Det var en fredag precis innan jul. Jag skulle gå på julledighet och hade äntligen unnat mig att vara ledig under alla mellandagar och skulle totalt få nästan tre veckors ledighet. Endast denna fredagen kvar, sen vila. Det var efter lunch den här dagen jag började känna mig konstig och känslig. Runt tvåtiden gick jag till min närmaste kollega och grät och sa att jag inte orkade mer, jag var slut, finito, trött så in i bomben. Vi hade alla haft en rent helvetisk höst med en arbetsbelastning beyond epic, här har jag berättat om vad jag jobbade med och hur mitt sista år innan väggen såg ut. Vi var hela avdelningen helt slut både fysiskt och mentalt och min sista vecka hade varit så galen att jag visste att jag var rejält utmattad. När jag då kom till kollegan och grät så tröstade hon såklart, bekräftade mig i att detta kan inte vara hållbart till våren, vi måste alla få mer paus och kan inte springa maraton under flera månader utan stopp.

Jag repade upp mig lite, bestämde mig för att skriva ett sista mail och sedan lägga in autosvar på mailen ”åter 7:e januari” och sen klappa ihop datorn och gå hem. Det blev inte riktigt så. Jag fick iväg mailet och när jag skulle skriva mitt autosvar så slutade händerna att lyda. Jag kunde inte längre skriva på tangenterna och halva ansiktet domnade av. I panik satte jag mig på stolen och bara skakade i hela kroppen. Jag försökte ropa på min sista kollega som var kvar för dagen men fick inte fram ett ljud. Hjärnan hade stängt ned talfunktionen. Kunde inte längre prata.

På något sätt lyckades min kollega lägga in mitt autosvar åt mig, stänga ned datorn och förstå att jag ville till min pojkvän. Det var det enda jag hade i huvudet – ta mig till honom, min trygghet. Så på stapplande ben gick vi de ca 300 meter det är bort till hans jobb och väl där tog han och hans kollegor över. Då kunde jag knappt stå på benen, kunde inte prata och hade varken känsel i mina händer eller i högra sidan av mitt ansikte.

Vad gör man då? Jo man åker såklart till akuten. Jag var rädd att det var något fel på min hjärna eller att det var en stroke, men Stoffe förstod snabbt att detta är ett stresstillstånd. Vi tog en taxi till SÖS akut och väl där lades jag på en bår med ”kod röd” (även om jag var helt borta var jag såklart inte dum, kod röd var inte en bra kod) och blev snabbt mottagen av läkare och sköterskor. De gjorde alla tester som man gör för att utesluta stroke eller annan akut nervskada, tog en miljon prover och berättade sedan för mig att detta var en akut stressreaktion. Inget annat fel på mig. Jag var utbränd. Det skulle inte bli någon jul i Blekinge hos Stoffes familj. Jag skulle vila.

Och så blev det. På natten när vi kom hem från sjukhuset sjönk allt sakta, sakta in. Sen blev det helt svart. Jag sov dygnet runt i tre veckor. Ställde in alla resor vi hade planerade, bokade av jobbet för en lång tid framöver och gav min chef alla lösenord till datorn så hon kunde sköta min mail mm. Jag kunde inte titta på min telefon på flera veckor och allt som ens påminde om jobb hade jag total blackoutliknande panik över under hela det första året. Fortfarande har jag aldrig ljud på telefonen eftersom det påminner mig om när jag jobbade och den ringde högt och konstant.

På den vägen är det… Jag låg i sängen i nio månader efter den här dagen. I fosterställning. Nio månader av gråt, skrik i panik i kudden, total utmattning, en hjärna som inte kunde prata och tänka, ångestrusningar jag inte ens visste var möjliga… Jag lät min pojkvän tvätta mitt hår medan jag satt ner i duschen för jag kunde inte stå på benen. Jag kunde knappt borsta tänderna och vissa dagar kröp jag från sängen till toaletten för att jag var så rädd att ramla ihop om jag ställde mig upp.

Den där dagen i december var jag 27 år. Jag var högpresterande, en lovande talang i en global koncern, jag hade förlorat min mamma i cancer två år tidigare och jag var väldigt, väldigt olycklig. Även om jag dolde det. För mig själv och för alla i min omgivning. Jag använde mig av adrenalinkickar och prestation för att dölja mina riktiga känslor och för att slippa känna utmattningen och depressionen som legat där i bakgrunden sedan många år tillbaka.

Det konstiga är att när vi satt i taxin påväg till SÖS den där decemberdagen så tänkte jag, förutom att jag var helt livrädd, att nu är det nog. Jag behöver inte göra detta mer. Jag kan förändra mitt liv från idag. Den tanken tror jag hade funnits så länge i mig egentligen men just den här stunden kom den upp och la sig på bordet, nu skulle jag förändra mig själv.

Resan därifrån har varit lång, snårig, gått både framåt och bakåt och ingenting, absolut ingenting, tar jag längre för givet. Men jag har förändrat mitt liv och hela mig själv. Jag är så långt ifrån den där stressade, karriärsinriktade tjejen som bara bryr sig om prestation längre. Nu är jag grundad, trygg i mig själv, harmonisk med det som finns i mitt liv och är allt annat än prestationsinriktad. Jag lever inte längre effektivt. Jag lever närvarande och kärleksfullt.

Ibland tänker jag att det är synd att jag behövde uppleva den där jävla väggen så fruktansvärt starkt. Det här minnet sitter som en tagg i mig och när jag skriver detta just nu så rusar ångesten genom kroppen, bröstet trycker på och händerna skakar. Men jag måste få det ur mig. Imorse när jag stod och rörde i min gröt kom tankarna på den här dagen till mig och ångesten började krypa, så jag tänkte att jag måste skriva av mig det. Få ur det. Blotta allt så jag slipper ha det inom mig.

Så detta är min berättelse om den där dagen när jag gick in i väggen. Såhär kan det gå till. Och såklart på en miljon andra sätt. Alla har sin resa. Och framförallt; såhär kan det gå när man stressar, lever effektivt i allt man gör, pressar in aktiviteter i livet, undviker det jobbiga inombords, lever med ångest eller depression, struntar i sig själv, tänker att allt är en tävling, skjuter all vila till senare och inte lever i kontakt med sin kropp och sina känslor. Om man lever i huvudet. Utan att närvara i helheten. Det kan gå så jävla illa.