Att vara i möjligheternas värld

Såg programmet ”Gift vid första ögonkastet” på SVT. Ett program man kan ha mycket åsikter om som jag lämnar åt sidan här. En sak i programmet fångade min uppmärksamhet; när ett av paren sitter i terapi med en av terapeuterna så kommer de fram att de (speciellt en av dem) går runt och ständigt säger till sig själv som ett mantra ”Jag är inte kär” ”Jag är inte kär” ”Jag ÄR VERKLIGEN INTE KÄR” *panik blandat med lättnad i den sista*

Terapeuten blir något irriterad över detta och menar att det är ett sätt att ständigt definiera sig själv som är oerhört hämmande. Och här kunde jag inte låta bli att dra paralleller till min egen utmattningsdepression. Det är lätt att hamna i fällan att ständigt definiera sig själv som trött, deprimerad, utmattad , mindre värd etc etc Och det hjälper ju ingen speciellt mycket. Att istället helt strunta i att definiera tillstånd gör att man kan vara mer närvarande i nuet. Nu känner jag mig trött – jaha då får jag vila. Tre timmar senare kanske man är piggare och har man då inte bestämt sig för att man är trött hela dagen så är det enklare att ställa om tankarna till att: nu tar jag en promenad, det ska bli skönt.
För det kan ju vara åt andra hållet också – att man definierar sig som pigg och då blir bakslaget väldigt hårt om man plötsligt blir trött igen. Bra tanke tycker jag. Jag ska försöka tänka på att inte sätta en etikett på allt jag upplever utan istället tänka att; ja, just nu mår jag såhär, det kan jag bemöta med det här beteendet. Och det är dessutom bara just nu och kanske inte sen. Så det så hjärnan!