Min vikt i samband med utbrändheten

Så hur är status då på utmattningsdepressionen Tessis? Jo tack, det går i alla fall åt rätt håll.
Det här med att vara utbränd är verkligen ingen quick-fix. Inte på långa vägar. Det finns inga genvägar, inga enklare vägar, inga hemligheter och inga hemliga tips. Det verkar som att allt är så otroligt individuellt och det som har fungerat för mig kanske inte hade fungerat för någon annan. Just nu är läget i alla fall att jag är i sista delen av min rehabilitering som 100 % sjukskriven. Det betyder att min psykologiska status är så gott som frisk men min kropp har en bit kvar och likaså min hjärna vad gäller att kunna hantera information och intryck igen. Det har nu gått ganska exakt 13 månader sedan jag kraschade och vägen hit har varit så otroligt tuff – lite av det har jag delat med mig av här innan.

Just nu är det i alla fall fokus på att bygga upp kroppen igen och att försöka få igång hjärnan på lite arbete igen. Min kropp är otroligt nedbruten eftersom jag var i princip helt sängliggande i nio hela månader (januari till september 2015) vilket försvagade kroppen något otroligt och jag har nu fått börja bygga upp den igen sakta men säkert. Jag gick upp i vikt, ca 10 kilo, under dessa månader och jag kämpar också nu för att få tillbaka min kropp igen. Det är väl tur att jag inte är en sån tjej som är speciellt bekymrad över min vikt, så det har egentligen inte bekommit mig mer än att jag känt att min styrka och lätthet i kroppen försvunnit och det vill jag gärna ha tillbaka. Jag är inte, och har väl aldrig varit, en pinnig tjej direkt utan är ganska normal i kroppen; lite höfter som alla kvinnor och bröst i lite större storlek. Nu är jag ganska ingående men det är bara för att jag tänker att om någon annan som varit i samma sits genom sin depression eller annan sjukdom kanske kan ha hjälp av att höra hur jag upplevde det – det hade i alla fall jag velat när jag var mitt i allt och kände mig så vilsen. Nu har min kropp fått med sig som sagt ca 10 kilo extra för att jag inte kunnat röra min kropp alls under dessa nio månader. Jag är 1,64 lång och vägde som mest 75,4 kilo (toppades under oktober/november 2015). Jag lägger ingen värdering i om det är mycket eller inte eftersom jag tror att det är väldigt individuellt – bättre att väga lite mer och vara aktiv än att vara inaktiv och smal tänker jag? Men för mig var det alltså ca 10 kilo mer än vad jag brukar väga (runt 65 kilo) och det berodde uteslutande på att jag alltså inte kunnat röra mig vilket inte är bra på sikt för kroppen.

Så, nu har jag börjat gå promenader, yoga och springa så gott jag kan och som kroppen orkar. Vi snackar alltså ingen hetsträning här utan snarare att gå från totalt inaktivt till lite mer normalt aktiv. Det kommer väl på sikt göra att jag får tillbaka min kropp som brukar vara ganska stark, smidig och lätt (alltså mer lätt i känslan är lätt på vågen menar jag då). Det kommer säkert att ta något år, det förstår jag. Jag vill absolut inte stressa min kropp och jag är inte alls för det där med dieter eller så utan tänker mer långsiktigt att detta är en resa för att återställa min kropp både fysiskt och psykiskt. Man brukar väl säga att det tar minst lika lång tid att återställa kroppen efter en graviditet som den tiden man var gravid? Och jag antar att detta kommer vara lite liknande: ett drygt år totalt utbränd och ett drygt år att bygga tillbaka kroppen igen.

Det här är ingenting som stressar mig. Jag tycker att jag är vackrare nu än innan för nu lyser mina ögon igen av glädje, nyfikenhet och kärlek och dessutom så mår jag så otroligt bra mentalt; bättre än jag någonsin mått innan! Jag har köpt mig fyra par nya jeans i lite större storlek på Gina Tricot, jag har köpt några extra tröjor och t-shirtar i rätt storlek, några shorts i somras och jag har köpt nya jackor. Kanske låter lite onödigt men för mig var det viktigt att jag ska känna mig fin och i för små och trånga kläder var det helt omöjligt. Nu har jag istället rätt storlek på kläderna för hur min kropp ser ut nu och jag känner mig vacker. Stoffe påpekar också varje dag hur fin han tycker jag är och han ser ofta på mig från sin sida av matbordet och säger hur glad han är att jag är en sund tjej som gillar mat och inte knusslar för att passa in i en mall. Tack älskling för ditt stöd ❤ Men utan det hade du definitivt inte varit min älskling heller (!), ingen man skulle få klanka ner på min kropp för att den inte passar ett idiotiskt ideal! Vi är alla olika men ack så vackra, vi kvinnor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s