Författare: alldamnstories

Den här bloggen startade jag för att få skriva av mig all skit som kom upp till ytan när jag gick in i väggen. Allt om prestationskraven, utmattningsdepressionen och dess utveckling och mitt liv i stort och smått. Lite personligt och några stories däremellan om livet här och nu. Jag vägrar vara en del av ett samhälle där psykisk ohälsa ska gömmas under mattan och vara skambelagt. Inget kunde vara mer fel. Tillsammans skapar vi dessa normer och härmed går jag ut med att jag vägrar vara en del av en polerad yta och ett perfekt ideal; det här är min historia och den är min sanning. Jag heter Therese. Är idag 29 år gammal och sjukskriven pga utmattninsgdepression. Jag har varit hemma i snart två år och spenderar fortfarande hela veckor i sängen med ångest, total utmattning och en likgiltighet som heter duga. Men jag är lycklig idag. Även om externa faktorer är tuffa, utmanade och rent av vidriga stundtals.. Så är jag lycklig. Jag ligger hellre dessa veckor i sängen, och har taggar i bröstet av min resa längs den här vägen, än jag är den tjejen som jag var innan jag gick in i väggen.

Psykbrytet inför middagen

I lördags när vi hade middag så var det som sagt jag som fixade – allt! Jag var så stolt. Längs vägen så blev det ett par gupp, om alltid, och såhär lät det när jag på lördagen på dagen ringde Stoffe och hade panik (han var på jobbet):

Jag: Hej (ynklig röst)
Stoffe: Hej älskling! Har det hänt något? 
Jag: Nja nej inte direkt…
Stoffe: Men jag hade 8 missade samtal sen lunch? 
Jag: Jaha (spelar nonchalant), ja.. Jag känner mig konstig.. (jag har svårt att sätta ord på känslor, vårt ständiga issue). 
Stoffe: Jaha hur då konstig? Trött, hungrig eller sjuk eller något annat? 
Jag: Jag är nog stressad. Jag har typ inte sovit någonting inatt (detta var helt sant, jag var vaken i fyra timmar och grubblade…)
Stoffe: Stressad för vadå? 
Jag: Middagen ikvähähähll *börjar gråta och snörvla som ett litet barn* Dom kommer om sex timmar och jag vet inte hur jag ska hinna duscha, torka av handfatet och duka innan dess (gråter och hulkar) 
Stoffe: … ? 
Jag: Alltså om jag ska hinna vila också. Vart ska jag börja lijihixxxommm?! 
Stoffe: Börja vila är nog en bra idé. Om du hinner duscha eller duka spelar ju ingen roll hjärtat. Jag fixar allt sånt när jag kommer hem. Och duscha – vem bryr sig? 
Jag: Trohooorr du det?! *torkar snoret* Jag trodde jag skulle orkaahah detta… 
Stoffe: Vila nu så kommer jag sen. Jag ska bara jobba klart här. Vi kan köpa hem all mat så tänk inte på någonting.
Jag: Okej… *hick hick*. Vi ses sen då. 
Stoffe: Det gör vi sötnos. Puss 
Så… Jag hade alltså legat vaken i fyra timmar (!!) på natten och funderat över hur tusan jag skulle hinna, på en hel dag (de kom vid sju på kvällen); handla mat, gå till bageriet, duscha, duka, torka av badrummet och vila. Jag vred och vände på det på natten, la upp scheman i huvudet, stressade upp mig själv, såg hur allt blev kaos, fick panik. Trodde hjärtat skulle hoppa ut av stress. Ja men ni kan ju tänka er! 
Såhär är det alltså. Att vara stresskänslig. Det är inte att man enbart typ är känslig för livsomvälvande beslut och av att man inte hinner till bussen. Nej det är att man bryter ihop av att ha mer än typ en sak på schemat på en hel dag. Man får inte ihop det. Hjärnan kan inte strukturera och planera och allt blir kaos. Både i kroppen och i huvudet. 
Så… Lördagen var kaos för mig. Men jag genomförde det och det stärkte mig. Men hade jag inte pallat alls och bara lagt mig rätt upp och ner och vi hade köpt hem 60 bitar sushi istället så hade det också varit okej! Allt som innebär att jag lyssnar på kroppen och testar mina gränser i lagom mängd är bra, oavsett vad resultatet blir i slutändan. 
På kvällen körde jag i alla fall shorts från H&M, linneskjorta från Gina Tricot och halsband från H&M. 

Min första middag!

I lördags hade vi middag med Stoffes mamma och hennes man. De bor nere i södra Sverige (ja min kille pratar skånska – galet, I know!) så de var här uppe på snabbvisit och sov hos oss en natt. 
Jag hade fixat middag som bestod av Bönotto (risotto utan ris med bönor) på kantareller, vitt vin, cannellonibönor och spenat, och till dessert körde vi ostbricka. Gott, gott. 
Mest nöjd var jag över att jag orkade fixa. Det blev ett par psykbryt längs vägen (info om det kommer),
men det var alltså den första middagen på 18 månader som jag planerade och genomförde. Innan har vi alltid köpt hem mat när vi haft vänner över. Det fungerar ju toppen, och jag tänker fortsätta köra på det ibland för att slippa fixa, men den här gången var det mysigt att få fixa själv. 
Jag klarade det! 

Jag frågar inte men jag bryr mig

”Jag var så sjuk att jag var oförmögen till beslut. Vår dotter flyttade till Schweiz i samma veva och de två fick ordna med allt. Jag fick ibland stålsätta mig för att inte lägga näsan i blöt och fråga något för om jag frågade kom stressen med ångest bara de hann säga de första orden som svar.”

Det här svaret fick jag från kloka Eva Svärd, Mrs Excalibur, på det här inlägget. Och jag var lixom tvungen att lyfta detta för hon beskriver det så på pricken. Så som det är. Att inte kunna fråga om saker för man kan inte hantera svaret. Det blir för mycket för hjärnan.

Och grejen är att det har ingenting att göra med att man inte bryr sig, för det gör man. Men hjärnan orkar inte hantera information och när människor runt en börjar prata om praktiska saker blir det till stressorer som utlöser ångest. Det börjar flimra framför ögonen och ångesten kryper i kroppen så fort någon berättar om saker som ska göras, grejer som hänt eller förväntar sig ett svar på något av beslutsliknande karaktär. 

Ett tydligt exempel för mig är när vi sålde vårt landställe tidigare i våras. Jag har inte skrivit så mycket om det för det har varit ganska tufft att bearbeta under några månader. Det var lixom så mycket, det där huset i Trosa: min mammas plats, min morfar byggde huset, vi har spenderat hela vår barndom där, det var det sista fysiska jag hade kvar sedan livet med mamma och pappa ihop, jag älskar att vara där, bada där… Och dessutom så var det där, på landet, som vi spenderade de sista tre veckorna hela familjen innan mamma gick bort. Allt det där; inte konstigt att det var så jobbigt att sälja det? 

När vi skulle fatta beslut om försäljning, köpare, acceptans av pris mm så blev jag så stressad att min kropp helt stängde av. Min pappa fick fatta alla beslut kring detta för jag kunde helt enkelt inte. Jag orkade inte. Fram till sista dagen när vi skulle skriva papper och lämna nycklar, när allt var beslutat och klart, då tyckte jag att det kändes okej och orkade till och med åka till Trosa för att träffa köparna. Konstigt det där. Men jag frågade knappt något alls om landet under den här tiden när jag visste att pappa höll på för fullt och fixade och städade och hade kontakt med mäklare. Jag kunde inte. Orkade inte hantera hans svar. Och det var inte för att jag inte brydde mig. Inte alls. Jag brydde mig massor och till och med så mycket att det gick in i kroppen och stressade mig.

För lite så är det. Ju närmare i familjen beslutet ligger. Desto mindre orkar jag fråga. För jag bryr mig så mycket. Ju närmre desto mer. Att inte kunna fråga sina närmaste om hur de verkligen mår och hur det går med saker som man vet är viktiga i deras liv, det gör ont. Fruktansvärt ont. 

Och jag är ledsen för alla jag sårat på vägen för att ni inte tror att jag brytt mig. Men det gör jag. Så väldigt mycket. 




Veckan i händelser

Denna veckan har jag:

Ätit mängder av bovetegröt. Visste ni hur gott det är?! Varför sa ingen något?! Nu får jag ta igen 28 år av missad tid med gröten bara för det. Den är smarrigast med massor av honung (älskar honung!) så det lixom rinner ut på kanterna, tänk lönnsirap, chiafrön och goda, söta hallon. Yummie. 
Badat i bara underkläderna i regnet. Stockholm bjöd på en riktigt varm, fuktig och regnig dag i veckan och direkt efter  min promenad hoppade jag rätt i vattnet. Underbart. 
Sovit med en vitlocklig labradoodle i vår säng. Vi har en 180 cm bred säng och det normala då är att man kanske ligger på varsin sida för att kunna vända sig ordentligt… Denna sociala regel hade inte Esther snappat upp så hon låg på min sida och tryckte sig mot mig för hon tyckte det var så mysigt. Resultatet blev att jag låg med halva kroppen utanför sängen. Men det gjorde inget. En varm och gosig hund sovandes bredvid är väl ändå bland det mysigaste som finns? 

Badat med Esther i sjön. Båda lika varma en sommardag i veckan. Det är roligt att bada med sin hund – det enda jobbiga är att man blir väldigt riven på kroppen för hon vill gärna gosa och simma samtidigt. Ingen bra kombo om man är född med klor. 
Läst massor på Neas blogg och slagits av hur vacker den här tjejen är. Hon har en aura runt sig som badar i ljus, och det sträcker sig ända in till mitt hem och förgyller dagarna. Så otroligt vacker ❤ 
Spikat upp en tavla helt snett utan att orka ändra den. Stoffe hatar när jag spikar upp saker och tar ner dem igen, han tycker att det blir fula spikhål. Jag är kreativ och älskar att testa saker… Synd för honom. Ärligt talat skulle han bara veta hur många grejer jag har spikat upp och tagit ner utan att han ens vet det! Och inga spikhål i sikte. What’s the deal?! 
Vilat i den här sängen. Hemma bäst osv. Helt klart. 
Preppat för att Stoffes mamma och hennes man kommer imorgon och ska sova hos oss. Välstädat och snyggt. Typ. Nä skoja.. Snarare slarvat över med dammsugaren för jag var sååå trött. Orka. 
Ätit gurkor från våra gurkplantor. Lyx. 
Promenerat i skogen. Det doftade fukt, träd, jord, gräs, vatten, solvarma klippor och sommar. 
Tagit med mig en sallad i matlådan och satt mig på en bygga för lunch och meditation. Fin stund. 
Hoppas ni alla har haft en okej vecka. Ladda batterierna och vila i helgen. Återhämtning är nyckeln. Jag lovar. Det missade jag innan (…) men vill gärna att ni ska snappa upp det och bara ligga i hängmattan och andas. Det gör själen gott. 

Find Buddha and Kill Him

I tisdags var jag på Shay Peretz yogaklass. Igen. Äntligen.

I tre veckor har jag ju legat i sängen och varit så, så dålig. Ingen yoga tog sig in i första taget där. Men sen började jag göra lite meditation och några katten/kon och savasana. Det var lixom allt. Grejen är att det är just detta jag älskar med yogan; den anpassas efter livet. Är man trött gör man enklare övningar och meditation, är man gravid gör man gravidyoga, är man sjuk gör man yoga anpassat efter den sjukdomen, har man mensvärk yogar man efter det, har man halsont efter det… Och så vidare. I oändlighet. För det finns lika många sätt att yoga som det finns tillstånd och människor därute. 
Jag vet ingen annan ”sport” eller aktivitet som kan anpassas efter livets alla faser och tillstånd på samma sätt som yoga. In my life, forever. Helt klart. Yoga ❤
Hursomhelst så sa jag till Shay innan passet att jag är trött, har legat i sängen tre veckor och allt det där. Han vet att jag är utbränd och sa bara: Sweetheart, I’m glad you’re here. Och sen sa han att jag kunde ligga i balasana hela klassen om det var det jag behövde. Men, tro det eller ej – det gick bra! Bättre än bra faktiskt. Det var som att något klickade till och fram kliver en tjej som kan göra ännu mer av… Ingenting. Och det är ju det som är hela grejen med yoga. Att kunna slappna av och vara alert i kroppen samtidigt. Våga göra mindre, och tillslut; våga göra ingenting. Släppa all kontroll. 
När passet var slut så förklarade han hur viktigt det är att våga ta pauser. Att inte bli för beroende. Att våga lyssna in kroppen. Han sa ”Find Buddha and Kill Him” och menade att man i allt i livet ska lära sig massor och sen glömma det och gå vidare. Kroppen lever med kunskapen ändå. Tänkte att det är fint med tanke på min utbrändhet. Att jag lär mig massor som jag sen kommer behöva stoppa undan; och ändå kommer det att sitta så djupt i mig att inte stressa, lyssna på kroppen, vara medveten mm. Att det är då jag har lärt mig. När jag kan stoppa undan Buddhan och leva med honom, i varje andetag, ändå. 

Bokmal

Gillar ni att läsa? Jag älskar att läsa! Periodvis går det förstås rätt illa med läsandet eftersom min hjärna är hjärntrött, men jag tar igen det i bättre perioder. Hemma hos oss svämmar hyllorna över av böcker och jag har så svårt att göra mig av med en enda. Alla betyder något på sitt sätt. Jag är inte direkt en boksnobb som måste ha bundna varianter och hela den biten, nej jag köper massor av pocket mest för att jag slukar så många böcker i månaden. Annars hade jag behövt löneförhandla med Försäkringskassan *OBS skämt* *Eller?* *Överväger detta som ett alternativ*

Men hursomhelst. På mitt nattduksbord ligger det alltså travar med påbörjade böcker. För jag har ju svårt att fatta beslut och det där med att fullfölja saker, det är det sisådär med nuförtiden. Så jag läser lite här och där. De två nedersta bilderna är alltså mina travar bredvid sängen *lägger in ansökan om rehab pga missbrukstendenser* Älskar att blanda skönlitterärt med saker jag kan lära mig. Oftast då om yoga, meditation, ayurveda, psykologi eller liknande. Just nu läser jag Yoga är min terapi, Ayurveda för ditt sinne, Hjärntrötthet, En yogis självbiografi och Arvet efter dig – samtidigt. 
Om ni är sugna på boktips kan jag tipsa om Cecilia Samartins böcker. De är så bra. Så bra. Älskar dem. Varenda en. Vackert språk, fina berättelser, viktiga och helt underbart fängslande. Tips inför lata dagar på stranden! 

Och så tog han studenten

Min fantastiska kusin Max. Jag kunde inte varit mer stolt. Max, FY FAN vad du är BRA! Never Give Up ❤ ❤

Kan inte stoppa impulsen att lägga upp de här fina bilderna på mina två andra kusiner; Malin, som är syster till Max, och så lilla Elin som numera är en stor tjej. 

Om jag lyckas uppfostra mina barn till hälften så fina, kärleksfulla, ödmjuka, roliga, smarta, omtänksamma och generösa som de här tre individerna är, så skulle jag vara så jäklarns nöjd. Dom är bara bäst. Kusinerna. Så fina. 

Foto: Bea Karlsson 

Vad har vi egentligen lärt oss?

Mycket tankar i huvudet just nu. Det känns som jag inte hinner tänka klart någon av dem, bara hoppar direkt till nästa. Kanske är jag snurrig i huvudet av allt som hänt sista veckan, kanske är jag bara lite ur balans. Vi har ett ganska stort beslut framför oss på det privata planet och plötsligt ställs allt på sin spets: vad har vi egentligen lärt oss av det här året? Nu är det upp till bevis för prövningen kastades i knät på oss. 
Det är inte så enkelt att fatta beslut när man är hjärntrött och utmattad. Jag orkar aldrig rikigt tänka klart en tanke och dessutom känns det som att jag knappt kan tänka mer än ett steg. Det tar stopp. Analysförmågan orkar inte ens en liten bit på vägen. Detta försvårar läget lite just nu och jag lägger kanske lite väl mycket energi på att just tänka, och dessutom en betydande del av beslutet skjuter jag ifrån mig. För att jag inte orkar. Tänka alltså. 
Jag tror och hoppas att vi väljer rätt och jag tror och hoppas att vi lärt oss något. Men det är svårt. Väldigt svårt. 
Den fina fiolfikusen fick jag av Bea och Victoria för några veckor sedan. Älskar den. Otroligt vacker med sina mörka, tjocka blad och den starka kontrasten av ådringar i bladen. Ett lager i taget växer den. Och jag tänker att livet är betydligt rörigare än så. Lite här och där på samma gång. 

Öm på huden

Alltid när helgen är över blir jag trött. Väldigt trött. Nästan oavsett vad vi gjort blir det såhär. Så idag är det vila, promenad och yoga på schemat, inget mer än så. 

Börjar få ont på huden på ena sidan av bålen. Det är alltid ett dåligt tecken tyvärr. Flera gånger under min utmattningsdepression har jag haft jätteont eller lixom varit öm på huden runt bålen, ingen läkare har kunnat förklara detta för mig. Jag har till och med vid ett tillfälle fått äta en kur medicin mot bältros för läkaren menade att det var det som gjorde ont. Jag tror inte alls att det var det. Jag tror att mina nerver på något sätt blir överkänsliga eller ”hakar upp sig” och gör ont. Oavsett vad så är det på med mjukaste shortsen och tröjan och sen fortsätta vila. 
Man ser på mina ögon att jag är trött. Brukar alltid lägga märke till just gnistan i ögonen som lixom försvinner då. Bra feedback från kroppen helt enkelt: mer vila! 
Och mitt hår är typ rött (?!) numera. Det blir blont i partier och sen ganska mörkt undertill. Ursäkta nyvaken-håret. Orkar inte fixa håret direkt just nu. Bortprioriterat. 

Mitt enda liv

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen. 

Säger Paul i Torka aldrig tårar utan handskar. Och det träffar så säkert. Och är så sant. 
I helgen har vi kollat om hela serien och verkligen slagits av vilken fantastiskt kärlekshistoria det är. Och vilken sorglig skildring av samhället från den tiden. Som den berör. 
Och till något annat så tog vi en AW med Emma och Calle i fredags. After Work för dom betyder just efter jobbet men mitt jobb är ju att bli frisk så jag vilade prick hela dagen för att orka gå ut på ett glas. Och glaset blev fler och det blev flaskor och det hela slutade med att vi var hemma två på natten… Vi hade mycket att fira och dessutom firade vi det viktigaste av allt: vår vänskap. I fem år har dessa två helt underbara personer varit våra parters in crime. Vi har pluggat på Lunds Universitet allihopa och träffades när vi alla bodde i Helsingborg. Och sen hängde vi ihop, flyttade till Stockholm ihop. Delat högtider och vardagar. Gråt och skratt. Tunga perioder, frustration, sorg och roliga upplevelser. 
Så, vår till en början sofistikerade AW blev alltså mer av ett studentslag. Bara att vi bytt ut öl i plastglas mot skumpa på flaska. Typ. Resultatet av kvällen var väl ungefär likadant nu som då. Så det slutade med det klassiska botemedlet igår och en hel dag i soffan och maratonkolla serier. Yepp, jag är ju van vid vila så för mig var det väl en vanlig dag… 
Men nu är det söndag och fotboll på TV för Stoffe. Jag tycker att det är ubertråkigt att kolla på fotboll MEN det innebär att jag får: en glad kille, jordgubbar och en yogatidning att njuta av under matchen. Win-win!