Kategori: utmattningssyndrom

Att leva utan kontroll

Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.

Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa. 
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.

Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva. 
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade. 
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll. 
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv. 
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation. 
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse! 
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare. 
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver. 

Sveriges historia

Vi var ju på stand-up i lördags eftermiddag på Cirkus ute på Djurgården. Det var Özz Nujen och Måns Möller som höll i underhållningen och jag måste säga att det var över all förväntan. Av flera anledningar. 

Den första var att det var en över förväntan rolig show. Måns Möller är verkligen sjuk i huvudet på riktigt och vi alla skrattade så tårarna sprutade i prick 120 minuter. Han. Var . Så. Rolig. Eller båda såklart, men Måns har den där lilla krumeluren extra som gör att han är ett totalt yrväder. De skämtade mycket om nutida problem som flyktingpolitiken, kulturella utmaningar och politiska problem vi står inför. Och såklart om missförstånd mellan klasser i samhället och mellan religioner. Stundtals är det extremt hård humor (tycker till och med jag som själv har ganska hård och sarkastisk humor) men det är samtidigt just det som gör det så roligt; det finns för en stund inga spärrar. Så, helt enkelt över alla förväntningar och asgarv utlovas. En masse. 
Det andra som också var över förväntan var att jag klarade att sitta där hela showen! Det gick väldigt bra faktiskt, med öronproppar såklart då. Vi har varit på en del shower, musikaler och teatrar under året och det har alltid inneburit total panik för mig med huvudvärken. Men detta gick alltså bra. Dels var det nog på grund av att det ju bara var två personer som pratade på scen, ingen musik och inga flashiga ljus eller så. Dels var det nog också min inställning om att jag närsomhelst kunde gå ut som gjorde att jag slappnade av mycket mer. Glad blev jag i alla fall över att jag klarade det! 
Efteråt gick vi till Diplomat och åt middag bara jag och Stoffe, hans bror och blivande Mrs har en liten kiddo på snart två så de ville hem innan han somnade. Men vi ungdomar (nåja, hans bror är tre år yngre..) fortsatte alltså turnén. Middag på tu man hand och sen promenerade vi längs Skeppsbron och över Södermalm hem. Överallt tågade människor ut mot Skansen och till Kungsträdgården för det var valborgsfirande och desstom ville ett par stycken gratta Kungen. Vi köpte med oss en Ben & Jerrys som vi åt i sängen och sen somnade vi, trötta och nöjda.
Så en helt enkelt väldigt lyckad Valborg blev det. Idag åkte min andra hälft till Berlin för att jobba lite och dessutom ha en par grabbdagar med en kompis så jag har fyra hela dagar ensam hemma denna veckan. Men som den hemmafru (…) man är så blir detta ingen större skillnad mot våra övriga vardagar. Synd bara att Esther (hunden) är borta denna veckan, annars hade jag kidnappat henne så jag hade en kompis här att hänga med.

Nu väntar i alla fall ett par viktiga grejer som ska göras idag. Men först ut: kaffe på balkongen och en pratstund med min granne Anneli. Som alltid när solen är framme. Cheerz. 

Valborg och stand-up

Sitter just nu på båten påväg till Djurgården där vi ska kolla på Måns Möller och Özz Nujen (heter de så?) tillsammans med Stoffes bror och hans blivande fru. Roligt kan tyckas men tyvärr har jag så ont i huvudet och kroppen så detta är en utmaning som heter duga. Det är så svårt att veta när det är dags att backa helt – ställa in saker. För det har ju hänt ett antal gånger de senaste 19 månaderna om man säger så… 

Det som känns tryggt är dock att det är på Djurgården där jag känner mig väldigt hemma för jag brukar promenera där rätt ofta. Så blir det för intensivt med alla ljud och människor kan jag bara gå ut och ta en promenad eller sätta mig på en bänk i solen. En plan B helt enkelt. 
Igår var pappa uppe för lunch och fika och då fick vi abrupt avbryta allt för jag blev akut-trött och kunde knappt prata för hjärnan var så överbelastad. Sånt händer tyvärr rätt ofta så jag är väl van, men det är aldrig kul ändå.
Nu ska tant sluta klaga och istället samla lite energi inför stand-up grejen. Hoppas ni alla får en fin Valborg! 

Ilskan är borta!

Den där aggressionen jag kände igår är försvunnen, jippi! Stoffe fick dock tyvärr stå ut med ett par riktigt sviniga kommentarer igår kväll som jag ska kompensera honom för ikväll, stackaren. Han biter ihop såklart. Min fina man. 

Okej. Fredag! Idag tänker jag sätta på min favoritmusik på högsta volym och yoga NAKEN tills svetten rinner. Sedan ska jag dansa till min favvospellista och hoppa i sängen tills jag knappt kan andas. Ut med allt! Nu kör vi fredagsfeeling crazy deluxe och låter endorfinerna spruta. Kram på er!

Funderingar och ilska

Funderar mycket dessa dagar. Allt är tyst. Ingen digital kanal som stör. Telefonen avstängd. Här hemma finns bara jag och mina tankar just nu. Och det är faktiskt skönt. Ibland behöver man reda upp saker med sig själv; vad är det för känsla egentligen? Vart går min energi? Hur ser jag på framtiden? Sätta ord på saker. Bara finnas. Notera känslor och låta dem gå vidare. 

Idag har en ny känsla kommit upp till ytan; ilska. Jag är nästan aldrig arg. Verkligen. Men idag har det bubblat inom mig. Egentligen vet jag inte ens vad jag är arg på. Kanske alltihop. Hela situationen. Frustrationen över att ofta känna sig missförstådd och klen. Andras dömande. Arg för att vi inte kan gå vidare med vårt liv sålänge det är såhär. Det blir en sorg i sig att tappa så mycket tid av den perioden i livet som ska vara lättsam och lycklig. Här hemma får vi deala med rätt tunga saker från tidig ålder. Lära sig hur döden står för dörren i tonåren. Förlora den personen som varit ens trygghet. Leva med depression. Utmattning. Lära sig hur kroppen kan kollapsa om man inte respekterar signaler. Det blir tunga läxor. 
Vi tar inte längre något för givet. Och ibland får man fundera över meningen med allt. Man får till och med bli arg och låta den dimensionen ligga överst i några dagar. Det är helt okej. All is well.

Tröttheten kommer alltid efteråt

Nu efter den här långa sjukdomstiden har jag lärt mig vissa mönster i min sjukdom. Som det här med trötthet. När vi är iväg på något fungerar det (oftast!) ganska okej där och då; men sen… PANG! Kommer tröttheten. Efter ett par dagar. 

Efter helgens äventyr väntar nu alltså en vecka av rehab för mig själv. Försöka ta igen en kropp som värker och ett huvud som är helt utmattat av alla intryck; det får inte plats mer. Så att vara ute passar huvudet eftersom naturens takt är lagom för mig just nu. Bara det att kroppen helst vill ligga ner och vila. Så det blir lite dragkamp där och jag försöker balansera dagarna så gott det går för att det inte ska slå över åt något håll. 
Men så är det ju. Livet som utbränd. En ständig kamp mellan viljan att komma framåt och förmågan att vara här och nu i stundens förutsättningar. Det är hela svårigheten. Och hela lärdomen också kanske. 

Yoga with Adriene

En sak som jag haft hjälp av genom hela min sjukdomstid har varit yoga (no shit!). Skulle kunna prata i evigheter om hur det har hjälpt mig. Alltså inte hjälpt mig att bli frisk, det tar ju den tid det tar, men mer hjälpt mig att ha något att hålla fast i när allt blåser runtomkring. Det har stärkt mitt sinne till tusen och min kropp blir starkare och starkare för varje dag med yogan. 

Det första året i min utmattningsdepression fanns det inte på kartan att jag skulle orka gå till en yogastudio. Helt uteslutet. Så istället fick jag yoga hemma, och för att hålla inspirationen igång sökte jag efter sätt att få till yogan på… Och fann (husguden!) Yoga with Adriene. Adriene är en tjej från Texas som driver en youtube-kanal som heter Yoga with Adriene. Hon är helt fantastisk! Hade hon haft klasser på en studio i Stockholm hade jag varit där varje dag kan jag säga; för hon är så himla härlig. 
Det första jag gjorde var att hitta några videos som passade min kropp där och då. Yoga for Headaches och Yoga When you are Sick var mina favoriter. Och dag 8 i Yoga Challenge. Alla dessa är lugna och lagom långa (ca 20 minuter) och har hjälpt mig så mycket att jag inte ens kan beskriva… 
In och sök på YouTube efter Yoga with Adriene om du också vill testa yoga i lugn och ro hemma. Leta upp pass som passar din form beroende på var du befinner dig eller annars starta med hennes 30 Days of Yoga; då kör man yoga 30 dagar i rad (såklart orkar man inte varje dag om man är utbränd, men man kör dem i den takt man orkar – okej? Inga prestationer här!) och passen är mellan 12-30 minuter långa. Dessutom är detta en perfekt väg in i yogan för hon går igenom rätt bra med grunder i början (annars testa Yoga for Beginners innan du startar). 
För er som oroar er för att hon pratar engelska kan jag lova att hon har en väldigt enkel engelska. Det är enkelt att förstå och snabbt lär man sig hennes ord för positionerna så då behöver man inte ens lyssna så noga för man vet direkt vad som kommer näst. 
Så, Adriene är rolig, galen, spontan, lugn, öppen… Allt som man behöver när man yogar. Bort med allvarliga miner och skratta åt knäppa positioner och allt som kan bli galet. Kan inte nog lovorda denna donna alltså. Bör upplevas! 

Värderingar och intuition

Något jag har märkt sedan jag gick in i väggen är hur stor roll ens värderingar spelar i livet. Oavsett vad man intalar sig själv så har man inpräntat i sig ett antal saker som man anser är rätt eller fel, och dessa är viktiga att hålla reda på. En av de största orsakerna till stress (enligt artikeln i inlägget i måndags) är just värderingskonflikter. Att gå emot sin egen känsla för vad som är rätt eller fel är så otroligt kostsamt för kroppen; stresshormoner utsöndras, orosmoln skapas och dålig magkänsla ignoreras.. Och just den där magkänslan. Den är så viktig. Om vi ignorerar den gång på gång på gång så kommer den tillslut att bli helt förvirrad och kanske slutar det med att vi inte ens kan känna vår magkänsla eller våra egna värderingar. 

Intuitionen är erfarenheten som talar. Det du har upplevt, lärt dig, hört om, fötts med.. Allt. Sammantaget skapar hjärnan en magkänsla kring om saker är rätt eller fel, bra eller dåliga. Vi skulle aldrig kunna komma fram till detta enbart genom att tänka logiskt eftersom hjärnan inte med sitt sekvenstänkande klarar att plocka fram så många parametrar i det medvetna. Istället ligger många saker i ett omedvetet minne som alltså tas fram av hjärnan och direkt översätts i kroppen till en känsla: utan att vi alltid kan förstå exakt logiken bakom varje resonemang. 

Innan jag blev utbränd trodde jag inte att min magkänsla och min intuition spelade någon roll och jag ignorerade den under flera år. Resultatet blev att jag tillslut inte kunde känna min magkänsla. Jag fick svårt att fatta beslut, kunde inte själv komma fram till vad som var rätt och fel och blev därmed osäker på min egen förmåga att besluta något överhuvudtaget. Detta ledde till att jag lät andra fatta mina beslut. Och det är inte alls bra i längden. Någonstans på vägen tappade jag helt tron på mig själv. 
Så något jag har lovat mig själv nu är att alltid hålla fast vid mina egna värderingar och lita på min intuition, oavsett vad det gäller. Rinner inte vattnet ner lite långsammare i handfatet? (Om jag reagerar på det så JA, antagligen!) Försöker den här personen styra mig nu? (Känns det så – JA!) Kan jag jobba i ett bolag som inte har mina värderinga kring människor? (NEJ!) Är detta rätt eller fel? (Vad säger magen?)
Tack mamma och pappa för att ni givit mig sunda värderingar i livet. Tack kroppen och hjärnan för att ni hjälper mig att fatta dagliga beslut med min intuition med minimal energi av tanken. Tack för att ni vägleder mig. Jag ska alltid förvalta er och vårda er och skydda er med all min styrka och värdighet. Jag lovar mig själv detta. 

Gjorde fel, igen

Idag kände jag mig pigg på morgonen, och huvudvärken har börjat ge med sig när jag sänkt medicinen, så jag fick för mig att göra massa saker jag låg efter med… Smart. Slutade i hjärntrötthet deluxe, in i sängen och väl där kommer såna ångestrusningar kroppen får av utfasandet av min SSRI. Det är inte direkt en drömupplevelse man vill bocka av från sin bucket list kan jag lova. 

Eftersom Esther (hunden) åkt hem och Stoffe sköter sitt jobb så har jag ingen att krama och gråta ut hos just nu. Ska försöka ta en kopp kaffe, en god ostsmörgås och piggna på mig för att sen gå på Shay Peretz Strong Flow ikväll. Wish me luck. 

Artikeln

Det var flera igår som hörde av sig och ville ha hela artikeln (jag la ju bara ut delar igår). Tyvärr visade det sig att jag inte ens fått hela! Min läkare gav mig bara en sida för att visa symptomen och dessutom ville han framföra en poäng kring att det inte är bevisat att KBT hjälper vid allvarliga utmattningssyndrom (framgår av artikeln). Men jag lägger upp det jag fått så kan ni som är intresserade leta upp artikeln via tidningen den publicerats i (ni som ville ha den i era uppsatser är smarta guys, ni hittar den med lite research). Hör av er om jag kan hjälpa med något ytterligare!

Fråga mig inte varför bildkvaliteten är så dålig när jag lägger upp bilder här via blogger, egentligen är de bra kvalitet från början men minskas automatiskt. Hoppas ni kan läsa ändå.