Ett stort steg fram i lördags. Två steg bak sedan dess.

Grejen med utbrändhet är att det är väldigt mycket upp och ner. Det är varje dag högst osäkert hur mycket jag orkar nästa dag och därför är jag inte speciellt generös med att planera för mycket. De gånger jag planerar blir det ändå aldrig som jag planerat. Ja ni fattar. En dag i taget-grejen.

Att lägga egot på hyllan och enbart lyssna på kroppen är det svåraste av allt. Ju piggare jag blir desto mer vill jag klämma in på dagarna och förväntar mig att jag ska orka dag efter dag, men så rätt vad det är tar det stopp och istället för att gå på lunch-yoga måste jag gå tillbaka och sova några timmar efter frukost. Japp. Hejdå prestations-prinsessa. Det livet är så förbi.