Jag frågar inte men jag bryr mig

”Jag var så sjuk att jag var oförmögen till beslut. Vår dotter flyttade till Schweiz i samma veva och de två fick ordna med allt. Jag fick ibland stålsätta mig för att inte lägga näsan i blöt och fråga något för om jag frågade kom stressen med ångest bara de hann säga de första orden som svar.”

Det här svaret fick jag från kloka Eva Svärd, Mrs Excalibur, på det här inlägget. Och jag var lixom tvungen att lyfta detta för hon beskriver det så på pricken. Så som det är. Att inte kunna fråga om saker för man kan inte hantera svaret. Det blir för mycket för hjärnan.

Och grejen är att det har ingenting att göra med att man inte bryr sig, för det gör man. Men hjärnan orkar inte hantera information och när människor runt en börjar prata om praktiska saker blir det till stressorer som utlöser ångest. Det börjar flimra framför ögonen och ångesten kryper i kroppen så fort någon berättar om saker som ska göras, grejer som hänt eller förväntar sig ett svar på något av beslutsliknande karaktär. 

Ett tydligt exempel för mig är när vi sålde vårt landställe tidigare i våras. Jag har inte skrivit så mycket om det för det har varit ganska tufft att bearbeta under några månader. Det var lixom så mycket, det där huset i Trosa: min mammas plats, min morfar byggde huset, vi har spenderat hela vår barndom där, det var det sista fysiska jag hade kvar sedan livet med mamma och pappa ihop, jag älskar att vara där, bada där… Och dessutom så var det där, på landet, som vi spenderade de sista tre veckorna hela familjen innan mamma gick bort. Allt det där; inte konstigt att det var så jobbigt att sälja det? 

När vi skulle fatta beslut om försäljning, köpare, acceptans av pris mm så blev jag så stressad att min kropp helt stängde av. Min pappa fick fatta alla beslut kring detta för jag kunde helt enkelt inte. Jag orkade inte. Fram till sista dagen när vi skulle skriva papper och lämna nycklar, när allt var beslutat och klart, tyckte jag att det kändes okej och orkade till och med åka till Trosa för att träffa köparna. Konstigt det där. Men jag frågade knappt något alls om landet under den här tiden när jag visste att pappa höll på för fullt och fixade och städade och hade kontakt med mäklare. Jag kunde inte. Orkade inte hantera hans svar. Och det var inte för att jag inte brydde mig. Inte alls. Jag brydde mig massor och till och med så mycket att det gick in i kroppen och stressade mig.

För lite så är det. Ju närmare i familjen beslutet ligger. Desto mindre orkar jag fråga. För jag bryr mig så mycket. Ju närmre desto mer. Att inte kunna fråga sina närmaste om hur de verkligen mår och hur det går med saker som man vet är viktiga i deras liv, det gör ont. Fruktansvärt ont. 

Och jag är ledsen för alla jag sårat på vägen för att ni inte tror att jag brytt mig. Men det gör jag. Så väldigt mycket. 




Annonser

2 reaktioner på ”Jag frågar inte men jag bryr mig

  1. Ja så var det! Hjärnan stängde av, orkade inte med svaren. Men det betyder inte att vi inte bryr oss. Jag brydde mig i allra högsta grad om vår dotter och att hon skulle få det bra i Schweiz men min hjärna var verkligen inte kapabel att hantera information.

    Lika var det när vi sålde huset. Jag lyckades med det mesta men när nycklarna skulle överlämnas fick min man ordna ”barnvakt” för då hade jag ett ångestpåslag som var enormt. Trots att sälja huset var en skön känsla.

    Är säker på att de som förstår inte alls ser det som att du sårat dem, att de inte trott att du inte brytt dig. Är säker på att de förstår din resa och de andra kommer aldrig förstå. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s