Älskade mamma…

Ofta tänker jag på hur du har det. Vart du är. Det kan vara något av det svåraste med att mista sin mamma; att hon inte är nära mer. Och att hon är borta. Försvunnen. Förgäves har jag letat forskning och hypoteser kring vart en själ tar vägen. Tyvärr finns det bara frågor, inga svar. Så jag antar att du är här någonstans. Det finns i alla fall inget som bevisar motsatsen.

Här är vi nu mamma, 2016. Snart är det fyra år sedan jag kramade dig den där sista gången. Där ute i hallen. Och du höll mig extra hårt, för du visste ju. Att det var sista gången. Jag hade ingen aning. Tur var väl det. Annars hade mina knän vikt sig, mitt hjärta gått i tusen bitar och så hade vi aldrig kunnat slita oss från varandra den där dagen. Nu är det mer ett fint minne. Tänk när vi låg där i sängen, bara du och jag, och pratade, skrattade och grät. För vi visse att allt snart var slut. Bäst att berätta alltihop då. Och fråga. Jag ville verkligen inte ha missat något. Och det har jag aldrig gjort heller. Men jag lär väl göra kanske. Som den dagen jag själv blir mamma, då kommer hålet efter dina råd eka tomt. Och jag kommer känna mig villrådig, förskräckt och undra hur tusan man gör. Men det där är ett tag bort, så vi kan ju ta en sak i taget. Nu är vi här och blonda, rufsiga (och troligtvis väldigt lockiga) bebisar är en stund bort från idag.

Ett tag har vi varit vuxna, Stoffe och jag. Prenumererat på SvD och haft oss. Som riktiga vuxna gör. Men det var inget för oss. Bara weekendbilagan. Så då är man ju ingen direkt morgontidningsmänniska antar jag. Så vi sa upp allt det där. Fortsatte att vara unga och fokusera på saker vi gillar. 
Och Stoffe har haft så många tjänster sen jag berättade för dig, älskade mamma, om den där första chefstjänsten han fick. Då när vi låg i sängen, den sista dagen. Den han skrev på samma vecka som du försvann. Minns du det? Hur stolt du blev. Han frågar mig ofta vad jag tror att du skulle sagt. När han vill ha råd. Så jag brukar ta din röst och pröva ge några råd. Det går väl sådär med råden, men med karriären går det ju bra. För honom.
Min står på paus mamma. Min karriär alltså. Jag ramlade in i väggen. Ingen sa att den var där. Alla hejade på. Tyckte jag var duktig. Det är ju det jag är bäst på, att vara duktig. Så jag fortsatte. Och sen ramlade jag. Och så var väggen just där. Lite typiskt ju. 
Nu har jag varit här i 18 månader. I väggen. Det är svårt att komma ut när man väl ramlat in, så att säga. Det var lixom både utmattning och depression och en hel massa sorg där som gjorde att jag tillslut hade svårt att stå på benen. Och det har jag än. Men jag vet inte om jag skulle gjort annorlunda ändå. Då kanske jag hade varit den där glad-på-utsidan-men-likgiltig-inuti-tjejen fortfarande. Och det vill jag ju inte. Jag tänker att detta är vägen, den tuffa vägen, mot ett bättre liv med mer kärlek, mer glädje och mer närvaro. Dit fram tittar jag alltid när allt känns som jobbigast. Så jag är säker på varför jag gör detta. Glömmer jag för en sekund kan mattan ryckas under mina fötter och så väntar det där avgrundslösa, svarta hålet igen. Bäst att hålla näsan åt rätt håll, eller hur mamma?
Vi bor kvar i alla fall i samma område som vi gjorde den sista tiden du var med oss. Vi köpte en större lägenhet här, sålde vår första lilla Stockholms-pärla. I den här lägenheten hittade jag mina största intressen i livet; yoga och odling. Allt blomstrade ut här. Intressen fanns aldrig på samma sätt i mitt liv 1.0. Men nu finns de där, intressena, i livet. De tar plats och skänker mig glädje och ro. Varje gång jag öppnar hjärtat mot himlen, i yogan eller på vår terrass bland krukorna, så strålar glädjen in i bröstet och jag blir alldeles varm och tacksam. Ibland tänker jag på dig och pappa och att ni möjliggjort detta för oss, att jag är tacksam; men mest tacksam är jag över att ni skapade mig och min syster och gjorde oss till två individer med sunda värderingar och ärliga, öppna, kärleksfulla, generösa själar. För det är bestående. Allt annat kan försvinna, det där runtomkring. Men våra värderingar består. 
Så är livet, älskade mamma, just idag. Saker ändras snabbt och aldrig verkar man kunna veta vad som händer näst. Just nu är jag i väggen, kämpar verkligen hårt med det. Mer hårt än allt vad jobbet krävde. Det här är riktigt jobbigt. Men det ska gå. Det måste gå. Jag ser ju vad som väntar där framme och jag kan knappt bärga mig innan jag kommer dit. Storheten i det är fantastisk. Vägen dit ganska snårig. Jag sticker mig här och där på saker som gör ont, ramlar, faller, reser mig, borstar av gruset och går vidare. Testar ett leende. Testar två. Ger Stoffe, min syster, pappa och hela vårt familj all min kärlek. För att dom alltid kommer att vara viktigast. Och så dig mamma, jag sänder ofta min kärlek till dig. Kan du känna den? Jag brukar låta den strömma ut från bröstet och samtidigt påminna mig själv om att hålla hjärtat öppet. För allt förändras snabbt. Och till sist handlar det bara om hur mycket kärlek jag lyckades göra av med, skänka bort, slösa med, ösa ut. Det är det som är livet. Här innanför väggen låg nyckeln mamma. Jag hittade den! Jag måste bara ta mig ut nu. Med nyckeln i behåll.
Grattis på mors dag mamma. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.
Annonser

7 reaktioner på ”Älskade mamma…

  1. Så otroligt vackert skrivet… mina ögon svämmar över här så jag behöver återkomma för att läsa klart allt. En stor varm kram till dig ❤

    Gilla

  2. Så vackert skrivet till mamma. Oj känner mig mycket rörd. Jag lovar dig att när du blir mamma blir din mammas röst levande i dig som aldrig förr. ❤ och du kommer klara mammaskåpet galant tror jag. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s