Allt snurrar snabbare och snabbare i vardagen sedan jag börjat jobba. Speciellt nu när tiden på jobbet utökas. Jag får svårare och svårare att stanna upp och känna efter, även om jag tycker att jag generellt ändå verkligen anstränger mig för att göra just det. Det sitter som en spärr i kroppen när det går utför och jag är snabb på att bromsa. Men enkelt är det ändå inte. Att stanna upp och ge efter för signaler.
Och ibland kommer den där jobbiga värken, den i kroppen ni vet. Ordspråket trött ända in i märgen är på riktigt. Det känns ju som att tröttheten sitter djupt, djupt inne i skelettet. Så obehagligt. Och så svårt att beskriva för den som aldrig upplevt sådan bedövande trötthet.
Vad jag vill säga just nu vet jag inte. Kanske bara ge ett livstecken. Det blir mer och mer sällan att jag skriver härinne, men jag hoppas att ni alla där ute tar hand om er. Jag försöker göra det i alla fall. Även om det ibland stryker med roliga saker som måste prioriteras bort, jobb som borde gjorts som inte blir gjort, hämtmat kommer till dörren lite för ofta för kraften till att skapa är svår att hitta alla dagar. Ändå hinner vi också med en hel del; matlagning med stjärnkock på Aveqia, Stoffes mamma på besök, frukost med Emma och Calle som snart flyttar (gråten i halsen…), ätit massor av choklad och pepparkakor, fått tid med Isabel på söder (kompisluncher alltså <3), deluxemiddag hos Bea och Victoria (<3) inklusive kattgos och jag har till och med satt upp julstjärnorna. Sånt som ger energi helt enkelt. Minnen och stunder i vardagen.
Så i stort är ju allt så mycket bättre sedan jag började jobba. Dagarna är roligare och ger innebörd på ett annat sätt. Och att backa ur det nu skulle jag aldrig, aldrig göra. Det ger så otroligt mycket. Så var inte rädda. När ni väl är redo såklart. Då väntar resan framåt på riktigt. Och man känner sig mer levande igen.
alldamnstories 
Så fina bilder! Och mysig text. Ta hand om dig, du gör det bra!
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Jag blir glad, eller jag vet inte vilket ord jag ska använda, tacksam kanske, av att läsa att det fungerar, att det går att komma tillbaka men att det behöver ske varsamt. När jag faller så misströstar jag och tänker att nej, kommer jag någonsin orka stå stadig igen. Jag är rädd att jag ska kliva in i den jag varit. Ekorrhjulet. Att inte lyckas bromsa. Men när jag läser dina inlägg tänker jag att när det är dags så kommer det att gå bara jag är uppmärksam. Tack för positiviteten. Jag längtar till det roliga och innebörden.
GillaGilla
Vad härligt att läsa att det går bra!
Du påminner om vaksamheten över när det behövs bromsas, den har jag nog inte helt lärt känna ännu… Gick upp till 50% sista augusti & inbillade mig att det gick bra, att ökade symtom var att räkna med i en övergångsperiod. Men ack så dåligt jag lyssnade inåt. Vid läkaruppföljning efter 2 månader drog hon i nödbromsen när jag beskrev hur vardagen såg ut iom ökade jobbet.
Tacksam nu över att fortfarande ha kraft & vilja att klara fyra timmar per dag, men innehållet är radikalt förändrat. Blivit utlånad & går nu mer eller mindre bredvid, inget ansvar, inga krav. Jätteskönt!! Men det kan jag ju inte göra för jämnan. Önskar att jag kunde hitta en lagom nivå av roligt jobb & att det i slutänden ger energi (för jag älskar att jobba, är fysioterapeut, men det är som att jag fortfarande tenderar att vilja mer & att hjärnan helt sonika råkar slå på reservbatterierna för att sedan helt ladda ur innan jag hinner uppmärksamma det; för det är ju så roligt / givande / bekräftande under tiden jag jobbar.
Suck.. & stön & oj vilken lång utläggning det blev.
Det jag undrar är väl hur du (& arbetsgivare) söker & hittar balans? Jag får upplevelsen av att du är duktig på att lyssna & hitta gränserna för dig själv innan du kliver över, eller är det något jag bara läser in..? Är det du gör nu likt eller olikt ditt tidigare jobb, & hur ser du på fördelar/nackdelar med det?
Tack för allt klokt & transparent du delar ❤
GillaGilla