Kategori: Utmattningsdepression

Vad har vi egentligen lärt oss?

Mycket tankar i huvudet just nu. Det känns som jag inte hinner tänka klart någon av dem, bara hoppar direkt till nästa. Kanske är jag snurrig i huvudet av allt som hänt sista veckan, kanske är jag bara lite ur balans. Vi har ett ganska stort beslut framför oss på det privata planet och plötsligt ställs allt på sin spets: vad har vi egentligen lärt oss av det här året? Nu är det upp till bevis för prövningen kastades i knät på oss. 
Det är inte så enkelt att fatta beslut när man är hjärntrött och utmattad. Jag orkar aldrig rikigt tänka klart en tanke och dessutom känns det som att jag knappt kan tänka mer än ett steg. Det tar stopp. Analysförmågan orkar inte ens en liten bit på vägen. Detta försvårar läget lite just nu och jag lägger kanske lite väl mycket energi på att just tänka, och dessutom en betydande del av beslutet skjuter jag ifrån mig. För att jag inte orkar. Tänka alltså. 
Jag tror och hoppas att vi väljer rätt och jag tror och hoppas att vi lärt oss något. Men det är svårt. Väldigt svårt. 
Den fina fiolfikusen fick jag av Bea och Victoria för några veckor sedan. Älskar den. Otroligt vacker med sina mörka, tjocka blad och den starka kontrasten av ådringar i bladen. Ett lager i taget växer den. Och jag tänker att livet är betydligt rörigare än så. Lite här och där på samma gång. 

Öm på huden

Alltid när helgen är över blir jag trött. Väldigt trött. Nästan oavsett vad vi gjort blir det såhär. Så idag är det vila, promenad och yoga på schemat, inget mer än så. 

Börjar få ont på huden på ena sidan av bålen. Det är alltid ett dåligt tecken tyvärr. Flera gånger under min utmattningsdepression har jag haft jätteont eller lixom varit öm på huden runt bålen, ingen läkare har kunnat förklara detta för mig. Jag har till och med vid ett tillfälle fått äta en kur medicin mot bältros för läkaren menade att det var det som gjorde ont. Jag tror inte alls att det var det. Jag tror att mina nerver på något sätt blir överkänsliga eller ”hakar upp sig” och gör ont. Oavsett vad så är det på med mjukaste shortsen och tröjan och sen fortsätta vila. 
Man ser på mina ögon att jag är trött. Brukar alltid lägga märke till just gnistan i ögonen som lixom försvinner då. Bra feedback från kroppen helt enkelt: mer vila! 
Och mitt hår är typ rött (?!) numera. Det blir blont i partier och sen ganska mörkt undertill. Ursäkta nyvaken-håret. Orkar inte fixa håret direkt just nu. Bortprioriterat. 

Mitt enda liv

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen. 

Säger Paul i Torka aldrig tårar utan handskar. Och det träffar så säkert. Och är så sant. 
I helgen har vi kollat om hela serien och verkligen slagits av vilken fantastiskt kärlekshistoria det är. Och vilken sorglig skildring av samhället från den tiden. Som den berör. 
Och till något annat så tog vi en AW med Emma och Calle i fredags. After Work för dom betyder just efter jobbet men mitt jobb är ju att bli frisk så jag vilade prick hela dagen för att orka gå ut på ett glas. Och glaset blev fler och det blev flaskor och det hela slutade med att vi var hemma två på natten… Vi hade mycket att fira och dessutom firade vi det viktigaste av allt: vår vänskap. I fem år har dessa två helt underbara personer varit våra parters in crime. Vi har pluggat på Lunds Universitet allihopa och träffades när vi alla bodde i Helsingborg. Och sen hängde vi ihop, flyttade till Stockholm ihop. Delat högtider och vardagar. Gråt och skratt. Tunga perioder, frustration, sorg och roliga upplevelser. 
Så, vår till en början sofistikerade AW blev alltså mer av ett studentslag. Bara att vi bytt ut öl i plastglas mot skumpa på flaska. Typ. Resultatet av kvällen var väl ungefär likadant nu som då. Så det slutade med det klassiska botemedlet igår och en hel dag i soffan och maratonkolla serier. Yepp, jag är ju van vid vila så för mig var det väl en vanlig dag… 
Men nu är det söndag och fotboll på TV för Stoffe. Jag tycker att det är ubertråkigt att kolla på fotboll MEN det innebär att jag får: en glad kille, jordgubbar och en yogatidning att njuta av under matchen. Win-win!  

Skansen

Sakta, sakta börjar kroppen repa upp sig. Nu kliver jag med myrsteg framåt för att inte stressa på eller förvänta mig för mycket av dagarna. Vi skulle egentligen åkt på min kusins student den här helgen nere i Blekinge men det går tyvärr inte, kroppen orkar inte det. En lång bilresa ner och sen massor av folk och tjo och tjim… Nej. Jag har varit väldigt ledsen över detta i några dagar för jag hade så gärna velat åka. Det var ett stort personligt mål att jag trodde att jag skulle orka åka ner så därför känns såklart nederlaget lite extra. Men också för att jag vill ju så gärna se honom springa ut! Vilken känsla det hade varit ❤

Dock försöker jag nu se det positiva i saken och det är ju ändå att jag faktiskt lyssnat på min kropp. Den säger nej och jag lyssnar. Stort framsteg! 
Så istället för att deppa för detta testade vi att göra en kort utflykt idag och tog båten över till Djurgården för att gå på Skansen. Det är ett hett tips att gå på Skansen på vardagar off-season för då är det nästan inget folk där (ensamvargar)… Idag var det lite ströturister och vi typ på hela Skansen och det var så himla skönt. Skönt att flanera i sakta mak och kolla på djuren, skönt att komma utanför hemmet en stund, skönt att andas luft och skönt att få en dag med Stoffe i lugn och ro.
Vi älskar båda djur och vissa somrar har vi varit på Skansen alldeles för många gånger för att det ska klassas som sunt, men det är ju så mysigt. Röda hus, gamla torp, lösa fåglar som springer runt, alla djur och ungar, våfflor, goda hembakade kringlor, kaffe i solen, utsikten över vattnet… Ja, man kan nog inte vara där för många gånger ändå. 

Vi glömde båda våra telefoner hemma, och även kameran, så inte en enda bild har jag att dela med mig av. Levde lite mindful där för en stund. Dock hoppade vi in i en fotoautomat och tog den klassiska Skansen-remsan. Såklart. Med socker runt munnarna och vispgrädde på tröjan. 

Det blev så outhärdligt svart

Den där dagen i december 2014. Den dagen skulle jag nog säga blev en dramatisk vändpunkt för mitt liv. Vissa av er som läser har själva ramlat in i den där förbannade väggen, andra inte. Kanske undrar ni andra hur man kan gå in i en vägg? Hur det känns? Kan man inte bara skärpa till sig och bita ihop? Tyvärr inte. Det trodde jag också, tills detta hände mig. Det här är min berättelse om hur min resa rakt in i den tjockaste betong såg ut. 

Det var en fredag precis innan jul. Jag skulle gå på julledighet och hade äntligen unnat mig att vara ledig under alla mellandagar och skulle totalt få nästan tre veckors ledighet. Endast denna fredagen kvar, sen vila. Det var efter lunch den här dagen jag började känna mig konstig och känslig. Runt tvåtiden gick jag till min närmaste kollega och grät och sa att jag inte orkade mer, jag var slut, finito, trött så in i bomben. Vi hade alla haft en rent helvetisk höst med en arbetsbelastning beyond epic, här har jag berättat om vad jag jobbade med och hur mitt sista år innan väggen såg ut. Vi var hela avdelningen helt slut både fysiskt och mentalt och min sista vecka hade varit så galen att jag visste att jag var rejält utmattad. När jag då kom till kollegan och grät så tröstade hon såklart, bekräftade mig i att detta kan inte vara hållbart till våren, vi måste alla få mer paus och kan inte springa maraton under flera månader utan stopp.
Jag repade upp mig lite, bestämde mig för att skriva ett sista mail och sedan lägga in autosvar på mailen ”åter 7:e januari” och sen klappa ihop datorn och gå hem. Det blev inte riktigt så. Jag fick iväg mailet och när jag skulle skriva mitt autosvar så slutade händerna att lyda. Jag kunde inte längre skriva på tangenterna och halva ansiktet domnade av. I panik satte jag mig på stolen och bara skakade i hela kroppen. Jag försökte ropa på min sista kollega som var kvar för dagen men fick inte fram ett ljud. Hjärnan hade stängt ned talfunktionen. Kunde inte längre prata.
På något sätt lyckades min kollega lägga in mitt autosvar åt mig, stänga ned datorn och förstå att jag ville till min pojkvän. Det var det enda jag hade i huvudet – ta mig till honom, min trygghet. Så på stapplande ben gick vi de ca 300 meter det är bort till hans jobb och väl där tog han och hans kollegor över. Då kunde jag knappt stå på benen, kunde inte prata och hade varken känsel i mina händer eller i högra sidan av mitt ansikte.
Vad gör man då? Jo man åker såklart till akuten. Jag var rädd att det var något fel på min hjärna eller att det var en stroke, men Stoffe förstod snabbt att detta är ett stresstillstånd. Vi tog en taxi till SÖS akut och väl där lades jag på en bår med ”kod röd” (även om jag var helt borta var jag såklart inte dum, kod röd var inte en bra kod) och blev snabbt mottagen av läkare och sköterskor. De gjorde alla tester som man gör för att utesluta stroke eller annan akut nervskada, tog en miljon prover och berättade sedan för mig att detta var en akut stressreaktion. Inget annat fel på mig. Jag var utbränd. Det skulle inte bli någon jul i Blekinge hos Stoffes familj. Jag skulle vila.
Och så blev det. På natten när vi kom hem från sjukhuset sjönk allt sakta, sakta in. Sen blev det helt svart. Jag sov dygnet runt i tre veckor. Ställde in alla resor vi hade planerade, bokade av jobbet för en lång tid framöver och gav min chef alla lösenord till datorn så hon kunde sköta min mail mm. Jag kunde inte titta på min telefon på flera veckor och allt som ens påminde om jobb hade jag total blackoutliknande panik över under hela det första året. Fortfarande har jag aldrig ljud på telefonen eftersom det påminner mig om när jag jobbade och den ringde högt och konstant.
På den vägen är det… Jag låg i sängen i nio månader efter den här dagen. I fosterställning. Nio månader av gråt, skrik i panik i kudden, total utmattning, en hjärna som inte kunde prata och tänka, ångestrusningar jag inte ens visste var möjliga… Jag lät min pojkvän tvätta mitt hår medan jag satt ner i duschen för jag kunde inte stå på benen. Jag kunde knappt borsta tänderna och vissa dagar kröp jag från sängen till toaletten för att jag var så rädd att ramla ihop om jag ställde mig upp.
Den där dagen i december var jag 27 år. Jag var högpresterande, en lovande talang i en global koncern, jag hade förlorat min mamma i cancer två år tidigare och jag var väldigt, väldigt olycklig. Även om jag dolde det. För mig själv och för alla i min omgivning. Jag använde mig av adrenalinkickar och prestation för att dölja mina riktiga känslor och för att slippa känna utmattningen och depressionen som legat där i bakgrunden sedan många år tillbaka.
Det konstiga är att när vi satt i taxin påväg till SÖS den där decemberdagen så tänkte jag, förutom att jag var helt livrädd, att nu är det nog. Jag behöver inte göra detta mer. Jag kan förändra mitt liv från idag. Den tanken tror jag hade funnits så länge i mig egentligen men just den här stunden kom den upp och la sig på bordet, nu skulle jag förändra mig själv.
Resan därifrån har varit lång, snårig, gått både framåt och bakåt och ingenting, absolut ingenting, tar jag längre för givet. Men jag har förändrat mitt liv och hela mig själv. Jag är så långt ifrån den där stressade, karriärsinriktade tjejen som bara bryr sig om prestation längre. Nu är jag grundad, trygg i mig själv, harmonisk med det som finns i mitt liv och är allt annat än prestationsinriktad. Jag lever inte längre effektivt. Jag lever närvarande och kärleksfullt.
Ibland tänker jag att det är synd att jag behövde uppleva den där jävla väggen så fruktansvärt starkt. Det här minnet sitter som en tagg i mig och när jag skriver detta just nu så rusar ångesten genom kroppen, bröstet trycker på och händerna skakar. Men jag måste få det ur mig. Imorse när jag stod och rörde i min gröt kom tankarna på den här dagen till mig och ångesten började krypa, så jag tänkte att jag måste skriva av mig det. Få ur det. Blotta allt så jag slipper ha det inom mig.
Så detta är min berättelse om den där dagen när jag gick in i väggen. Såhär kan det gå till. Och såklart på en miljon andra sätt. Alla har sin resa. Och framförallt; såhär kan det gå när man stressar, lever effektivt i allt man gör, pressar in aktiviteter i livet, undviker det jobbiga inombords, lever med ångest eller depression, struntar i sig själv, tänker att allt är en tävling, skjuter all vila till senare och inte lever i kontakt med sin kropp och sina känslor. Om man lever i huvudet. Utan att närvara i helheten. Det kan gå så jävla illa.
Processed with VSCO with hb1 preset 

Inte mycket att säga

Har inte alls mycket att säga just nu. Alla dagar ser likadana ut ungefär. 

Gå upp
Äta frukost
Vila
Meditation inne eller på balkongen
Snabbdusch
Vila
Lunch
Vila
Mellis
Vila
Laga middag eller äta rester
Vila
Meditation och benen mot väggen
Sova
Jamen ni hör ju… Så intressant. Funderar en del på saker som kommer till mig. Försöker att inte fastna i något men inte heller skjuta bort något. Låta det flyta utan att döma mina tankar och känslor.
Häromdagen fick jag någon typ av meditativt genombrott. Satt där på min matta som vanligt och fokuserade på andningen. En konstig, obehaglig känsla kom upp i mig och tårarna rann. Jag vet inte var det var men det kändes fysiskt som att jag kläckte ett skal runt mig. Som att jag kom åt något som jag inte visste att jag gick och höll kvar inom mig. Inte heller är det solklart vad det faktiskt var, men mäktigt var det. Att sitta där med tårarna rinnandes och inte förrän efteråt reagerade jag på hur lätt jag kände mig. 
Så ja, att ligga i sängen större delen av dagen kan verkligen innebära genombrott på det personliga planet. Här tvingas jag vara ensam med mina tankar och gå igenom lager för lager av mig själv, skala bort allt som jag vill bli av med och bort med det som tynger mig som inte längre behövs. Det som finns kvar av mig är helt raktigenom äkta. Det är ett som är säkert. 

Dagens aktiviteter

Saker jag har gjort idag:

  • Ätit frukost: havregrynsgröt med orimligt mycket hallon på, älskar hallon
  • Druckit kaffe
  • Druckit vatten
  • Ätit jordgubbar
  • Gått runt i ett par bikinitrosor och en mjuk, ful, urtvättad t-shirt hela dagen  
  • Duschat
  • Funderat på om det kan komma eldbollar ur en takdusch när det åskar 
  • Funderat på om det kan komma eldbollar ur ett eluttag när det åskar 
  • Funderat på om det kan komma eldbollar ur en handdukstork när det åskar 
  • Bett Stoffe Googla på samtliga ovanstående angående eldbollarna
  • Vilat
  • Vilat
  • Blivit uttråkad och frustrerad
  • Tvingat iväg Stoffe för att köpa en yogatidning till mig 
  • Vilat
  • Ätit en sallad, känt att det var bra för kroppen
  • Ätit choklad, känt att det verkligen var bra för själen
  • Hittat två bristningar på ena sidan av midjan. Tänkt att det var kroppen sätt att tatuera in ”glöm aldrig!” för att jag aldrig ska glömma hur det är att ligga i sängen och inte kunna gå upp på flera veckor. Glöm aldrig det. 
  • Smörjt in kroppen med min nya lotion från Burts Bees som doftar ljuvligt av buttermilk. Blivit glad av det. 
  • Funderat på vad tusan Buttermilk egentligen är?? 
  • Burit mina kristaller både runt halsen och som armband. 
  • Mediterat.
  • Blivit uttråkad och ätit lite mer choklad och placerat Stoffe bredvid mig i sängen som sällskap i vilandet. Han behövde det nog lika mycket som jag ändå. 
OBS! Samtliga ovanstående räknas som aktiviteter när man är utbränd. Inklusive dricka vatten och vila. 

Korta stunder av glädje

Senaste veckan i händelser

Och så tar vi en vända till. Övar upp allt igen. Borsta tänderna. Vila. Äta mat. Vila. Snabbdusch. Vila. Gå ut och ställa mig på balkongen för frisk luft. Vila. Alltihop. Vila. Vadsomhelst. Vila. Lära kroppen att jag lyssnar. Få den att stänga av rödljuset. Sätta mig på orange så jag vågar testköra. En sak i taget. En minut åt gången. 

Häromdagen var pappa här med bullar och satte på kaffe. Såg till att det finns mat hemma. Kollade till mig. Och Esther kom också. Hennes matte gav henne ledigt från jobbet så hon kunde terapia mig istället. Behövligt. Vi kunde inte gå ut mer än ned för trapporna och ut på innergården. Men hon klarade sig. Goda tjejen. Och så satt vi på balkongen och tittade på svanparet som kläckt nya ungar för bara ett par dagar sedan. Tre små grå dunbollar som seglar efter mamma och pappa. Esther tittade instinktivt på dem, kanske ville labradoren i henne fånga en och visa mig hur duktig hon är. Jag höll nervöst om hennes bröst för jag var rädd att hon skulle hoppa över räcket och i vattnet. 
Plötsligt märks den där skillnaden 
Igår och idag har jag kunnat gå superkorta promenader utanför dörren. Ta men en filt och en termos med kaffe. Sitta på bryggan och spana in fåglar och titta på vattnet som är mitt favoritelement. Känna att livet ändå pågår därutanför. Att allt flyter. Detta är inte för evigt. 
Och visst är det konstigt. Det där att man plötsligt ser en nyans ljusare på allt. Att det som igår var totalt otänkbart kanske skulle kunna fungera idag. Som att handla lite mat eller bara gå fem minuters promenad. Det är väl det som är vägen framåt, de där små stegen. Och att inte stressa på, förvänta sig för mycket. Stund för stund bli metoden. 
Kristallen Clear Quartz hänger med nu. Inprogrammerad med en ny intention. Jag klarar detta. Det bara måste bli så. 

Ett stort, innerligt, varmt tack

Tack, tack, tusen tack alla ni som tar er tid att kommentera, peppa, komma med råd, kärlek och humor. Det betyder så obeskrivligt mycket för mig. När jag känner mig såhär ynklig och ledsen, som att allt bara ska ryckas bort och så är det dessa spillror som är kvar av livet, då vill jag bara krypas upp i mammas varma famn och höra hennes röst som berättar för mig att allt kommer bli bra. Livet är upp och ner. Det flyter. Allt flyter. Inget är för evigt. 

Men eftersom jag inte har någon mamma som kan säga detta till mig längre så är jag mer och mer stark i min tilltro till mitt eget psyke och omdöme. Frågar mig själv vad som är rimligt. Avfärdar mina egna mörka tankar. Och så får jag era kommentarer som hjälp på vägen. Kanske är det därför det betyder så mycket att ni skriver; för det är sällan jag sätter tilltro till att någon annan ska krama om mig och berätta att allt kommer lösa sig. När ni gör det känns allt så fint.

Ni ska veta att jag läser varenda kommentar och jag skrattar, gråter, blir varm och fylld av kärlek. Jag lovar att svara när jag har huvudet med mig och orkar fatta tag i den delen av hjärnan som uttrycker allt det jag känner just nu. 

Tack tack tack! ❤

Sängliggandes av utmattning

Det som igår var en bra dag när jag orkade åka in till stan, och till och med köpa några klänningar, blev senare på kvällen dess raka motsats. Vid 19.30 tiden satt jag i soffan och grät för jag var så fruktansvärt trött och kroppen värkte i precis varenda cell. Jag la mig i sängen a pronto utan att borsta tänderna och utan att ens ta av mig kläderna. Stoffe kom in med vatten och en varm vetekudde att använda på de områden av kroppen som gjorde ondast; knän, armbågar och handleder värker alltid mest i min kropp. Sov ganska oroligt av utmattningen och vaknade upp fortfarande helt darrig och svag av total trötthet. 

Sedan dess har jag legat i sängen hela dagen. Att gå upp och göra frukost var en utmaning, när lunchen skulle värmas visste jag inte hur jag ens skulle orka resa mig och att öppna ugnsluckan kändes som ett marathon. Kroppen darrar på insidan för den är så svag och gråten ligger precis under huden; jag känner mig naken, svag, ängslig, orolig och väldigt, väldigt ledsen. 
Såna här dagar är på ett sätt enklare (om än fruktansvärt hemska) när det kommer till att hantera sina förväntningar och egot. Det finns lixom inget sånt som kan stå över denna trötthet. Jag skulle exempelvis behövt duscha men att ta mig in i duschen, få av mig alla kläder, stå upp i tre minuter för att skölja av kroppen, det är helt otänkbart. Jag skulle behövt gå ner med sopor, dammsuga, kanske ta en nypa luft på balkongen… Men självklart inte. Nu är det liggandes viloläge som gäller, emellanåt en podd i öronen och annars bara öronproppar i och en kudde över ögonen. Vila. 
Och jag är så trött på detta. Idag har jag emellanåt gråtit, velat skrika, fått panik över känslor som vällt upp inom mig; det där var väl inte en tanke om att det är lika bra att dö?? Var det så?? Nej fy jag måste ringa akuten! Tidvis vågar jag knappt sluta ögonen för kroppen är så utmattad att jag är rädd att mitt hjärta ska sluta slå. Givetvis gör det inte det. Men känslan är hemsk. 
Tankar kommer och går. Jag är tålmodig och försöker vara positiv men det går inte att sticka under stolen med att detta är extremt påfrestande. Ska jag orka? Kommer jag bli frisk? När i så fall? Hur ska jag orka ta mig igenom detta?
Någonstans där framme ser jag en framtid. Någonstans här känner jag en mening. Och inom mig känner jag, trots allt kaos som pågår i min kropp, en djup och ofattbar lycka som skrider fram sida vid sida med denna olycka. Det ter sig som att lycka inte behöver vara enbart av glad karaktär. Kanske är det bara själva närvaron som är min lycka. Närvaro i glädjen, sorgen och allt det som finns däremellan. 
Jag antar att det kommer göra att jag orkar kämpa. Det måste helt enkelt bli så.