Månad: maj 2016

The total-njutnings-experience

Såhär känner sig en utbränd person som äntligen orkar gå utanför dörren:
Stötte på den här godingen utanför vår port och bad att få ta en bild. Känner mig ibland som den här hunden. Man lixom ser hur han hela vintern har gått och suktat och väntat på att isen ska släppa så han äntligen kan få kyla ner benen i vattnet. Och sen där han väl är där, så bara; ahhhhhh. Njut. Han bara står rätt upp och ner och njuter. 
Så känns det när man har legat flera veckor inomhus i ett mörkt sovrum med nedrullade persienner och en kudde över ögonen. Sen en dag orkar man gå utanför dörren och bara sätta tårna i gräset. Den lyckan. Den kan man leva på i flera veckor efteråt. 

Mår SÅ illa!

I skrivande stund sitter jag fullt utrustad med löpkläder och allt på en grässlänt vid sidan av löpspåret. Här blir det ju inte mycket sprunget direkt. Anledningen? Jag kräktes innan jag ens tagit mitt första löpsteg. Fy fasen! Nu har jag suttit här i skuggan typ 40 minuter och vet inte ens hur jag ska kunna gå hem utan att göra hela området osäkert med mitt illamående. 

Så, skriver detta för att försöka tänka på något annat, se om det går över. Inte så härliga morgnar när man mår såhär direkt. 
Idag väntar en lugnare dag än igår. Då var ju Isabel här hela dagen och sen blev det Vinyasa 90 minuter istället för Hatha så jag var rejält slut på kvällen. Somnade som en stock sov nästan 12 timmar. 
När jag planerar mina dagar brukar jag försöka tänka lite varannan-dag-planering. Varannan dag försöker jag vara lite mer aktiv för att pusha och testa, och varannan dag mer oplanerad och utan att träffa vänner eller så. Tid för mig själv och återhämtning. Det tänket håller såklart långt ifrån alltid, men det är mitt utgångsläge och det fungerar bäst för mig. Har jag för mycket att göra två dagar i rad är det förödande för hela veckan framåt och har jag alldeles för lite att göra är det lätt att jag blir lat och rastlös. 
Regeln gäller inte heller om jag är trött och dålig. Då avbokas prick alla aktiviteter oavsett vad. Jag försöker lära min kropp att den kan lita på mig igen och när den ger signaler lyssnar jag så gott jag kan. 
Idag är det alltså en lugn dag. Stoffe slutar tidigt (redan klockan 18… Vilket är en kort dag i vår värld…) så jag ser mest fram emot att hänga med honom ikväll och äta glass och mysa. DET är ju något av det bästa som finns ❤

Myser med Frallan igen!

Det är väldigt mysigt att ha henne här, den här godingen. Hon är tokvild och kräver betydligt med passning än Esther, men jag skrattar konstant med (åt?) henne. 

Roligt också hur stor skillnad det är på hundar. Esther är godkänd terapihund och helt enormt stabil i sin mentalitet; henne kan jag göra vad jag vill med och hon är alltid cool. Frallan, som tillhör min granne, är betydligt vildare och mer galen. Båda är bara så underbara och jag tänker att vi har haft sån tur som får omge oss med så mysiga hundar när vi inte riktigt har tid med en egen hund just nu. Stoffe jobbar massor och jag prioriterar friheten och yogan lite väl mycket för att det ska fungera. Det kommer väl en dag när livet ser annorlunda ut, så kanske utökar vi med en ny familjemedlem i framtiden. Fram tills dess njuter vi av dessa två rackarns söta filurer. 

En vän på visit

Idag kommer Isabel hit över dagen. Vi ska ligga på balkongen (alltså inte ligga, utan slappa! Stor skillnad!) och sola och vila och äta lunch och dricka matcha-latte och såklart gå på Erics Hatha på Yogayama. Isabel träffade jag på en fest i Helsingborg när jag och Stoffe hade våra bopålar där. Nu har Isabel och jag hängt ihop i sex år, fantastiskt. Tiden går så snabbt (hej tant igen!). 
Hon är den enda av mina vänner som är sådär nördigt intresserad av yoga, kristaller och eteriska oljor… Yoga kan vi prata om i timmar utan att tröttna. Tur att vi har varandra så alla andra slipper tröttas ut med det samtalsämnet. 
Innan hon kommer ska jag bara typ… kräkas lite. Eh, min nya medicin är tydligen ”viktneutral” (enligt den härliga säljbroschyr jag fick till) (vem fasen gör en säljbroschyr till en antidepressiv medicin??) (snygg var den också! *marknadsnörd*) (galet) (slut på perneteser) och jag börjar förstå varför… För jag kräks upp allt jag ätit! Skulle dock kalla det med viktnegativ är viktneutral… Hrmpf. 

Medicinbyte

Precis som jag trodde så kommer jag behöva göra ännu ett medicinbyte. Det blir mitt femte byte på 16 månader. Inte jättekul men jag har tyvärr inte jättemycket val. Mina kognitiva funktioner (koncentration, tänkande mm) visar tydligt att min hjärna fortfarande dras med stora skador efter mitt tidigare, stressiga liv. MADRS visar enorma skillnader såklart sedan jag först kom dit i december 2014 och hade siffror på över 40 i MADRS (skattning som mäter depression). Idag har jag runt 15 vilket är för mycket förvisso, men inget av min depression finns kvar. Det enda som orsakar höga siffror är alltså utmattningssyndromet som nu är det ”enda” som är kvar att försöka lösa. Det gör mig superduperglad såklart! Ingen depression gör livet så mycket… roligare och härligare. Jag har känt detta den senaste tiden, att jag mår bättre mentalt, och det är faktiskt en helt obeskrivlig känsla. Att vara glad. 

Nu byter vi till ytterligare en annan SSRI som är den nyaste på marknaden och har fått väldigt bra resultat i alla tester. Den jobbar på fler serotonin-receptorer än de andra medicinerna jag haft (de arbetar bara mot femman tydligen) vilket gör att vi dels hoppas att jag kommer tåla den bättre när risken sprids och dessutom att den kommer hjälpa min hjärna att läka så jag slipper huvudvärken och hjärntröttheten. 
Jag tål verkligen inte mediciner. Det har vi märkt. Idag har jag halva dosen av det som ges till barn under 6 år som lider av depression och proverna fortsätter visa att min kropp omvandlar medicinen till toxiner i min kropp, ett gift alltså. Inte konstigt då att jag har så ont i huvudet och är trött. Värsta förgiftningen i flera månader, inte bra, inte bra. Men under det visar utredningarna att hjärnan alltså fortsatt är så pass skadad så att helt ta bort antidepressiv medicin nu är förödande för min fortsatta läkning.
Så, nya villkor gäller alltså igen och det är bäst att bara gilla läget. Det gjorde jag genom att fira mig själv med att köpa jättefina kuddar från Afroart till soffan på balkongen och genom att äta en fantastisk lunch på Raw Sallad på Gästrikegatan. Tips tips!

Så frukter från kärnor hemma

Det här med växter alltså. Det gör mig så lycklig. Jag kan hålla på i timmar och plantera, planera om, så saker, pilla med alla blommor, vattna, ge näring… Det har vuxit sig så starkt inom mig och blivit ett av mina stora intressen. Kanske bara just nu när jag verkligen behöver det, kanske bestående. Det spelar egentligen ingen roll för just nu behöver jag verkligen detta. 

 
Idag har jag pillat med alla grönsaker och grejer här ute på balkongen. Det är rena sommarvärmen och faktiskt så går jag runt i shorts (!) just i detta nu. Hursomhelst så har jag i alla fall planterat om mina tomatplantor som växer sig större och större, och dessutom satt kärnor från grapefrukt och physalis som jag hoppas ska ta sig. Det är kul att testa vad man kan odla från sånt man har hemma: avocado, tomater, citrusfrukter mm. Det mesta verkar gå även om det kräver lite mer tålamod såklart än att typ sätta färdiga frön från butiken.
 
Nedan syns gurka (de två översta) och tomat (den nedre bilden). 
 
 
 

 

Med både physalisen och grapefrukten tog jag bara små klyftor av frukterna (hade hemma sen frukosten) och satte ner ett par små klyftor i fuktad jord. På med plastfolie över och gör små lufthål med en gaffel. Sen: tålamod! 
 
Avocado gjorde jag på liknande sätt med för några veckor sedan. Jag tog avocadokärnor från mogen avocado, skar med en kniv ca 1/2 cm djup skåra både på toppen och botten av kärnan. Satte ner den till 2/3 i jord med ”pluppen” nedåt. 1/3 är alltså ovan jord. Sen vattna och håll hela tiden fuktigt och vänta, vänta, vänta. Nu har det i alla fall börjat gro och det börjar komma en grön grodd ur kärnorna. Tips: man måste ha två av avocado för att de ska kunna befrukta varandra och bli frukt på träden. Jag tog fyra så jag hade marginal ifall några inte skulle ta sig. Såhär ser avocadon ut nu:
 
 
Ser ni grodden? Under är det typ en lång rot (?) som stabiliserar det som alltså kommer bli ett jättefint träd. Avocado är en väldigt vacker växt så jag kan tänka mig att bara ha den för att den är så fin.
 
 

Här är lite blommor på vår balkong dessutom några av grönsakerna jag planterat. Vi har typ som en del av balkongen som går ut som en smal trampolin (det ni ser på övre bilden) för det är ett burspråk i vår lägenhet precis där. Andra änden av balkongen är mer fyrkantig och där har vi soffgrupp och fåtölj och sånt så vi kan sitta/ligga och slappa i solen. Ovanligt med så stor balkong i Stockholm men vi bor i ett nybyggt hus i funkisstil så den lyxen lixom ingick i konceptet. Kul tycker jag nu eftersom jag spenderar väldigt mycket tid ute på vår lilla oas. 

 
Ni väntas lunchbestyr och lite snickesnack med grannen som också njuter av fina vädret härute. 

Att leva utan kontroll

Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.

Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa. 
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.

Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva. 
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade. 
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll. 
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv. 
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation. 
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse! 
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare. 
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver. 

Sveriges historia

Vi var ju på stand-up i lördags eftermiddag på Cirkus ute på Djurgården. Det var Özz Nujen och Måns Möller som höll i underhållningen och jag måste säga att det var över all förväntan. Av flera anledningar. 

Den första var att det var en över förväntan rolig show. Måns Möller är verkligen sjuk i huvudet på riktigt och vi alla skrattade så tårarna sprutade i prick 120 minuter. Han. Var . Så. Rolig. Eller båda såklart, men Måns har den där lilla krumeluren extra som gör att han är ett totalt yrväder. De skämtade mycket om nutida problem som flyktingpolitiken, kulturella utmaningar och politiska problem vi står inför. Och såklart om missförstånd mellan klasser i samhället och mellan religioner. Stundtals är det extremt hård humor (tycker till och med jag som själv har ganska hård och sarkastisk humor) men det är samtidigt just det som gör det så roligt; det finns för en stund inga spärrar. Så, helt enkelt över alla förväntningar och asgarv utlovas. En masse. 
Det andra som också var över förväntan var att jag klarade att sitta där hela showen! Det gick väldigt bra faktiskt, med öronproppar såklart då. Vi har varit på en del shower, musikaler och teatrar under året och det har alltid inneburit total panik för mig med huvudvärken. Men detta gick alltså bra. Dels var det nog på grund av att det ju bara var två personer som pratade på scen, ingen musik och inga flashiga ljus eller så. Dels var det nog också min inställning om att jag närsomhelst kunde gå ut som gjorde att jag slappnade av mycket mer. Glad blev jag i alla fall över att jag klarade det! 
Efteråt gick vi till Diplomat och åt middag bara jag och Stoffe, hans bror och blivande Mrs har en liten kiddo på snart två så de ville hem innan han somnade. Men vi ungdomar (nåja, hans bror är tre år yngre..) fortsatte alltså turnén. Middag på tu man hand och sen promenerade vi längs Skeppsbron och över Södermalm hem. Överallt tågade människor ut mot Skansen och till Kungsträdgården för det var valborgsfirande och desstom ville ett par stycken gratta Kungen. Vi köpte med oss en Ben & Jerrys som vi åt i sängen och sen somnade vi, trötta och nöjda.
Så en helt enkelt väldigt lyckad Valborg blev det. Idag åkte min andra hälft till Berlin för att jobba lite och dessutom ha en par grabbdagar med en kompis så jag har fyra hela dagar ensam hemma denna veckan. Men som den hemmafru (…) man är så blir detta ingen större skillnad mot våra övriga vardagar. Synd bara att Esther (hunden) är borta denna veckan, annars hade jag kidnappat henne så jag hade en kompis här att hänga med.

Nu väntar i alla fall ett par viktiga grejer som ska göras idag. Men först ut: kaffe på balkongen och en pratstund med min granne Anneli. Som alltid när solen är framme. Cheerz.