The Invitation

It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the centre of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shrivelled and closed from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it,
or fade it,
or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself. If you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul. If you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty even when it is not pretty every day. And if you can source your own life from its presence. I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand at the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ‘Yes.’

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone and do what needs to be done to feed the children.

It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the centre of the fire with me and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Oriah Mountain Dreamer. The invitation.

Annonser

17 reaktioner på ”The Invitation

  1. Just dessa insikter tillhör inte de lättköpta, men de kommer ofta efter t.ex utmattning. Ja, de borde värderas högre av både oss drabbade och omvärlden. Tack att du delade!
    Kram Sofia

    Gilla

  2. Så vackert och klokt skrivet.
    Om vi alla kunde leva mer så.❤❤❤
    Mer sanna mot oss själva.
    Mer öppna mot varandra.
    Mer toleranta och med insikter om vad som verkligen betyder något på riktigt under alla fasader och roller vi spelar eller har spelat.
    Att ta tag i de där drömmarna som många gånger grusades i stressen, hetsen och känslor av att inte duga eller räcka till.
    Att lära sig konsten igen att se det stora i det lilla.
    Att våga vara sårbar och känna den egna styrkan i att våga vara just sårbar.
    Tack för att du delade texten.
    Var rädd om dig.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    Gilla

      1. Jag blev icke-sjukskriven i måndags förra veckan och är tillbaka på mitt gamla jobb. Började arbetsträna där 1 augusti och har den trappat ner min deltidssjukskrivning fram till nu. Kommer vara tjänstledig två dagar i månaden fram till augusti för att det ska funka. Så nu är mitt schema ca 20 timmar i veckan och det funkar bra tycker jag 🙂

        Gilla

      2. Vad roligt!! Grattis! Just känslan av att vara ”fri” från sjukskrivning måste vara magisk, en målbild längs den här långa vägen. Heja dig! Så glad för din skull att allt känns bra, vet ju att du också roddade lite i försommaren med arbetsplatser. Ibland måste man göra sig fri för att kunna fatta rätt beslut ❤️

        Gilla

      1. Planat ut i måendet under januari – på ett positivt sätt. Min chef ville att försäkringskassan skulle ta över mig & sysselsätta mig i projekt istället för på ordinarie arbetsplats (tidigare haft bra samarbete med arbetsgivaren & de har tagit ett stort ansvar i att anpassa för rehabiliterings skull, men plötsligt var det som att jag sågs som ett problem istället för tillgång).
        I alla fall så rådfrågade jag facket & tillsammans med kollegor så belyste vi vad jag anser att jag kan göra på ordinarie arbetsplats som inte ännu provats. Så avstämningsmötet som enligt chef skulle vara någon slags överlämning blev istället att vi planerade ihop närmsta framtiden där jag ska prova det som jag & mina närmsta kollegor presenterade. & chefen fick sig en liten näsknäppning av en äldre erfaren handläggare (ny igen, min femte eller sjätte 😅). Så det känns hoppfullt! Låg just & mindful:ade & slogs av tanken var jag var för ett år sen – 2h varannan dag på jobbet & efter 15 min på avdelning (fysioterapeut på sjukhus) så blev jag yr & behövde gå undan. Idag jobbar jag 50%! Fortfarande behov av viss anpassning (minimerade intryck gör att jag håller längre/bättre) & behov av daglig återhämtning på resterande 50% men ändå, jämfört ett år sen så mår jag ju hur bra som helst.

        Förstår att du inte hinner med att blogga, men det kan inte nog understrykas att när du skriver så är det fantastiskt härligt & hjälpsamt att läsa <3. Är du aktiv på Instagram?

        Hoppas vi båda kan fortsätta rida på denna våg av ok mående & framgång i rehabilitering!

        Gilla

      2. Heja dig!! ❤ Fasen guldmedalj alltså. Det är TUFFT att komma tillbaka. Jag kämpar varje dag. Men njuter också. Att ha varit där nere gör att man uppskattar allt så mycket mer. Klyschigt men sant. Men jäklar viken bergochdalbana det är att ta sig upp ur utmattning. Inte enkelt att beskriva för en som aldrig upplevt det. Kämpa på – kram!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s