Jag frågar inte men jag bryr mig

”Jag var så sjuk att jag var oförmögen till beslut. Vår dotter flyttade till Schweiz i samma veva och de två fick ordna med allt. Jag fick ibland stålsätta mig för att inte lägga näsan i blöt och fråga något för om jag frågade kom stressen med ångest bara de hann säga de första orden som svar.”

Det här svaret fick jag från kloka Eva Svärd, Mrs Excalibur, på det här inlägget. Och jag var lixom tvungen att lyfta detta för hon beskriver det så på pricken. Så som det är. Att inte kunna fråga om saker för man kan inte hantera svaret. Det blir för mycket för hjärnan.

Och grejen är att det har ingenting att göra med att man inte bryr sig, för det gör man. Men hjärnan orkar inte hantera information och när människor runt en börjar prata om praktiska saker blir det till stressorer som utlöser ångest. Det börjar flimra framför ögonen och ångesten kryper i kroppen så fort någon berättar om saker som ska göras, grejer som hänt eller förväntar sig ett svar på något av beslutsliknande karaktär. 

Ett tydligt exempel för mig är när vi sålde vårt landställe tidigare i våras. Jag har inte skrivit så mycket om det för det har varit ganska tufft att bearbeta under några månader. Det var lixom så mycket, det där huset i Trosa: min mammas plats, min morfar byggde huset, vi har spenderat hela vår barndom där, det var det sista fysiska jag hade kvar sedan livet med mamma och pappa ihop, jag älskar att vara där, bada där… Och dessutom så var det där, på landet, som vi spenderade de sista tre veckorna hela familjen innan mamma gick bort. Allt det där; inte konstigt att det var så jobbigt att sälja det? 

När vi skulle fatta beslut om försäljning, köpare, acceptans av pris mm så blev jag så stressad att min kropp helt stängde av. Min pappa fick fatta alla beslut kring detta för jag kunde helt enkelt inte. Jag orkade inte. Fram till sista dagen när vi skulle skriva papper och lämna nycklar, när allt var beslutat och klart, tyckte jag att det kändes okej och orkade till och med åka till Trosa för att träffa köparna. Konstigt det där. Men jag frågade knappt något alls om landet under den här tiden när jag visste att pappa höll på för fullt och fixade och städade och hade kontakt med mäklare. Jag kunde inte. Orkade inte hantera hans svar. Och det var inte för att jag inte brydde mig. Inte alls. Jag brydde mig massor och till och med så mycket att det gick in i kroppen och stressade mig.

För lite så är det. Ju närmare i familjen beslutet ligger. Desto mindre orkar jag fråga. För jag bryr mig så mycket. Ju närmre desto mer. Att inte kunna fråga sina närmaste om hur de verkligen mår och hur det går med saker som man vet är viktiga i deras liv, det gör ont. Fruktansvärt ont. 

Och jag är ledsen för alla jag sårat på vägen för att ni inte tror att jag brytt mig. Men det gör jag. Så väldigt mycket. 




Vad har vi egentligen lärt oss?

Mycket tankar i huvudet just nu. Det känns som jag inte hinner tänka klart någon av dem, bara hoppar direkt till nästa. Kanske är jag snurrig i huvudet av allt som hänt sista veckan, kanske är jag bara lite ur balans. Vi har ett ganska stort beslut framför oss på det privata planet och plötsligt ställs allt på sin spets: vad har vi egentligen lärt oss av det här året? Nu är det upp till bevis för prövningen kastades i knät på oss. 
Det är inte så enkelt att fatta beslut när man är hjärntrött och utmattad. Jag orkar aldrig rikigt tänka klart en tanke och dessutom känns det som att jag knappt kan tänka mer än ett steg. Det tar stopp. Analysförmågan orkar inte ens en liten bit på vägen. Detta försvårar läget lite just nu och jag lägger kanske lite väl mycket energi på att just tänka, och dessutom en betydande del av beslutet skjuter jag ifrån mig. För att jag inte orkar. Tänka alltså. 
Jag tror och hoppas att vi väljer rätt och jag tror och hoppas att vi lärt oss något. Men det är svårt. Väldigt svårt. 
Den fina fiolfikusen fick jag av Bea och Victoria för några veckor sedan. Älskar den. Otroligt vacker med sina mörka, tjocka blad och den starka kontrasten av ådringar i bladen. Ett lager i taget växer den. Och jag tänker att livet är betydligt rörigare än så. Lite här och där på samma gång.