Det känns som att min kropp är tröttare nu än för några veckor sedan (då var det mer huvudet som gjorde ont av hjärntröttheten). Och jag har så svårt att acceptera det. Men jag vet ju egentligen vad som är felet – jag låter mitt ego styra för mycket. Allt som heter jag borde, kunde förut, måste… Sånt ska bara bort ur mitt liv just nu. Energipotten ser olika ut för varje dag och jag måste lära mig leva med den energi jag faktiskt har; inte den jag borde ha, kunde haft eller hade. 

Jag lyssnade på Kropp och Själ (P1) och hörde citatet ”En inställd träning, är en träning det också”. Och så är det verkligen för mig. Jag måste tänka att varje gång jag bestämmer mig för att inte träna/yoga/springa så är det mer värt än när jag faktiskt gör det. För mitt sinne fungerar lite tvärtom kan man säga: jag har inga som helst problem med att köra över prick alla gränser och varningssignaler jag har och gå till träningen. Det är det enklaste för mig, mitt ”naturliga” agerande. Däremot har jag extremt svårt att inte genomföra det jag har bestämt mig för. Så därför är ju träningen egentligen det motsatta för mig; att inte genomföra den är faktiskt den riktiga träningen.