I tre veckor har jag ju legat i sängen och varit så, så dålig. Ingen yoga tog sig in i första taget där. Men sen började jag göra lite meditation och några katten/kon och savasana. Det var lixom allt. Grejen är att det är just detta jag älskar med yogan; den anpassas efter livet. Är man trött gör man enklare övningar och meditation, är man gravid gör man gravidyoga, är man sjuk gör man yoga anpassat efter den sjukdomen, har man mensvärk yogar man efter det, har man halsont efter det… Och så vidare. I oändlighet. För det finns lika många sätt att yoga som det finns tillstånd och människor därute. 

Jag vet ingen annan ”sport” eller aktivitet som kan anpassas efter livets alla faser och tillstånd på samma sätt som yoga. In my life, forever. Helt klart. Yoga ❤

Hursomhelst så sa jag till Shay innan passet att jag är trött, har legat i sängen tre veckor och allt det där. Han vet att jag är utbränd och sa bara: Sweetheart, I’m glad you’re here. Och sen sa han att jag kunde ligga i balasana hela klassen om det var det jag behövde. Men, tro det eller ej – det gick bra! Bättre än bra faktiskt. Det var som att något klickade till och fram kliver en tjej som kan göra ännu mer av… Ingenting. Och det är ju det som är hela grejen med yoga. Att kunna slappna av och vara alert i kroppen samtidigt. Våga göra mindre, och tillslut; våga göra ingenting. Släppa all kontroll. 

När passet var slut så förklarade han hur viktigt det är att våga ta pauser. Att inte bli för beroende. Att våga lyssna in kroppen. Han sa ”Find Buddha and Kill Him” och menade att man i allt i livet ska lära sig massor och sen glömma det och gå vidare. Kroppen lever med kunskapen ändå. Tänkte att det är fint med tanke på min utbrändhet. Att jag lär mig massor som jag sen kommer behöva stoppa undan; och ändå kommer det att sitta så djupt i mig att inte stressa, lyssna på kroppen, vara medveten mm. Att det är då jag har lärt mig. När jag kan stoppa undan Buddhan och leva med honom, i varje andetag, ändå.