Tack tack tack för era fina kommentarer om SVT-klippet ❤️ Ni är så fina! Vi bär alla på vår egen historia och även om allas resa in i väggen är raktigenom individuell, så finns det ändå så många saker vi delar. Processen är ju både samma, lika och helt olika. Allt på samma gång.
Det är så många jag möter som lixom trevande frågar om det där med att gå in i väggen. Hur går det till? Vad hände egentligen? Hur vet man att man gått in i väggen? Och egentligen finns ju inget svar på det. Men man VET. Man bara vet så in i bomben säkert (när man har smält att man inte har fått en stroke eller en hjärtattack eller något annat medicinsk identifierbart) att det är just väggen man hamnat i. Och då ligger man platt på rygg och försöker att bara andas. Men knappt ens det klarar man, för andetagen går lixom bara antingen in eller ut och aldrig åt båda hållen. Det tar bara stopp i varenda system i kroppen. Och så fort jag tänker på hur min resa in i väggen startade, peakade och rullades fram, då blir jag så ledsen att jag vill gråta. Vilket jag också oftast gör.
Och jag gråter mer nuförtiden. Både när jag är glad och när jag är ledsen. Jag biter inte ihop när någon sjuger en låt fantastiskt på sin Idol-audition, när jag ser en sorglig film, när jag översköljs av tacksamhet för att all skit jag gått igenom de senaste åren har lett mig till en plats inuti mig själv som är glad och närvarande, när teet jag dricker på min yogamatta värmer mig inifrån och jag badar i ett hav av ljus, när jag tänker på att våra bästa vänner ska flytta till andra sidan jorden och jag vill skrika och säga att det är orimligt, kärleken är för stor. Den gör att jag blir både glad och ledsen om vartannat och allt måste bara ut.
Tack för att ni låter mig ventilera. För att ni ger era kloka perspektiv så mina tankar kan lossna och vidgas. För att vi tillsammans faktiskt kan förändra ett samhälle som är helt fucked up av prestationer och yta yta yta. Det vi känner är på riktigt.
alldamnstories 
Jag är också mycket gråtigare nu för tiden och tackar för varje tår. Det har smält där inne, hårdheten är borta både gentemot mig själv och andra! Ovant men bra… Jag aktar mig noga för att stänga inne känslor nu.
Kram Sofia
GillaGilla
Ja ovant men bra – bra uttryckt! KRAM ❤️
GillaGilla
Lycka till på nya arbetsplatsen!
GillaGilla
Tack fina! Fick väldens ångestattack på tunnelbanan in, det var sååå mycket folk. Så nu måste jag nog tänka om med tiderna jag jobbar för detta kommer inte gå alltså 😬 Ska fundera lite. Men tack! KRAM ❤️
GillaGilla
Jag har följt dig länge men aldrig skrivit till dig.
Först vill jag säga TACK! Innerligt TACK! För att du skriver och för att du ger så mycket och för att du har hjälpt mig så mycket genom det du skriver. Och tack för SVT-klippet ditt, tårarna rann och det brände i hjärtat.
Jag har gått in i väggen tre gånger och den senaste gången, vilket snart är tre år sedan, slog ut mig så totalt att jag inte fått upp nästippen över vattenytan än.
Jag har äntligen vågat börja gräva djupare ibland mina känslor ( och det är så läskigt men också helt fantastiskt…) och det tar så mycket ork! Det har blivit som både ett bakslag i måendet och ett fint uppvaknande. Jag är uppväxt med att den enda känslan som ”var tillåten” var glädje. Annars var jag besvärlig för omgivningen… som barn anpassar man sig och blir en glad och snäll smother och stötdämpare. Bra för andra men en katastrof för mig. Äntligen börjar jag kunna lyfta av min mask och känna det jag känner och tycka att det är helt ok. Mitt inlärda och påtvingade beteende har ju naturligtvis lagt grunden till att jag är starkt utmattad idag. Har ju inte lyssnat på allt det min stackars kropp och hjärna har försökt tala om för mig. Inte tagit mina känslor på allvar utan stängt dem inne och klistrat på ett leende för att dölja all ångest. Hur orkade jag? Eller ja, det gjorde jag ju inte…
Precis som du skriver. Det vi känner är på riktigt!
Det som fick mig att släppa taget helt var när jag (som sista person…) började se tv-serien SKAM för drygt en månad sedan. Det fick mig att inse hur mycket jag har gått igenom utan att ta hand om det eller få någon hjälp. Mitt barnjag och mitt tonårsjag fick ju en sorts belöning för att jag reagerade med att ta mig igenom all skit med ett leende. Men SKAM var som att öppna en dammlucka… Det jag känner är på riktigt. Oj, vad jag har gråtit, både glädjetårar och sorgetårar, tillsammans med mitt 17-åriga jag. Och vi hjälps åt för att ta oss igenom detta och kravla oss upp och med rak rygg stå för vad vi tycker och känner.
(Det här blev ett lååångt inlägg men när jag väl började skriva hittade jag inte stoppknappen…😬).
TACK och kram ❤️❤️❤️
Maria
GillaGilla
Tack för din fina kommmentar!! 🙏🏻❤️ Känsloutforskning är sååå spännande! Att lixom tillåta sig att känna massa saker är fantastiskt, en helt ny värld öppnar sig. Och ja, skam – underbar serie. Värd att se igen faktiskt 🤔 Kram på dig och håller alla tummar för att utmattningen går åt rätt håll ❤️
GillaGilla