Imorse såg jag på Parneviks och just när Peg, Mia och Phoenix sitter i bilen påväg till en match och skrattar ihop, så som en familj gör, så slår kraften in i mig. Vi kommer aldrig göra det igen med vår mamma. Alla dom där helt magiskt fina stunderna när vi skrattat och gråtit och bråkat och blivit sams finns inte mer. Att ha haft en familj som jag faktiskt har haft i 25 år av mitt liv är fantastiskt. Ibland känns det nästan som mer än man kan begära att bli så älskad av människor. Men vi hade den turen. Och även om jag är så j ä v l a tacksam för det så gör det såklart också ont att det aldrig mer kommer vara vi. Det är som ett stort hål där det tidigare var en stark familjekärlek. Oftast tänker jag inte på det i vardagen men ibland dyker tillfällen upp när jag verkligen inser hur stort hålet är. Ett sånt tillfälle var idag.