Det var så vackert och träffade mig rakt i hjärtat. Don’t look back; you’re not going that way. Ska minnas detta när kroppen skälver av oro och rädsla både för framtiden och för det som hänt. När jag tänker på dagen då jag kraschade så skriker kroppen rakt ut. Det ligger kvar som ett trauma i mig och jag har så svårt att släppa hur hemskt det var. Att inte kunna få fram ord för att hjärnan slutat koppla in talet, att inte kunna stå på benen för jag var så svag, tröttheten som var så total att jag inte trodde jag ens skulle överleva. Eftermiddagen i kaos, kvällen på SÖS… Och ändå vet jag inte om jag förstår hur illa det verkligen var. 

Nu ska jag titta bort mot horisonten. Försöka se det jag vill ska finnas där. Och aktivt skapa min egen framtid som jag vill ha den.