmar har satts igång; att bo i ett hus med äppelträd. Ha ett vackert växthus där jag kan odla massor av grönsaker och örter. Stora fikonträd med dinglande frukter över borden. Terracotta som kalkats vitt av vatten och jord. Vinrankor som letar sig längs taket för att få del av den åtråvärda solen. Höns som skuttar fritt på gården. Äppelmust som serveras färsk till vänner på besök. Händer som blir svarta av mull och jord. Doften av äppelblommor, gräs, vatten och jord. Morgonkaffet som intas på altanen i bara fötter och en skön kofta. Naturen. Ljuset. Friheten.
Drömmen. Den finns där och den växer. Och den ger mig en så stark anledning att fortsätta kämpa. 

Tänker jag fel med löpningen?

Behöver lite råd från er just nu för jag känner mig osäker på hur jag ska tänka. 

Jag gillar att springa och gjorde länge det innan jag blev utbränd. Därför känns det som en av de grejerna jag gärna vill komma tillbaka till. I vintras hade jag några extremt bra månader i min utmattning där löpträningen verkligen gav en kick och energi jag kunde leva på i nästan 24 timmar. Men de senaste två månaderna har löpningen nästan tagit kål på mig. De senaste gångerna har varit tuffa eftersom det alltid har resulterat i att jag knappt kan stå på benen under kanske 2-4 timmar. Sedan repar kroppen upp sig sakta, sakta och en natts sömn återställer mer eller mindre balansen.
Det känns inte riktigt bra. Jag har fått klartecken från min läkare att löpning är okej och pulsträning är bra, men beslutet är ju alltid mitt och jag måste ju lyssna in mig egen kropp. Promenader gör mig inte alls lika trött och jag kan oftast utan problem powerwalka ett par timmar utan att få den nedbrytande effekten som löpningen ger. 
Hur gör ni andra därute? Hur tänker ni kring träning och pulshöjande aktiviteter? Och vad får ni för effekter på kroppen? 
Ni står jag inför att sluta springa ett tag och bara gå, samtidigt som det är tråkigt att ge upp något som jag ju tror skulle kunna bygga mig starkare i längden. Behöver er hjälp här ❤ 

Promenerar och tänker, skapar, känner

Eftermiddagspromenad runt sjön. Äppelblommor i träden. Grenar som tornar upp sig mot himlen. Tjocka stammar vittnar om långt liv. Tänker på min kropp. Förbannar. Förlåter. Tänker om. Känner sorgen. Känner saknaden. Skapar texter. Skapar minnen. Skapar utrymme i bröstet. Ser det lilla. Upplever det stora. Lever och minns och öppnar hjärtat för allt det vackra runtomkring.  

Den enkla vägen

Igår var det bara att testa igen; med löpningen. Jag är inte direkt den som ger mig i första taget så nu testade jag en annan teknik efter att kroppen sagt ifrån i lördags. Nu blev det ett mer lågintensivt pass och jag såg till att inte gå upp för mycket i puls. Så fort pulsen skenade iväg så gick jag ett par minuter och startade om.

Det fungerade faktiskt bättre! Jag kände mig glad över att ha sprungit min runda och endorfinerna gav en skön kick, och kroppen verkade mer nöjd över att inte ha blivit totalt utpumpad. Dessutom preppade jag en god ostmacka och en kopp matcha som jag intog direkt efter passet för att återställa balansen i kroppen. 
Wash-out av mediciner
Idag var jag alltså hos läkaren igen. Jag fick panik i förra veckan när jag började inse att alla mina mediciner bara gjort mig sämre. Så jag och läkaren bokade in en uppföljning och jag fick som vanligt göra MADRS och utmattningsskattning. Och det har till och med blivit bättre! Jag har bättre koncentration, energi mm så det är ju helt toppenbra. Den ångest jag kände i lördags var alltså ett utsättningssymptom som man får när man tar bort SSRI från kroppen och egentligen inte min egen ångest. Den lättnaden. 
Jag tål helt enkelt inte antidepressiv medicin. Tyvärr. Och det är verkligen tyvärr. För trots all skit jag gått igenom med mina mediciner så skulle jag verkligen vilja hitta en som passar mig och som kan hjälpa mig i framtiden så jag inte hamnar här igen. Det är så otroligt värt! Men nu hänger allt istället på mig. Jag måste sätta upp strategier för mitt liv som håller i längden och dessutom alltid tänka good enough. 
Nu kör vi en prövning några veckor när kroppen ska renas från toxiner och fria radikaler som satts igång i min kropp eftersom den tyckte SSRI var ett gift. Rimligt?! Så ska vi se hur det går och kanske funkar detta, kanske inte. Vi får se helt enkelt.
Mitt nya motto säger läkaren ska vara: den enkla vägen. Det ska genomsyra allt jag gör. Jag ska vara snäll mot mig själv och alltid välja den enkla vägen. För jag har tendenser att helt enkelt vara så pass ambitiös att det ställer till det rejält för mig själv. Inte alls bra.
Så. Nu; den enkla vägen. I allt.
Vi startar med en stunds återhämtning efter en intensiv dag och för att vila upp inför kvällen som ska spenderas på ett microbryggeri för öl. Besitos. 

Mot Vasastan!

Är påväg in till Vasastan nu. Ska fixa en grej och sen kommer Stoffe och hans pappa och möter upp för lunch och vidare eftermiddagshäng. Ett glas vin eller tre lär väl intagas om solen fortsätter att stråla över Stockholm. Det blir som vårkänslor på nytt! Väldigt effektivt sätt att öka på mängden lyckohormon i hjärnan. 

Idag sportar jag silvriga skor från Church’s, blå tunnstickad tröja från Ralph Lauren, jeans från Gina Tricot och under armen (det var ju så varmt!) en lång mohairkofta från Acne. 

Bob Hund – han vet jag vem det är!

I helgen var systeryster Bea och hennes flickvän Victoria här. Ni vet den där dagen när allt var skit… Då kom dom med goda bullar från Magnus Johansson och, såklart, massor av god choklad. Så fina.

Bea och Victoria är lixom stencoola och världens lugnaste. Victoria jobbar som sjuksköterska inom akutsjukvård så ni kan ju tänka er; henne skulle man kunna skriva ut på recept mot ångest typ. ”Ordineras: två timmar med Victoria på valfritt fik”. Jepp. Den effekten har hon. Man känner sig lugn, trygg och för en stund vet jag att allt verkligen kommer ordna sig så himla bra.
Och min syster alltså. Fina syster. Hon älskar musik, alltså verkligen älskar musik. Hon går på konserter med band man aldrig hört talas om och bokar upp lixom 10 av 12 konserter med respektive band när de åker på turné. Spelar de i Stockholm, Linköping , London eller Paris spelar ingen roll. Hon drar dit (ofta med Victoria snällt medåkandes). Inget är ett problem och absolut ingenting är jobbigt i hennes värld. Så fin egenskap. 
I förra veckan hade hon varit två kvällar på konserter på Gröna Lund. Den ena kvällen spelade Bob Hund. Jag som gärna ville stoltsera med mina hyfsat begränsade musikkunskaper (även om jag definitivt lyssnar mycket på musik):
Bea: I torsdags var jag på och i fredags på Bob Hund
Jag: Ja! Bob Hund vet jag vem det är *orimligt stolt*
Bea: Bob Hund är inte en han, det är ett band *biter sig i läppen för att inte skratta åt sin just i stunden överlyckliga storasyster*
Jag: … *Drar ner rullgardinen och känner mig som 65++ snarare än 29*… 
Med vänlig hälsning,
Old Lady

Att läsa av kroppens återkoppling

Idag var jag på yin/yang yoga på Yogayama. Mitt första pass för veckan eftersom jag har varit magsjuk. Det hör inte till vanligheterna direkt att jag bara yogar en gång i veckan, snarare varje dag, så det var en helt enorm lycka att kunna vara på mattan igen. Vilken känsla efter ett uppehåll! 

Temat för klassen var ”lyssna på kroppens återkoppling”, vilket ju passade mig helt förträffligt just idag. Min mage är fortfarande lite öm och illamåendet ligger där i bakgrunden så jag fick backa rätt många steg i alla ryggradsrotationer och inversioner (huvudet är under höfterna, dvs uppochner-vända positioner). Och sen var det en bra påminnelse överlag tycker jag. Hur enkelt det är att köra på i stunden, för där och då fungerar det, men sen kommer kroppen med återkopplingen en stund/timmar/dagar efteråt. Först då vet man om det var rätt eller inte. 
Alla vi som är i utmattning vet ju hur stor betydelse detta har. Vi är vana vid att kroppen kan vara helt förstörd i flera dagar/veckor efter en överansträngning under ett par dagar. Eller hur en timme för mycket vid TVn sätter käppar i hjulet i flera dygn. För det är ju just det som är grejen med en utbränd kropp; återhämtningen är inte alls som hos en frisk person. En halvtimme för en frisk kropp kan vara flera veckor för en utbränd. Japp, helt sant. Min läkare beskriver en halvtimmes återhämtning för en frisk kropp som ca två veckor för en utbränd. Inte så enkelt därför att alltid veta gränsen och förstå varför bakslaget blir så hårt – man är lixom aldrig riktigt beredd. 
Igår var jag ute i löpspåret på en runda och efteråt kunde jag inte ens resa mig ur soffan på fyra timmar. Fyra timmar! Jag kunde inte ens ställa mig upp för att gå in i duschen, kroppen var så svag. Så även om faktiskt själva löpturen kändes ganska bra så kom kroppens återkoppling, kvittot på om jag tagit i för mycket/lagom/för lite, och visade att jag överansträngt mig. Bara att backa.
För det pratade vi också om idag på yogan. Att man kan backa. Vid nästa praktik/tillfälle/sida av kroppen kan man ta ett steg tillbaka om kroppen sa ifrån innan. Man ska inte döma sig själv för att man tog i för mycket. För att viljan tog över. Det är mänskligt. Men det som avgör om man visar respekt eller inte mot kroppen är om man lär sig och anpassar intensiteten till nästa gång. Klarar man det; DÅ har man lyckats.

Rasar nedåt

Dippen håller i sig tyvärr. Det är inte enkelt det här med att vara utbränd. Är rätt less just nu på allt faktiskt, så jag är ledsen om jag låter lite klagande här… Men jag vill bara orka saker, slippa den här jävla hjärntröttheten som håller på att ta kål på mig, vara glad, slippa ångest, orka, orka, orka…
Äter ju ingen medicin nu eftersom det ju gick så himla dåligt med den sista. Får se om detta är hållbart. Tror tyvärr inte det. Ångesten kryper på, oron och stresskänsligheten tar över och ärligt talat så orkar jag inte ha ångest mer. 
Så många runtomkring mig som försöker övertala mig, i all välmening såklart, att jag ska sluta äta medicin. 
 – Det löser inget
 – Du behöver bara komma ut i jobb igen
 – Jag skulle också bli deppig av att bara vara hemma
Jaaa… Alla vill så väl men det får mig att känna mig dålig. Som att detta är något jag väljer. Som om jag kunde göra mer eller bättre så skulle jag bli frisk. 
Tyvärr fungerar det ju inte alls så, men jag orkar inte argumentera. Orkar inte förklara hur hjärnan ser ut i en utbrändhet. Hur jäklarns bränd man faktiskt är. Men jag vet. Jag har lärt mig massor om hjärnan, hjärnceller, synapser, stödjeceller… Allt. Man kan inte bortse från att det är hjärnan som är skadad. Det är inte min vilja det är fel på. Snarare tvärtom.