Oro över framtiden

Att vara utbränd och sjukskriven gör att man har mycket tid att tänka. Det är tacksamt och jag har haft tid att reda upp många tankar och känslor i mig själv de senaste månaderna, även om mesta delen av tiden har gått till att överleva dagar av ont i kroppen, total trötthet och en huvudvärk som är från en annan planet. Mycket av tänkandet går till att försöka bearbeta det som hände – vad hände och varför. Hur kunde jag driva mig så långt? Hur ska jag kunna undvika att det händer igen? Och just den frågan, den sista, tar just nu en stor del av min energi. HUR ska jag kunna undvika att hamna här igen? Och trots att jag har gått rakt in i väggen, försökt reda upp efterdyningarna i min kropp i månader, och nu borde ha lärt mig en riktig läxa så är sanningen att jag vet inte. Jag HOPPAS att jag inte hamnat här igen, men ingen människa sitter med facit. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte lägga så mycket energi på att tänka på det, utan istället försöka påverka processen. Just så – inte oroa sig över resultatet (för det kan vara så att det är för stort för att styra över) och istället fokusera på processen. Lättare sagt än gjort?

En del av min process handlar om hur min vardag ska se ut, en annan om hur jag hanterar mina känslor och förväntningar på mig själv. Just vardagen är mer av praktisk karaktär och det oroar mig faktiskt väldigt mycket. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna fungera normalt igen och hur jag någonsin ska kunna prestera ens ett jobbmejl. Jag har tagit upp detta med min läkare och han hävdar bestämt att han är säker på att det kommer gå så jag måste nog lita på honom och lägga bort oron.
Det som handlar om mina känslor jobbar jag med varje dag. Jag måste våga släppa kontrollen på mina känslor och visa hur jag känner utan att tro att alla dömer. Känner jag mig ledsen ska jag våga gråta, inte hålla inne för att jag är rädd att andra blir obekväma av det. Hallå?! Andra blir obekväma?! Jag hör hur idiotiskt det låter, men det är så jag har fungerat. Nu är mitt mål att totalt strunta i att andra blir obekväma – jag ska våga vara lite obekväm och störande. Den enda som drabbas annars är jag.

Min chef sa en gång att hon är väldigt ärlig för att om hon inte säger vad hon tänker så för hon migrän. Jag tyckte det var en fantastisk beskrivning. Känslor av irritation, frustration, osanning, sorg, eller vad det än är, som sätter sig i kroppen och om vi inte släpper ut dem så tar de sig andra uttryck. Ofta då i form av fysiska men. Jag tror det är och har varit mycket av min problematik, att jag inte släpper ut känslor som sen tvingar sig ut i en störtflod av fysiska krämpor. Min utmattning har varit väldigt fysisk, och läkaren har påpekat att min kropp har en tendens att somatisera ångest. Det är något jag måste se upp med.

Så, härmed uttrycker jag högt att mitt mål är att släppa ut känslor och våga vara obekväm. Det är jobbigt på kort sikt men bättre för mig själv på lång sikt. Jag uttrycker också högt min oro för framtiden. Ja, det är en stress. Min kropp har tusen myror som kryper överallt och jag tror att det är en fysisk sensation för min inre oro. Försöker tänka att allt löser sig och att lita på resan, men ibland är det en måttlig tröst. Kanske någon känner igen sig i mina tankar. Kanske inte. Ofta känner jag mig helt ensam i allt detta. Ingen att dela med för ingen av mina nära har varit här. Känslan av att inte vara förstådd av omgivningen. Hur hårt en utmattningsdepression slår mot ens person. Hur skakad man blir. Och sårad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s