Inte mycket att säga

Har inte alls mycket att säga just nu. Alla dagar ser likadana ut ungefär. 

Gå upp
Äta frukost
Vila
Meditation inne eller på balkongen
Snabbdusch
Vila
Lunch
Vila
Mellis
Vila
Laga middag eller äta rester
Vila
Meditation och benen mot väggen
Sova
Jamen ni hör ju… Så intressant. Funderar en del på saker som kommer till mig. Försöker att inte fastna i något men inte heller skjuta bort något. Låta det flyta utan att döma mina tankar och känslor.
Häromdagen fick jag någon typ av meditativt genombrott. Satt där på min matta som vanligt och fokuserade på andningen. En konstig, obehaglig känsla kom upp i mig och tårarna rann. Jag vet inte var det var men det kändes fysiskt som att jag kläckte ett skal runt mig. Som att jag kom åt något som jag inte visste att jag gick och höll kvar inom mig. Inte heller är det solklart vad det faktiskt var, men mäktigt var det. Att sitta där med tårarna rinnandes och inte förrän efteråt reagerade jag på hur lätt jag kände mig. 
Så ja, att ligga i sängen större delen av dagen kan verkligen innebära genombrott på det personliga planet. Här tvingas jag vara ensam med mina tankar och gå igenom lager för lager av mig själv, skala bort allt som jag vill bli av med och bort med det som tynger mig som inte längre behövs. Det som finns kvar av mig är helt raktigenom äkta. Det är ett som är säkert. 

Annonser

Sängliggandes av utmattning

Det som igår var en bra dag när jag orkade åka in till stan, och till och med köpa några klänningar, blev senare på kvällen dess raka motsats. Vid 19.30 tiden satt jag i soffan och grät för jag var så fruktansvärt trött och kroppen värkte i precis varenda cell. Jag la mig i sängen a pronto utan att borsta tänderna och utan att ens ta av mig kläderna. Stoffe kom in med vatten och en varm vetekudde att använda på de områden av kroppen som gjorde ondast; knän, armbågar och handleder värker alltid mest i min kropp. Sov ganska oroligt av utmattningen och vaknade upp fortfarande helt darrig och svag av total trötthet. 

Sedan dess har jag legat i sängen hela dagen. Att gå upp och göra frukost var en utmaning, när lunchen skulle värmas visste jag inte hur jag ens skulle orka resa mig och att öppna ugnsluckan kändes som ett marathon. Kroppen darrar på insidan för den är så svag och gråten ligger precis under huden; jag känner mig naken, svag, ängslig, orolig och väldigt, väldigt ledsen. 
Såna här dagar är på ett sätt enklare (om än fruktansvärt hemska) när det kommer till att hantera sina förväntningar och egot. Det finns lixom inget sånt som kan stå över denna trötthet. Jag skulle exempelvis behövt duscha men att ta mig in i duschen, få av mig alla kläder, stå upp i tre minuter för att skölja av kroppen, det är helt otänkbart. Jag skulle behövt gå ner med sopor, dammsuga, kanske ta en nypa luft på balkongen… Men självklart inte. Nu är det liggandes viloläge som gäller, emellanåt en podd i öronen och annars bara öronproppar i och en kudde över ögonen. Vila. 
Och jag är så trött på detta. Idag har jag emellanåt gråtit, velat skrika, fått panik över känslor som vällt upp inom mig; det där var väl inte en tanke om att det är lika bra att dö?? Var det så?? Nej fy jag måste ringa akuten! Tidvis vågar jag knappt sluta ögonen för kroppen är så utmattad att jag är rädd att mitt hjärta ska sluta slå. Givetvis gör det inte det. Men känslan är hemsk. 
Tankar kommer och går. Jag är tålmodig och försöker vara positiv men det går inte att sticka under stolen med att detta är extremt påfrestande. Ska jag orka? Kommer jag bli frisk? När i så fall? Hur ska jag orka ta mig igenom detta?
Någonstans där framme ser jag en framtid. Någonstans här känner jag en mening. Och inom mig känner jag, trots allt kaos som pågår i min kropp, en djup och ofattbar lycka som skrider fram sida vid sida med denna olycka. Det ter sig som att lycka inte behöver vara enbart av glad karaktär. Kanske är det bara själva närvaron som är min lycka. Närvaro i glädjen, sorgen och allt det som finns däremellan. 
Jag antar att det kommer göra att jag orkar kämpa. Det måste helt enkelt bli så.