Så svårt att landa ibland. Vem är jag? Vad vill jag? Utmattningsdepressionen har skakat om mig rejält och plötsligt betyder hälsan och kärleken allt. Det andra finns inte. Ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt. Just nu känner jag bara att det enda jag vill är att leva, resten finns ingen vision för. Så skrämmande och skönt på samma gång. Jag har alltid haft starka målbilder och varit fokuserad, men nu är allt mest en enda röra. Hamnade igår på en detour igen när en vän i all välmening ville att jag skulle ha tydligare målbilder för att komma ur depressionen. Fick skyhög ångest och har gått och burit den i nästan ett dygn, googlat utbildningar som en galning.. Tills jag kom på att jag genast måste sluta med det där! Jag har kunnat promenera mer än till Coop i exakt 9 dagar, innan dess var jag konstant sängliggande i 8 månader. Så att jobba med planering är inget jag ska göra nu. Istället ska jag vara här och nu och hjälpa min kropp att läka.

Ofta känner jag att min utmattningsdepression är helt missförstådd. Drivna och prestationsinriktade människor ser på mig som lite svag och tänker nog ibland att de hade minsann kunnat ta sig ur sängen. Men det går inte! Det är så jävla svårt att beskriva hur fruktansvärt slutkörd kroppen är. Jag var själv säkert lika otålig mot utbrända personer innan. Men nu är jag mer ödmjuk. Fullt ut faktiskt. Både mot mig själv och andra. Tyvärr är jag desto mindre ödmjuk när jag märker hur folk lite vänligt försöker pusha mig framåt. Det fungerar inte så! Det kan jag lova er.