Symtomen kan vara livsfarliga 

Nu är det dags igen tycker jag. Att påminna om att det finns olika grader av utmattning och depression. Det folk hör i medier där man kan behandla sig ur depression på egen hand genom träning och samtalsterapi eller behandla sin utmattning genom att tänka annorlunda – det gäller lätta depressioner och en väldigt lätt form av utmattning. Det gäller inte The Heavy Shit. Så är det bara. Man kan inte tro att man ska läka en svår depression med konditionsträning eller att man ska klara ut sin egen utmattning med tankegymmastik. Nej. Jag blir rätt upp och ner förbannad över alla medier som så gärna vill lösa andras problem enkelt och skriver om såna här mirakelkurer. För det skapar missförstånd. Och alla vi som ligger utmattade till döds – vi som ofta har dragit oss i åratal för att söka hjälp, för inte är väl vårt problem någon fara? – vi drabbas. Inte nån lite halvdeppig person som tycker livet känns lite jobbigt. För det gör det. Men livet är inte nattsvart och sängläge. Då måste man få hjälp.

Så nu återpublicerar jag inlägget Symtomen kan vara livsfarliga från oktober 2016 och hoppas att det kan vända rätt på något mynt här i världen. 

Originalinlägg – Symtomen kan vara livsfarliga – publicerat 10 oktober 2016

En sak skaver i mig just nu. Alltså skaver big time så där så att jag känner mig riktigt förbannad och rädd och ledsen. Jag har funderat så mycket på om jag ska skriva detta eller inte för jag gillar inte att kasta sura miner runt mig eller på något sätt trycka ned andras jobb och tankar. Men jag måste nog skriva detta. För min egen skull om inte annat. Och kanske för någon annans skull. Också. 

Det syns fler och fler ute i medier av alla dess slag som berättar om sin utbrändhet och hur de kom ur den med än det ena än det andra. Efter en månad typ. Eller två. Och efter det är de lyckliga och kan parera bra och dåliga dagar och välja att leva med mindre ångest. Grattis kan jag väl bara säga! Att just du hann bromsa i tid så att du slapp gå hela vägen rakt in i väggen till helvetet och känna kroppen brännas över öppen eld. Levande. Med öppna ögon. Med en publik som består av prick alla du älskar. Och kanske dina barn. Som skriker efter mamma eller pappa och vill bara släcka elden men det går inte. 

Jag kan inte låta bli att bli tokig. För alltså… alla vi som är riktigt jävla utbrända. Som inte kan gå ur sängen på ett helt år. Som överväger om vi kommer att ta livet av oss själva och hela vår familj under någon vidrig ångestpsykos. Som ber läkaren att spärra in oss på psykiatrisk låst avdelning för vi är så rädda för vår egen ångest. Som två, tre eller tio år efter den akuta fasen i vår utmattningsdepression fortfarande har dagar när vi inte ens orkar gå till Coop och handla. För benen bär inte ända dit. Som kanske hela livet kommer att leva med sviter av förlorad känsel i kroppsdelar. Eller hjärntrötthet som gör att vi aldrig kan se mer än trettio minuter på TV för då får vi ligga i ett mörkt rum tills nästa morgon gryr. Och hur gärna vi än vill gå på den där AWn på fredagen så måste vi avstå för den riskerar hela helgens energi. Flera år efter kraschen. 

Kom inte då och säg att antidepressiva inte hjälper orsaken utan bara symptomen. Symptomen är livsfarliga för vissa, my friends! Kom inte och säg att yoga och meditation är bästa vägen till balans. Eller att gurkmeja eller ingefära eller blutsaft kommer hjälpa mig att avgifta min jävla kropp för det funkar inte så. Inte om man är nästan-död-utmattad. Eller till och med tänker ibland att död skulle vara ett ganska gött alternativ faktiskt. När jag tänker efter. För det finns depressioner och ångest och utmattningssyndrom som är en riktig jävla nära-döden-upplevelse. Som inte kan avhjälpas på andra sätt än med mediciner och läkare och akuta team som tar han om en när man står på broräcket och tänker göra slut på hela skiten. Att då prata om att ashram i Indien eller KBT eller ginko skulle lösa detta är som en riktig käftsmäll. 

Nej alltså. Snälla. Kan vi inte bara enas om att det finns olika grader av utbrändhet och att vissa lider av utmattning och vissa har svåra depressioner inblandat och att allas rehabilitering därifrån ser olika ut. Vi behöver väl inte gå runt och stoltsera med att just vårt sätt minsann var det bästa för jag blev ju frisk av det men kanske gör du något fel för du blir ju inte frisk. Låt var och en ha sin resa. Berätta gärna, mer än gärna, om hur du gjorde för att komma ut klokare på andra sidan men med en viss respekt för att symptomen på depression och ångest och utmattning kan vara fullt ut livsfarliga. 

Har läst så många såna här historier de senaste dagarna där den ena efter den andra kastar ur sig små undertoner av att ”det finns så många andra sätt än mediciner” (läs också att detta på något sätt då skulle vara sämre än de andra sätten?!). Och ja. Det gör det. Men inte för alla. Att säga det och hoppas på att någon ska läsa eller höra det kan döda någon i andra änden. Någon som kanske hoppar från bron.

Med det sagt – jag vill absolut inte döma någon eller trampa på någon. Men jag känner mig jävligt trampad på. Av människor som på olika sätt förminskar allvaret i svår utmattning och utmattningsdepression. Jag har en regel. Världens typ bästa regel faktiskt. Jag lyssna bara på fyra personers råd angående min utmattning; min läkares, min sambos, min pappas och min vän Johannas. Dom fyra. Ingen mer. I början tog jag in alldeles för många råd och blev förvirrad, kände mig sämre än sämst för att jag gjorde ju uppenbarligen så många fel. Jag dög inte. Jag var dålig på att vara sjuk. Jag testade typ 50 olika naturkurer för att läka. Tills jag insåg att det enda jag gör är att fortsätta lyssna på vad andra tycker. FUCK that! Nu lyssnar jag bara på personer som kan sin grej. Eller som känner mig till 100 %. Resten får gärna komma med goda råd men bara om dom låter vettiga bemödar jag mig att bry mig. 

Annonser

22 reaktioner på ”Symtomen kan vara livsfarliga 

  1. Tack snälla för ditt kloka blogginlägg❤❤❤idag.
    Det finns verkligen olika grader av utmattning och depression.
    Jag har precis tagit mig upp ur det mörka , svarta avgrund hålet och vill leva igen.Men utmattningen och ångesten finns kvar efter mer än ett år och det känns inte som det blir bättre.
    Ligger här i en ny krasch efter att ha gått en lite för lång promenad. Vill så gärna orka och ha energi igen.
    Att acceptera är nog det svåraste och jag känner stress och press av att min återhämtning går för långsamt i samhällets ögon.
    Känner rädsla då jag läser om att sjukskrivna för utmattning står utan sjukpenning mitt i en rehabilteringsperiod och plötsligt bedöms helt friska och med 100 % arbetsföråga.
    Var är samhället på väg?
    Var rädd om dig❤❤❤.
    Tack snälla för att du fortsätter skriva och dela med dig.
    Allt gott!
    Kram från
    Annica

    Gilla

    1. Åh, det BLIR bättre!! Även om det går extremt sakta och både framåt och bakåt. Dippar och krascher upplever man många, jag lovar. Du gör inget fel utan det är lixom vägen framåt. Den är sådär guppig och dåligt anlagd. Idiotiskt. Jag vet.

      Läs inte såna trådar, artiklar, inlägg eller vad det än är!! Det är extremt ångestframkallande och stressande. Du tar tag i det OM det drabbar dig, men oroa dig inte för det i förväg. Det gör dig inget gott i din läkning.

      Hoppas dippen snart ger med sig. Efter ett år var mina dippar fortfarande månadslånga – om det är tröst? Jag har varit exakt där och sakta, sakta blir det bättre. Men det dippar fortfarande. Senast förra veckan. Blä säger jag bara. Var rädd om dig! ❤❤❤ KRAM på dig!!

      Gilla

  2. Har fått så många ”tips och råd” för att ta mig ur min utmattning. Visst, de är sagda av välmening och nu med facit i hand förstår jag ju att det handlar om okunskap i omgivningen. Både av sjukvården, samhället, bland vänner och familj och själv fattade jag ju knappt om huvudet skulle vara upp eller ner när jag blev sjuk. Råden var att andas på rätt sätt, att lära sig att göra ingenting, att vila, att sova, att meditera, att stretcha, att yoga, att gå på massage, att ligga på spikmattan, att promenera, att göra det man tycker om, att ta en dag i taget, att umgås (men inte för länge), att lyssna på kroppen, att inte tänka för mycket, att släppa taget, att tänka framåt och inte bakåt, att vara i skogen, att, att, att… Det var och är så mycket att tänka på. Så alla goda råd och att månaderna gick gjorde att jag kände mig misslyckad. Det blev att jag hattade än dit, än hit för att hitta vägar ut och tiden bara gick. Fanns ju inget quickfix så var man frisk efter en månad. Det är ju så olika från person till person. Det är det som omvärlden måste förstå, vi är bara fler och fler som drabbas. Må detta prioriteras.

    Liked by 1 person

    1. Ja, så många sådana råd. Alla sägs ju med välmening men tillslut känner man sig helt missförstådd. Fattar ni inte lixom? Jag gör ju mitt bästa! Min mammas cancerbehandling var det minsann ingen som kommenterade. Där visste läkaren bäst. Men utmattning – det är så allmängiltigt och så många vet tydligen hur det botas. Fantastiskt.

      Ja må detta prioriteras. Vi kan bara stå upp för vår erfarenhet och gång på gång påminna om hur allvarligt det är. En liten bit i taget.

      Gilla

  3. Ibland kommer inlägg sådär bara som om de hade varit skrivna utav en själv. Detta är ett sådant. Är själv 4 år in i processen eller ja 10 år om man räknar från första insjuknandet. Läste igår en artikel om en lärare som drabbats. I början ni nickade jag igenkännande, Gud vad skönt ändå att man inte är ensam. Läser vidare och japp som en käftsmäll. 3 månader efter kraschen var personen tillbaka på jobbet klokare och gladare än någonsin…. Där brister det för mig. Det media ofta missat är att det finns grader i helvetet. Alla kommer inte ur sinnutmattning som små yogade buddhor som är SÅ tacksamma för att de fått uppleva helvetet på jorden. Själv efter min senaste dipp (pga borttag av antidep efter fler år alt dålig planera at eller kombo) så börjar mitt fokus ändras, från hur ska jag komma tillbaka till jobb till hur ska jag lära mig leva utifrån de förutsättningar jag har , för det går mer och mer upp för mig att detta är mitt liv. Symptomfri blir jag kanske aldrig, inte helt. För stressen finns där i livet självt. Det kan man inte skydda sig mot hur mycket erfarenhet man har av stress eller psykisk ohälsa. Bra att du lyfter detta👍🏻

    Liked by 1 person

    1. Haha skrattade åt att du satt och nickade igenkännande, kan se det framför mig. Har gjort samma sak några gånger och sen satt kaffet i vrångstrupen när artikeln/programmet/podden vänder åt hållet ”och två månader senare kände jag mig pånyttfödd”. Kul för dig lixom! När skulle den utbrända komma in sa ni?

      Nej men lite så känns det ibland. Stor skilllnad mellan lite utmattad/lätt deprimerad och rejält utbränd. Det är lixom helt olika saker.

      SÅ klokt skrivet. Har tänkt massor på det under dagen: att ändra fokus. Jag börjar också tänka mer att tex min hjärntrötthet kommer nog sitta i mååååånga år. Så jag måste nog börja acceptera att den finns. Men så svårt. När man ligger där som en blöt fläck. Hoppas du kommer ur dippen oavsett vad den beror av. Ofta hittar man så mycket klokt där nere på botten. Även om det är jävligt dyrköpt! KRAM

      Gilla

  4. Att läsa det du har skrivit idag, samt de kommentarer du fått, får min hjärna att gå i spinn! Jag blir både väldigt arg samt full i skratt åt fyndiga formuleringar. Men mest arg. Har man kraschat i utmattning så hjälper det inte med blutsaft (whaaat!?!) eller att dricka en extra kopp kaffe (ännu mer whaaat!). Att ta sig till ett Ashram i Indien är ju ett hån mot oss utmattade. Hur skulle det ens gå till lixom…
    Jag försöker nu att ladda upp mentalt inför ett besök på min arbetsplats imorgon. Ska göra ett helt kravlöst besök, babbla lite & fika om jag orkar. Som en följd av mitt planerade ”äventyr” blev nattsömnen riktigt dålig. Hoppas att jag tar igen det under natten, annars blir det ett ”intressant” besök. Jag vill helst att mina kollegor ska tro att några hjärnceller fungerar haha.
    Nu ska jag muntra upp mig genom att titta på Hasse igen – för hundrade gången typ;-)
    Du är bäst!
    KRAM

    Liked by 1 person

    1. Jag vet! Har fått SÅ många kommentarer genom åren spm gjort mig ledsen, arg och framförallt gjort att jag känner mig SÄMST. Som att jag gör allt fel. Eller inte tillräckligt. Blä.

      Åhh håller tummarna för dig!!! Big time! Hoppas du får en mysig stund (ja man kan ju bli riktigt överraskad ibland!) och att ångesten håller sig på avstånd. Håller alla tummar! KRAM ❤❤❤

      Gilla

      1. Tack för ditt stöd!!
        Nu är jag på väg hem. Tröttare än tröttast… Men jag är glad att jag lyckades genomföra besöket. Får se om jag tycker det imorgon också. Det var så himla trevligt att träffa mina kollegor! Men oj vad mycket intryck min stackars hjärna ska sortera nu. Hjärtat bankar som besatt. Längtar efter ett tyst & mörkt sovrum.
        Kram 💕

        Liked by 1 person

      2. Men åh vad kul att du hade det så bra! Sånt där gör en starkare i längden även om det blir en dipp på några dagar eller veckor – men på sikt är det bra! (Om man gillar sina kollegor dvs!) Vila ikapp nu och låt hjärnan smälta alla intryck. KRAM

        Gilla

  5. Hatten av för det bästa jag läst på länge. Tack! Ligger och vilar efter att själv (!!!) kunnat köra bil till och från psykologen idag. Har tagit nästan fyra år sedan min krasch. Idag är jag 29 och livet har blivit helt annat än jag planerade som stressad 25-åring. Kram!

    Liked by 1 person

    1. Åh men vad roligt att höra att du kunnat köra själv!! Det är SJUKT tufft att köra tycker jag; alla intryck och snabba beslut som hjärnan ska ta (men ofta kaosar till).

      Tack!! ❤ Vad glad jag blir! 29… jag är också 29. Är du fortfarande sjukskriven? Hur går det? Mitt liv är också helt annorlunda än vad jag tänkte att det skulle vara, men egentligen varken bättre eller sämre – bara lixom annorlunda. Försöker tänka så. Men acceptansen är svår ibland. KRAM på dig och tack för din kommentar – den värmde!

      Gilla

      1. Ja jag har kämpat och kämpar fortfarande med bilkörningen. Psykologen sitter vid ett litet köpcentrum, där är mycket trafik och aktivitet. Gick ok fram tills jag skulle ta ett beslut om var jag skulle parkera… Yrade runt en stund och slutade med att jag ställde mig så långt bort jag kunde men där det var lugnt. Så blev ändå en bit att gå 🙈 Haha, jaja, en sak i taget…

        Jo, håller med. Livet är annorlunda. Ibland är jag nästan tacksam för sjukdomen för jag har tvingats bearbeta mycket och kan stundvis må bättre än på många, många år. Försöker tänka att jag kommer bli starkare och få leva ett härligare liv tillslut. Samtidigt som jag vissa dagar vill spy på hela skiten.
        Jag är fortfarande sjukskriven 100% och ska påbörja social träning snart. Har haft en tuff resa. Tog nästan tre år innan jag fick träffa en psykolog vilket idag känns helt stört, det gick bara utför. Men sedan jag började få samtal med psykologen har jag sakta börjat må bättre! Så just nu är jag ganska hoppfull 🙏

        Hittade till din blogg alldeles nyss och det känns alltid lite ”skönt” med andra i samma ålder. Många jag kommit i kontakt med under min sjukdomstid har varit lite äldre och har då andra problem än mig att tampas med.
        Är du heltidssjukskriven?

        Nu blev det mycket text 🙈 kram!

        Liked by 1 person

      2. Oj men jag förstår verkligen att det är tufft att köra! Jag körde första gången i somras som sagt. Det går superbra typ landsväg och så men så fort det är mycket trafik eller beslut så blir jag superstressad. Skrev här i bloggen om att jag lyckades hämta en hyrbil på Hertz här i Sthlm själv en gång. Fick ner schabraket från femte planet i p huset med vissa svårigheter och cirka en liter svett (en jäkla stor jeep) och sen när jag väl kom ut på gatan utanför oss och skulle parkera… så brast det. Jag hittade en ficka men kunde verkligen inte få in den och började storgråta. Fick lixom gå ur bilen och be en okänd man (så snäll!!) att parkera min bil. Ibland blir det så. Man klarar massor men sen bara tar det stopp. För en skitsak. För hjärnan pallar ju lixom inte.

        Känner samma att jag stundtals mår mycket bättre än jag någonsin gjort faktiskt. Även om det är svårt att förklara. Jag är mer tillfreds nu med livet lixom. Men vissa dagar tröttnar man på allt. Oftast då när kroppen skriker ifrån och allt rasar igen.

        Spännande att höra om din resa!! Åh håller alla tummar för att det fortsätter gå åt rätt håll, låter som att du också haft en tuff variant av den här sjukdomen. Jag är också sjukskriven 100 %. Har varit i lite mer än två år. Nu planeras väl snart för att jag ska få arbetsträna lite eventuellt. Mest för att jag själv känner mig redo och har legat på om att jag vill testa iaf. Vi får väl se hur det går. Kanske funkar det inte alls, men då får vi avbryta bara.

        Har inte heller fått prata med någon. Jag gjorde det innan min krasch (min mamma gick bort) men aldrig efter. Har dit tagit dig framåt? Min läkare började mumla lite om det sist för han tycker jag känns redo att orka prata med någon snart. Jag är nog mer skeptisk själv. Men det hjälpte dig? KRAM 💜

        Gilla

  6. Jag instämmer helt i hyllningskören om detta inlägg! Fantastiskt bra, ilsket och starkt, heja dig! Jag är så imponerad av att ni yngre utmattade är så kloka, för mig har det tagit 10 år av ökande insikt ( 43-53) att nå en bit på vägen att inte klandra bara mig själv för att arbetsliv, arbetsprövningar har gått i stöpet. Efter ett års sjukersättning känner jag att marginalerna ökar, äntligen. Som jag har längtat…och så rädd och osäker jag blir när detta efterlängtade händer, för jag måste ju själv klara att öka aktiviteten gradvis, jag vet inte var gränsen går och samtidigt är otåligheten större än på länge. Balanskonst i den högra skolan, ja. Jag ansökte om sjukersättning för jag insåg att FKs sätt att rehabilitera tog så mycket kraft av mig att inget blev över till annat, jag ser det inte som en slutpunkt, utan som en nödvändighet för att komma vidare. Nu har jag kickat igång tre aktiviteter i veckan och än så länge håller jag i, fast sömnen är superstrulig och infektionerna går i ett. Jag har ändå marginalerna att klara korta, efterlängtade saker som lite gympa, lite kör och lite vistelse på ett jobbcenter. Ångesten som väcks av dels aktivitet och dels rädslan för backlash är inte att leka med, men jag känner att det finns bara en väg, och den går framåt, oavsett bakslag. Du skriver såååå bra!
    Kram Sofia

    Liked by 1 person

    1. Tack och tack för att du delar med dig!! Spännande att höra att det finns andra vägar än den traditionella sjukskrivningen. För jag vet att många stressas av hur det fungerar, tyvärr.

      Ja, jag tror åldern lixom inte spelar så stor roll. Jag tänker att vi alla gör detta för första gången oavsett om vi är 15,35 eller 75 och resan är lika svår och otydlig för oss alla. Tyvärr. Man önskar att det fanns en kollektiv klokhet men just utmattning är ju så otrolig individuellt. Alla måste få ha som egen resa.

      Håller tummarna för att du fortsätter få mer energi och att dina aktiviteter håller. Låter helt underbart! KRAM på dig 💜

      Gilla

  7. Vad säger man? Som vanligt så klok! Inte kan man träna sig ur ett rejäl utmattningssyndrom/utmattningsdepression. När man är som sjukast får man inte ens göra pulshöjande aktiviteter. När jag var som sjukast sa min psykolog att jag inte ens fick tänka. Han vägrade ge mig strategier, jag var så besviken. Idag förstår jag, strategier för att kunna stressa mer?!? En utmattningsdepression kan man inte aktivt arbeta sig ur, man får låta kroppen följa med och låta den ebba ut. Kram

    Liked by 1 person

    1. Tack! Ja exakt! Jag mår faktiskt fortfarande skit varje gång jag svettats och höjt puls, kroppen pallar helt enkelt inte. Och nej – hua! – tänkande kan ta knäcken på en… men ibland fungerar inte av-knappen. Allt snurrar. Typiskt. Så klokt! KRAM

      Gilla

  8. Åhhh……. vilken bra text. Just nere i det svarta hålet och på väg ännu längre ner 😦 ingen förstår. ”Du är ju bara lite utmattad”… Ja just därför går jag över broar och håller lite extra hårt i räcket. Just därför sneglar jag på alla mediciner läkaren skriver ut… Just därför undrar jag varför livet är värt att levas. ”Du som är så ung kommer snabbt ut det här…” Orkar bara inte 😦 kram och tack för ett bra inlägg!

    Liked by 1 person

    1. Åh ❤ Det där svarta hålet är HEMSKT!! Men tillslut kommer man upp. Och det är inte genom att kämpa, det är genom att låta kroppen styra. Så alla jäkla metoder och råd; låt dom passera. Tillåt dig att vara passiv en stund. Det kommer ett ljus en dag. Plötsligt. Men jag vet hur jobbigt det är. Extra stor och varm KRAM till dig ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s