Mörkret

Idag har jag pillat lite med bloggen för att få till ett arkiv. Jag vill ju att ni ska kunna navigera enkelt bland äldre inlägg men detta var lättare sagt än gjort. Nu har jag eventuellt fått till ett arkiv, men då endast på dator-versionen av bloggen (?!). Ja ni hör ju. Tyvärr tror jag inte ens det är att jag inte vet hur man gör utan att det faktiskt inte går att få ett arkiv på padda och telefon. Men, men. Hojta om ni vet. Eller om ni ser det?

Jag satte också upp en meny högst upp till höger med några kategorier och en om mig-sida. Dessa ska självklart fyllas på och fixas till men nu har jag i alla fall skalet klart. Klapp på axeln till mig själv ändå.

När jag letade igenom arkivet själv hittade jag det här inlägget. Det skrev jag för ett år sedan. Just i september. Och blev både ledsen och lite glad. Ledsen för att jag vid den tiden hade en så lång bit kvar att gå. Allt var så mörkt då. Och glad för att jag tagit mig såhär långt idag. Att dimman har lättat. Att jag ler igen. Den tacksamheten.

”Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn.

Panik, ångest och trötthet. Känner mig missförstådd idag och många andra dagar. Har börjat förstå mig själv mer men har svårt att uttrycka det. Att tala utan att veta vad ska ska säga och hur det ska uppfattas ligger inte i min natur. Tiger istället. Men då ligger också ansvaret på mig att ingen annan vet.”

Ahh älskar kusinerna! 

Alltså även om jag vaknade sjuhujuiiikt trött idag så kämpade vi oss in till stan vid lunch för att träffa mina mostrar, alla kusinerna och en pojkvän till skaran. Och det var så mysigt! Och gav mig sån energi. Och jag känner mig raktigenom lycklig som har så fina personer runt mig. 

Vi åt lunch på ett rökeri (fiskrökeri alltså men inte fisk för mig dårå), pratade om allt, skrattade, fikade, åt kladdkaka, drack kaffe i en sommarstuga (mmm känslan!), badade i havet… Åh. 

Och det var lixom 16 grader i havet, brrrr! Men vi badade; lilkusinen, jag och en moster. Såklart. Inga badkrukor i vår familj 🙂 

Glömde såklart kameran hemma men här kommer ett par mobilbilder från dagen:

Efter det har jag ätit middag med la familia, läst en tidning (älskar skönhetssidorna), kollat in min svärmors odling i hennes land ute på tomten, blivit lite avis på hennes odling, tjatat på Stoffe att jag också vill ha ett hus, men bara med en odlingsplätt på tomten, eller en lägenhet med tillhörande tomt duger också, eller nja…. Yogat i solnedgången i gräset, lekt med katten och hennes pojkvän som kommer på besök varje dag (åh!), känt fötterna i gräset barfota, andats frisk luft. Njutit. Av varenda sekund. För att det är så viktigt. 

Att vara i möjligheternas värld

Såg programmet ”Gift vid första ögonkastet” på SVT. Ett program man kan ha mycket åsikter om som jag lämnar åt sidan här. En sak i programmet fångade min uppmärksamhet; när ett av paren sitter i terapi med en av terapeuterna så kommer de fram att de (speciellt en av dem) går runt och ständigt säger till sig själv som ett mantra ”Jag är inte kär” ”Jag är inte kär” ”Jag ÄR VERKLIGEN INTE KÄR” *panik blandat med lättnad i den sista*

Terapeuten blir något irriterad över detta och menar att det är ett sätt att ständigt definiera sig själv som är oerhört hämmande. Och här kunde jag inte låta bli att dra paralleller till min egen utmattningsdepression. Det är lätt att hamna i fällan att ständigt definiera sig själv som trött, deprimerad, utmattad , mindre värd etc etc Och det hjälper ju ingen speciellt mycket. Att istället helt strunta i att definiera tillstånd gör att man kan vara mer närvarande i nuet. Nu känner jag mig trött – jaha då får jag vila. Tre timmar senare kanske man är piggare och har man då inte bestämt sig för att man är trött hela dagen så är det enklare att ställa om tankarna till att: nu tar jag en promenad, det ska bli skönt.
För det kan ju vara åt andra hållet också – att man definierar sig som pigg och då blir bakslaget väldigt hårt om man plötsligt blir trött igen. Bra tanke tycker jag. Jag ska försöka tänka på att inte sätta en etikett på allt jag upplever utan istället tänka att; ja, just nu mår jag såhär, det kan jag bemöta med det här beteendet. Och det är dessutom bara just nu och kanske inte sen. Så det så hjärnan!