Kategori: Utbrändhet

Underfunktion i sköldkörteln under utbrändhet

För ungefär åtta år sedan fick jag diagnosen Hypotyreos dvs. underfunktion i sköldkörteln (låg ämnesomsättning). Jag hade känt mig väldigt trött och dålig under flera månader och när jag började tappa känseln och få domningar i olika kroppsdelar förstod jag att något var ganska fel. Mitt ansikte svällde upp rejält och jag minns att jag inte kunde greppa pennan på jobbet och skriva saker, jag var helt enkelt för trött för att hålla ihop fingrarna så pennan ramlade ur min hand gång på gång.

Jag var hos flera läkare och ingen hittade felet. Allt ifrån Borrelia till ”spända axlar” utreddes. Tillslut hittade en läkare felet, Hypotyreos, och då var det kris. Mina värden var så låga att läkaren inte ens förstod hur jag kunde stå på benen – och då hade jag jobbat heltid hela sommaren! (Hej igen prestationsprinsessan!). Jag tog proverna på morgonen och på kvällen runt nio ringde han mig och sa att jag måste komma in till honom akut och få medicin direkt. Sagt och gjort, med gråten i halsen cyklade (!!) jag bort till läkarhuset och fick en genomgång av vad som hänt i kroppen och hur vi skulle lösa det.

Det här var nog egentligen första gången min kropp på riktigt sa ifrån att ”Nu måste du lugna ner dig tjejen! Jag orkar inte med!” Men såklart ignorerade jag det även då. Det fanns ju medicin som kunde lösa allt så då tyckte inte jag att det var något att bekymra sig över (efter att den första chocken över att ha fått en kronisk sjukdom hade lagt sig såklart. Min Hypotyreos kommer jag ha hela livet för min sköldkörtel producerar inget hormon själv längre).

Jag började med en låg dos Levaxin som sedan höjdes ett snäpp under hösten och efter ungefär 6-8 månader var mitt värde normalt igen. Hela hösten var jag väldigt trött och kände mig inte riktigt som mig själv. Men sedan ordnade det upp sig och jag körde på för glatta livet med mina universitetsstudier.

Hursomhelst. När jag gick in i väggen för ett år sedan så hade jag sedan sommaren innan (alltså 1,5 år sedan) haft problem med min sköldkörtel. Kroppen verkade inte ta upp Levaxinet som den skulle och trots att vi ökade dosen Levaxin så blev inte värdena bättre. Detta var något som stressade mig enormt mycket under hösten 2014 och jag minns att jag var ganska arg på min kropp för att den inte gjorde som jag tyckte den skulle. Men den var ju såklart helt slut. Totalt. Den behövde vila och jag ignorerade det. Dessutom var jag mest arg för att jag var så inställd på att jag och Stoffe snart skulle försöka skaffa barn och när läkaren sa till mig att det nog kan bli svårt just nu med tanke på dina värden så blev jag verkligen så himla ledsen…

Nu i efterhand kan jag se att det var väldig tur att min kropp gjorde klart att den behövde vila och att barn inte var aktuellt så länge kroppen inte var med på det hela. Bara några veckor senare kraschade jag in i väggen. Den ilska och frustration jag kände blev orimligt stor för att jag var så trött.

Under min utmattningsdepression har mitt sköldkörtelvärde slirat iväg rejält. Kroppen har varit så trött att den helt enkelt inte har kunnat ta hand om Levaxinet. Mina värden har därför skenat och jag har höjt min dos fyra gånger under ett år. Fortfarande är värdena inte perfekta men ändå så pass bra att vi nu avvaktar och ser om kroppen kan reda ut det sista själv.

Något jag har insett under året är att jag är en helhet. Mina sköldkörtelvärden är inte dåliga utan anledning och kroppen gör inget för att vara dum utan för att ge signaler som jag ska kunna handla efter. Mina värden förändras beroende på hur min kropp mår och därför är det mitt ansvar att ta hand om den. Ingen mer stress för det har varit det absolut värsta för min Hypotyreos! Jag har läst en del om hur man kan hjälpa sin sköldkörtel på traven med rätt kost och med vitaminer och mineraler. Den här bloggen beskriver det hela otroligt bra och jag har tagit till mig massor av tips från henne. Bland annat så äter jag Selen varje dag nu och det verkar fungera bra för sedan jag började med det har värdena blivit bättre.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga; lyssna på kroppen för den försöker säga dig något. Den gör inte saker för att vara dum eller för att jävlas med dig. Det är du som jävlas med den i så fall. Lyssna, ta in och och fråga dig vad du kan göra för att hjälpa den istället. Sluta stressa kan vara ett bra steg just vid Hypotyreos. Tips till mig själv och till alla andra där ute med samma sjukdom.

Kostens påverkan under utbrändhet

Sedan jag gick in i väggen har jag varit ganska manisk med att få i mig bra näring. Jag hade nog faktiskt inte insett innan hur mycket vi kan påverka hur vi mår bara genom att äta mat som kroppen får bra energi av. Vi har alltid ätit ganska hälsosamt hemma hos oss, alltså hos mig och Stoffe. Även när jag var liten åt vi bra, hemlagad mat. Alltid. Men nu det senaste året har jag verkligen insett att det är väldigt stor skillnad på bra, hemlagad mat och mat som på riktigt gör att kroppen får  sig så mycket nyttigt att den strålar. 
Så, det första jag gjorde när jag blev utbränd var att bli nästan-vegetarian. Japp, ni läste rätt. Bara ett par veckor efter kraschen bestämde jag mig för att äta mer/nästan bara vegetariskt. Jag visste att jag var tvungen att ändra massor av saker och just detta låg ganska nära till hands för jag har altid gillat vegetarisk mat, bara varit lite för lat för att orka tänka och planera det varje dag och vecka. Och det kändes verkligen så bra. Jag fick direkt mer energi och viljan att bli helt vegetarian trängde sig närmare och närmare. 
I oktober 2015 bestämde jag mig efter att ha sett dokumentären Cowspiracy (som så många andra…) att aldrig mer äta djur. Nope. Finito. Totale. Så bra det känns! Sedan jag slutade äta kött, fisk och skaldjur har min kropp blivit så glad av varje måltid jag äter. Det är helt slut med däst matkoma nu; snarare känner jag att jag får mycket energi efter maten och blir lagom mätt. Jag hade problem med min hy – big time! – under så många år och under sensommaren och hösten eskalerade det totalt. Men bara ungefär 7-10 dagar efter mitt köttstopp så började det sakta men säkert försvinna. Och nu, efter 3-4 månader som vegetarian, så är min hy sååå himla fin! Den strålar verkligen. 
Men det viktigaste av allt är som sagt att jag mår så fantastiskt bra av det! Jag vet själv att om jag hade läst detta innan jag helt blev vego hade jag nog tänkt ungefär ”Jaja, en annan solskenshistoria” eller ”varför lägga till med massa förbud när livet är så kort?” men nu vet jag varför. För att man mår så fantastiskt bra och livet är for kort för att gå runt med grejer i kroppen som den inte mår bra av, man tappar så mycket energi. Så prova vettja! Testa en månad eller kanske 10 dagar till att böja med? Se hur du mår och utvärdera därefter om det känns som ett alternativ för dig. 
En av de första sakerna jag gjorde (som jag tidigare varit så skeptiskt mot och tänkt ungefär ”nördiga hälsofreaks” när jag hörde om) var att istället för att ta bort något från min frukost så la jag till en grön smoothie. Jag åt mina mackor som vanligt men startade innan med en grön smoothie; en Gröning som jag och Stoffe kallar dom. Och alltså så bra jag mår av det! Det tog några dagar att vänja sig vid smaken och konsistensen tyckte jag, speciellt på morgonen då jag är lite känslig och kan lätt må illa. Men när jag testat kanske 10 dagar så insåg jag att detta är en keeper. Vill. Aldrig. Sluta. I min morgonsmoothie har jag lite vad som finns till hands, men grönkål är oftast basen ihop med ett äpple, en apelsin, några valnötter, en matsked spirulinapulver havremjölk och eventuellt lime, ingefära eller dadlar beroende på vad jag är sugen på. En halv banan kan också slinka med ibland eller lite alfalfagroddar. 
Mitt första steg var alltså att lägga till denna i min kost och inte ta bort något annat. Nu äter jag oftast en smoothie till att börja med och sedan en macka och en kopp kaffe på morgonen. Kaffet kan ibland vara en te eller matchalatte också men jag gillar verkligen kaffet just på morgonen så en kopp om dagen får det ändå bli. Jag blir lite extra trött och segstartad av min antidepressiva medicin så jag behöver något för att kvickna till och starta igång dagen. 
Fler inlägg just om kost kommer. Det har blivit lite av ett intresse och numera längtar jag efter att få planera och handla maten och att laga goda vegorätter. Tänk vad saker kan förändras.  

Min vikt i samband med utbrändheten

Så hur är status då på utmattningsdepressionen Tessis? Jo tack, det går i alla fall åt rätt håll.
Det här med att vara utbränd är verkligen ingen quick-fix. Inte på långa vägar. Det finns inga genvägar, inga enklare vägar, inga hemligheter och inga hemliga tips. Det verkar som att allt är så otroligt individuellt och det som har fungerat för mig kanske inte hade fungerat för någon annan. Just nu är läget i alla fall att jag är i sista delen av min rehabilitering som 100 % sjukskriven. Det betyder att min psykologiska status är så gott som frisk men min kropp har en bit kvar och likaså min hjärna vad gäller att kunna hantera information och intryck igen. Det har nu gått ganska exakt 13 månader sedan jag kraschade och vägen hit har varit så otroligt tuff – lite av det har jag delat med mig av här innan.

Just nu är det i alla fall fokus på att bygga upp kroppen igen och att försöka få igång hjärnan på lite arbete igen. Min kropp är otroligt nedbruten eftersom jag var i princip helt sängliggande i nio hela månader (januari till september 2015) vilket försvagade kroppen något otroligt och jag har nu fått börja bygga upp den igen sakta men säkert. Jag gick upp i vikt, ca 10 kilo, under dessa månader och jag kämpar också nu för att få tillbaka min kropp igen. Det är väl tur att jag inte är en sån tjej som är speciellt bekymrad över min vikt, så det har egentligen inte bekommit mig mer än att jag känt att min styrka och lätthet i kroppen försvunnit och det vill jag gärna ha tillbaka. Jag är inte, och har väl aldrig varit, en pinnig tjej direkt utan är ganska normal i kroppen; lite höfter som alla kvinnor och bröst i lite större storlek. Nu är jag ganska ingående men det är bara för att jag tänker att om någon annan som varit i samma sits genom sin depression eller annan sjukdom kanske kan ha hjälp av att höra hur jag upplevde det – det hade i alla fall jag velat när jag var mitt i allt och kände mig så vilsen. Nu har min kropp fått med sig som sagt ca 10 kilo extra för att jag inte kunnat röra min kropp alls under dessa nio månader. Jag är 1,64 lång och vägde som mest 75,4 kilo (toppades under oktober/november 2015). Jag lägger ingen värdering i om det är mycket eller inte eftersom jag tror att det är väldigt individuellt – bättre att väga lite mer och vara aktiv än att vara inaktiv och smal tänker jag? Men för mig var det alltså ca 10 kilo mer än vad jag brukar väga (runt 65 kilo) och det berodde uteslutande på att jag alltså inte kunnat röra mig vilket inte är bra på sikt för kroppen.

Så, nu har jag börjat gå promenader, yoga och springa så gott jag kan och som kroppen orkar. Vi snackar alltså ingen hetsträning här utan snarare att gå från totalt inaktivt till lite mer normalt aktiv. Det kommer väl på sikt göra att jag får tillbaka min kropp som brukar vara ganska stark, smidig och lätt (alltså mer lätt i känslan är lätt på vågen menar jag då). Det kommer säkert att ta något år, det förstår jag. Jag vill absolut inte stressa min kropp och jag är inte alls för det där med dieter eller så utan tänker mer långsiktigt att detta är en resa för att återställa min kropp både fysiskt och psykiskt. Man brukar väl säga att det tar minst lika lång tid att återställa kroppen efter en graviditet som den tiden man var gravid? Och jag antar att detta kommer vara lite liknande: ett drygt år totalt utbränd och ett drygt år att bygga tillbaka kroppen igen.

Det här är ingenting som stressar mig. Jag tycker att jag är vackrare nu än innan för nu lyser mina ögon igen av glädje, nyfikenhet och kärlek och dessutom så mår jag så otroligt bra mentalt; bättre än jag någonsin mått innan! Jag har köpt mig fyra par nya jeans i lite större storlek på Gina Tricot, jag har köpt några extra tröjor och t-shirtar i rätt storlek, några shorts i somras och jag har köpt nya jackor. Kanske låter lite onödigt men för mig var det viktigt att jag ska känna mig fin och i för små och trånga kläder var det helt omöjligt. Nu har jag istället rätt storlek på kläderna för hur min kropp ser ut nu och jag känner mig vacker. Stoffe påpekar också varje dag hur fin han tycker jag är och han ser ofta på mig från sin sida av matbordet och säger hur glad han är att jag är en sund tjej som gillar mat och inte knusslar för att passa in i en mall. Tack älskling för ditt stöd ❤ Men utan det hade du definitivt inte varit min älskling heller (!), ingen man skulle få klanka ner på min kropp för att den inte passar ett idiotiskt ideal! Vi är alla olika men ack så vackra, vi kvinnor.

Farväl prestationsprinsessan

Ett stort steg fram i lördags. Två steg bak sedan dess.

Grejen med utbrändhet är att det är väldigt mycket upp och ner. Det är varje dag högst osäkert hur mycket jag orkar nästa dag och därför är jag inte speciellt generös med att planera för mycket. De gånger jag planerar blir det ändå aldrig som jag planerat. Ja ni fattar. En dag i taget-grejen.

Att lägga egot på hyllan och enbart lyssna på kroppen är det svåraste av allt. Ju piggare jag blir desto mer vill jag klämma in på dagarna och förväntar mig att jag ska orka dag efter dag, men så rätt vad det är tar det stopp och istället för att gå på lunch-yoga måste jag gå tillbaka och sova några timmar efter frukost. Japp. Hejdå prestations-prinsessa. Det livet är så förbi.

Vi måste prata om det!

Okej allihop vi måste prata om en sak. Det här med psykisk ohälsa. 

För ett år sedan, den 19 december 2014, blev jag utbränd. Det finns andra fina läkartermer för det men jag skriver utbränd för då vet alla vad jag menar, inklusive jag själv. Allt som såg så bra ut i linkedin profilen och på cv:t grävde bara djupare och djupare hål i mig. Jag hade sån ångest. Alltså v e r k l i g e n ångest. Och den förvärrades ca ggr 1000 när jag blev utbränd. När allt kraschade fattade jag direkt vad som var fel, egentligen hade jag haft det på känn länge men tryckt bort alla känslor under flera månader (år?). Och slutat känna. Så enkel lösning. Och så förbannat dum. Allt jag kände baserades istället på hur samhället/normen tyckte att jag borde känna – vad är bra, dåligt, lyckat, sorgligt, framgång… Ja ni fattar. Allt det där som är accepterat. Men nu är det slut på det.

Det finns ingen mall på ett liv som passar alla. Att tjäna mycket pengar, ha ett prestigefyllt jobb eller en fin bostad kanske passar några men inte andra. Låt varje individ själv formulera vad som är framgång just för honom eller henne. Vad driver dig? Vad mår DU bra av? Och hur MÅR du egentligen?

Att våga berätta om min utbrändhet och ångest är naket och avskalande. Men under året så har jag delat min historia med många människor i min omgivning och ni skulle bli förvånade om ni visste hur många som berättar om liknande upplevelser. Utan att ha gjort en undersökning som är särskilt statistiskt säkerställd så uppskattar jag att 70 % av dem jag berättat för har lidit av någon typ av ångestproblematik eller annan psykisk ohälsa. Och vilken lättnad när de äntligen också fick dela sin historia! Ja faktisk, så är det. Det är oerhört befriande att berätta hur man verkligen mår och det har fört mig närmare så många människor det här året. Relationer bygger ju inte på uppskattning eller respekt för materiell framgång, illusioner om perfektion eller avundsjuka. Nej de bygger ju på ärlighet och på ett givande och tagande. Så nu ger jag av mig själv när jag känner att jag kan bidra till andra, och jag vågar också ta genom att berätta sanningen och få råd, tröst, kärlek eller ibland bara en blick som visar att vi förstår varandra.

Så alla ni som känner någon som lider av ångest, utmattning eller annan psykisk ohälsa – snälla prata. Fråga din vän, partner, syster, bror, kollega om du kan göra något. Kan ni gå tillsammans till läkaren om det känns jobbigt? Det finns hjälp att få av helt fantastiska läkare, våga ta den. Det finns inget som heter att man har för lite ångest eller för lite depression för att gå till läkaren. Det är bättre att komma dit i tid så kanske de värsta och jobbigaste stegen i sjukdomen kan undvikas. Sök hjälp. Fråga. Var jobbig och frågvis och tryck på ömma punkter. Ifrågasätt och ge dig inte. Både som vän och som patient.

För min egen del vill jag tacka min helt fantastiska pojkvän som stått pall under hela det här året. Som har hållit mig hårt i sina armar när jag i dagar, veckor, månader, legat i ett mörkt rum och gråtit, skakat och varit då utmattad att jag inte fått ur mig ett ord. Det du har gjort för mig är så vackert och mer än man kan begära av en annan människa. Jag älskar dig mer än allt.

Tack också till min syster och min pappa som bland annat hjälpt mig med allt praktiskt under året. När ni kommit hit med matkassar och satt på kaffet fastän jag bara suttit tyst utan att ens orka säga tack. Och ni har alltid bara tittat på  mig med den där kärleken; den som löser allt tillslut.

Och mina mostrar som funnits där hela vägen. Ni har gjort mig lugn och jag är så tacksam för det. Mamma hade varit så glad för hon höll nog på att oroa ihjäl sig uppe i himlen.

Mina svärföräldrar; tack. Ni har ringt, frågat, respekterat och skänkt så mycket kärlek och förståelse. Inte en enda gång vek ni från min sida i detta. Ni betyder så oerhört mycket och som ni säkert vet så lutar jag mig så mycket mot er när det blåser hårt, ni står tryggt bakom och tar emot. All tacksamhet för det.

Och mina vänner. Tack. Det finns inga ord.

Jag delar detta med er för att jag vägrar vara en del av polerade ytligheter. Jag vill bryta ner min mur; nu och för alltid. Inte delta i samhällsnormer som egentligen inte är sanningen för någon. Ingen är perfekt. Ingen har ett perfekt liv. Det är en utopi som inte är sann. Snälla berätta hur du verkligen mår så kanske vi får en chans att hjälpa varandra. 

Oro över framtiden

Att vara utbränd och sjukskriven gör att man har mycket tid att tänka. Det är tacksamt och jag har haft tid att reda upp många tankar och känslor i mig själv de senaste månaderna, även om mesta delen av tiden har gått till att överleva dagar av ont i kroppen, total trötthet och en huvudvärk som är från en annan planet. Mycket av tänkandet går till att försöka bearbeta det som hände – vad hände och varför. Hur kunde jag driva mig så långt? Hur ska jag kunna undvika att det händer igen? Och just den frågan, den sista, tar just nu en stor del av min energi. HUR ska jag kunna undvika att hamna här igen? Och trots att jag har gått rakt in i väggen, försökt reda upp efterdyningarna i min kropp i månader, och nu borde ha lärt mig en riktig läxa så är sanningen att jag vet inte. Jag HOPPAS att jag inte hamnat här igen, men ingen människa sitter med facit. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte lägga så mycket energi på att tänka på det, utan istället försöka påverka processen. Just så – inte oroa sig över resultatet (för det kan vara så att det är för stort för att styra över) och istället fokusera på processen. Lättare sagt än gjort?

En del av min process handlar om hur min vardag ska se ut, en annan om hur jag hanterar mina känslor och förväntningar på mig själv. Just vardagen är mer av praktisk karaktär och det oroar mig faktiskt väldigt mycket. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna fungera normalt igen och hur jag någonsin ska kunna prestera ens ett jobbmejl. Jag har tagit upp detta med min läkare och han hävdar bestämt att han är säker på att det kommer gå så jag måste nog lita på honom och lägga bort oron.
Det som handlar om mina känslor jobbar jag med varje dag. Jag måste våga släppa kontrollen på mina känslor och visa hur jag känner utan att tro att alla dömer. Känner jag mig ledsen ska jag våga gråta, inte hålla inne för att jag är rädd att andra blir obekväma av det. Hallå?! Andra blir obekväma?! Jag hör hur idiotiskt det låter, men det är så jag har fungerat. Nu är mitt mål att totalt strunta i att andra blir obekväma – jag ska våga vara lite obekväm och störande. Den enda som drabbas annars är jag.

Min chef sa en gång att hon är väldigt ärlig för att om hon inte säger vad hon tänker så för hon migrän. Jag tyckte det var en fantastisk beskrivning. Känslor av irritation, frustration, osanning, sorg, eller vad det än är, som sätter sig i kroppen och om vi inte släpper ut dem så tar de sig andra uttryck. Ofta då i form av fysiska men. Jag tror det är och har varit mycket av min problematik, att jag inte släpper ut känslor som sen tvingar sig ut i en störtflod av fysiska krämpor. Min utmattning har varit väldigt fysisk, och läkaren har påpekat att min kropp har en tendens att somatisera ångest. Det är något jag måste se upp med.

Så, härmed uttrycker jag högt att mitt mål är att släppa ut känslor och våga vara obekväm. Det är jobbigt på kort sikt men bättre för mig själv på lång sikt. Jag uttrycker också högt min oro för framtiden. Ja, det är en stress. Min kropp har tusen myror som kryper överallt och jag tror att det är en fysisk sensation för min inre oro. Försöker tänka att allt löser sig och att lita på resan, men ibland är det en måttlig tröst. Kanske någon känner igen sig i mina tankar. Kanske inte. Ofta känner jag mig helt ensam i allt detta. Ingen att dela med för ingen av mina nära har varit här. Känslan av att inte vara förstådd av omgivningen. Hur hårt en utmattningsdepression slår mot ens person. Hur skakad man blir. Och sårad.

Yoga Girl

Igår läste jag ett så fint citat som Yoga Girl la ut på Instagram:

”It’s never too late to start over. Don’t look back; you’re not going that way. Keep your eyes at the horizon. Every day is a new beginning.”
Det var så vackert och träffade mig rakt i hjärtat. Don’t look back; you’re not going that way. Ska minnas detta när kroppen skälver av oro och rädsla både för framtiden och för det som hänt. När jag tänker på dagen då jag kraschade så skriker kroppen rakt ut. Det ligger kvar som ett trauma i mig och jag har så svårt att släppa hur hemskt det var. Att inte kunna få fram ord för att hjärnan slutat koppla in talet, att inte kunna stå på benen för jag var så svag, tröttheten som var så total att jag inte trodde jag ens skulle överleva. Eftermiddagen i kaos, kvällen på SÖS… Och ändå vet jag inte om jag förstår hur illa det verkligen var. 
Nu ska jag titta bort mot horisonten. Försöka se det jag vill ska finnas där. Och aktivt skapa min egen framtid som jag vill ha den.

Vem är jag?

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur jag var som barn och vem jag är nu. Jag var 14 år när min mamma fick cancer och än idag tänker jag på det som att jag växte upp över en natt. Plötsligt var allt det rosaskimrande och fridfulla borta. Allt vi hade kunde ryckas bort närsomhelst. Som att stå på en matta och någon drar bort den under dina fötter. Hur det är att vara 14 år och tvingas hantera att en av de personer man älskar allra mest kan försvinna, det är en helt annan historia. Kanske delar jag den en dag. Men det jag mest har tänkt på är hur det har påverkat mig. Alla bitar har tagit mig hit. Idag är jag stolt över mycket av det som är jag. Jag har en grundtrygghet i mig själv och har fått med mig värderingar som ligger djupt rotade i mig; fina värderingar. Det finns många anledningar till att människor skapar, ärver och lever efter bra värderingar. För mig har det nog varit att jag tidigt insåg vad som verkligen är viktigt och hur lika vi alla är inför det som är hemskt. Inget skyddar oss från sjukdomar och död. Inget betyder något om inte kärlek och hälsa finns där.

Innan mamma blev sjuk var jag nog ändå ett ganska lugnt barn. Jag var väldigt mammig och har alltid varit det. Min syster var mer självständig. Men jag minns hur det fanns ett skratt och en bekymmerslöshet som jag idag kan sakna. Som att jag nu har sett det svarta och kan inte riktigt fylla hela mig med ljus längre. Det mörka är en del av mig.

Idag är jag 28 år och utbränd. Det vore idiotiskt om jag inte tänkte tanken på vad som har påverkat att jag har hamnat här. Jag fördömer inget och jag vet att allt är en del av livet; både det bra och det dåliga. Jag älskade min mamma så djupt och villkorslöst och jag hade aldrig velat vara utan en sådan kärlek. Det onda som kom när hon försvann är enkelt att leva med när jag tänker på all glädje vi haft. Då är det värt allt. Men det gör så ont. Det där svarta i mig. Saknaden. Kärleken.

Depressionen blir inte bättre av krav!

Så svårt att landa ibland. Vem är jag? Vad vill jag? Utmattningsdepressionen har skakat om mig rejält och plötsligt betyder hälsan och kärleken allt. Det andra finns inte. Ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt. Just nu känner jag bara att det enda jag vill är att leva, resten finns ingen vision för. Så skrämmande och skönt på samma gång. Jag har alltid haft starka målbilder och varit fokuserad, men nu är allt mest en enda röra. Hamnade igår på en detour igen när en vän i all välmening ville att jag skulle ha tydligare målbilder för att komma ur depressionen. Fick skyhög ångest och har gått och burit den i nästan ett dygn, googlat utbildningar som en galning.. Tills jag kom på att jag genast måste sluta med det där! Jag har kunnat promenera mer än till Coop i exakt 9 dagar, innan dess var jag konstant sängliggande i 8 månader. Så att jobba med planering är inget jag ska göra nu. Istället ska jag vara här och nu och hjälpa min kropp att läka.

Ofta känner jag att min utmattningsdepression är helt missförstådd. Drivna och prestationsinriktade människor ser på mig som lite svag och tänker nog ibland att de hade minsann kunnat ta sig ur sängen. Men det går inte! Det är så jävla svårt att beskriva hur fruktansvärt slutkörd kroppen är. Jag var själv säkert lika otålig mot utbrända personer innan. Men nu är jag mer ödmjuk. Fullt ut faktiskt. Både mot mig själv och andra. Tyvärr är jag desto mindre ödmjuk när jag märker hur folk lite vänligt försöker pusha mig framåt. Det fungerar inte så! Det kan jag lova er.

Surrender

Att inte stressa över att kroppen tar längre tid att läka än vad jag förväntade mig – det är enklare i vissa avseenden och svårare i andra. Förväntningar… Dem håller jag mig borta från nu så gott jag kan. Jag accepterar till viss del den extrema trötthet som kommer med en utmattningsdepression, men ibland tar egot över och jag blir frustrerad över saker jag vill göra men inte orkar. På senare månader har det varit lite enklare för jag har lixom vant mig. Vissa dagar är det en hel dagsuppgift att gå till Coop och handla middag, medan andra har jag kunnat kanske se en vän för en lunch eller gå en kort promenad. Ja, det är där ribban ligger. En lunch med en vän är en sällsynt aktivitet numera för krafterna finns inte där. Huvudvärk utan dess like, kroppen som skriker av smärta i varenda cell och tröttheten som är så total att jag ibland får nästintill panik. Men jag ser till att hålla huvudet fritt från giftiga tankar och mantrat går i mig att min kropp läker, min kropp läker, min kropp läker. Jag måste försöka tro det. 

Surrender. Så vackert ord. Så beskrivande för situationen. Ordet gör mig alldeles lugn och stillar den högljudda tystnaden i min kropp. Surrender.