De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur jag var som barn och vem jag är nu. Jag var 14 år när min mamma fick cancer och än idag tänker jag på det som att jag växte upp över en natt. Plötsligt var allt det rosaskimrande och fridfulla borta. Allt vi hade kunde ryckas bort närsomhelst. Som att stå på en matta och någon drar bort den under dina fötter. Hur det är att vara 14 år och tvingas hantera att en av de personer man älskar allra mest kan försvinna, det är en helt annan historia. Kanske delar jag den en dag. Men det jag mest har tänkt på är hur det har påverkat mig. Alla bitar har tagit mig hit. Idag är jag stolt över mycket av det som är jag. Jag har en grundtrygghet i mig själv och har fått med mig värderingar som ligger djupt rotade i mig; fina värderingar. Det finns många anledningar till att människor skapar, ärver och lever efter bra värderingar. För mig har det nog varit att jag tidigt insåg vad som verkligen är viktigt och hur lika vi alla är inför det som är hemskt. Inget skyddar oss från sjukdomar och död. Inget betyder något om inte kärlek och hälsa finns där.

Innan mamma blev sjuk var jag nog ändå ett ganska lugnt barn. Jag var väldigt mammig och har alltid varit det. Min syster var mer självständig. Men jag minns hur det fanns ett skratt och en bekymmerslöshet som jag idag kan sakna. Som att jag nu har sett det svarta och kan inte riktigt fylla hela mig med ljus längre. Det mörka är en del av mig.

Idag är jag 28 år och utbränd. Det vore idiotiskt om jag inte tänkte tanken på vad som har påverkat att jag har hamnat här. Jag fördömer inget och jag vet att allt är en del av livet; både det bra och det dåliga. Jag älskade min mamma så djupt och villkorslöst och jag hade aldrig velat vara utan en sådan kärlek. Det onda som kom när hon försvann är enkelt att leva med när jag tänker på all glädje vi haft. Då är det värt allt. Men det gör så ont. Det där svarta i mig. Saknaden. Kärleken.