Kategori: blogg

Tänker jag fel med löpningen?

Behöver lite råd från er just nu för jag känner mig osäker på hur jag ska tänka. 

Jag gillar att springa och gjorde länge det innan jag blev utbränd. Därför känns det som en av de grejerna jag gärna vill komma tillbaka till. I vintras hade jag några extremt bra månader i min utmattning där löpträningen verkligen gav en kick och energi jag kunde leva på i nästan 24 timmar. Men de senaste två månaderna har löpningen nästan tagit kål på mig. De senaste gångerna har varit tuffa eftersom det alltid har resulterat i att jag knappt kan stå på benen under kanske 2-4 timmar. Sedan repar kroppen upp sig sakta, sakta och en natts sömn återställer mer eller mindre balansen.
Det känns inte riktigt bra. Jag har fått klartecken från min läkare att löpning är okej och pulsträning är bra, men beslutet är ju alltid mitt och jag måste ju lyssna in mig egen kropp. Promenader gör mig inte alls lika trött och jag kan oftast utan problem powerwalka ett par timmar utan att få den nedbrytande effekten som löpningen ger. 
Hur gör ni andra därute? Hur tänker ni kring träning och pulshöjande aktiviteter? Och vad får ni för effekter på kroppen? 
Ni står jag inför att sluta springa ett tag och bara gå, samtidigt som det är tråkigt att ge upp något som jag ju tror skulle kunna bygga mig starkare i längden. Behöver er hjälp här ❤ 

Promenerar och tänker, skapar, känner

Eftermiddagspromenad runt sjön. Äppelblommor i träden. Grenar som tornar upp sig mot himlen. Tjocka stammar vittnar om långt liv. Tänker på min kropp. Förbannar. Förlåter. Tänker om. Känner sorgen. Känner saknaden. Skapar texter. Skapar minnen. Skapar utrymme i bröstet. Ser det lilla. Upplever det stora. Lever och minns och öppnar hjärtat för allt det vackra runtomkring.  

Inte yogan för mig!

Var på ett hatha-pass idag på Yogayama. Det var en lärare som jag inte går hos så ofta och direkt när passet startade mindes jag ju varför… Det här passar inte alls mig! Även om hen är the real deal indier och allt, så nej. 

Grejen är att alla lärare är olika och det finns så många olika typer av yoga så allt passar verkligen inte alla. Den här läraren har en hyfsat (…) sträng approach kring alignment och det är väl kanske bra; men för mig dödar det prick all glädje i yogan. Att le lite skadar ju inte, skoja lite eller kanske till och med ett litet skratt om man ska ta det steget längre. 
60 minuter av tjat kring exakt hur foten ska vara placerad och hur trycket ska fördelas mellan fotens alla delar, hur knät exakt ska vara roterat och vilka muskler som ska användas och inte. Dessutom gjorde vi bara tre (!!) asanas på 60 minuter – ni kan ju tänka er detaljnivån. Jag var SÅ irriterad under hela passet och den där irritationen har inte ens släppt än, det orsakade mitt dåliga humör hela dagen.
För mig handlar yoga om glädje. Den mentala biten i yoga går för mig före allt annat och därför ser jag inte poängen i att vara så jäkla snobbig kring alignment. Jag vet att det finns skaderisk men alla vi som var där går normalt på avancerad nivå så vi var ju helt klart medvetna om grunderna för att inte skada oss i ytterlägen etc. Nej, yoga är glädje för mig. Jag ska försöka skaka av mig detta nu och sen köra Adele och The New Basement Tapes på högsta volym och flöda mellan positioner på MITT sätt. Ingen ska komma och rucka på den mentala resa varje pass innebär för mig genom att vara så jäkla petnoga med varenda position att mitt sinne underprioriteras kroppen. 

Att vända ett destruktivt beteende

Kollade på Biggest Loser på morgonen idag. Har aldrig sett programmet innan men denna säsongen blev jag helt fast! Och varenda gång det är invägning så sitter jag och gråter. För jag blir så rörd. De är så himla fina människor som av olika anledningar har fastnat i ett destruktivt beteende där de bestraffar sig själva med mat. De anser inte att de är värda vatten och blir inlåsta i sina egna kroppar. Och grejen är att jag känner igen mig. Men inte med maten utan med att använda jobb och aktiviteter som ett narkotika-preparat. Att straffa mig själv för att jag inte anser att jag är bra nog, att jag är värd ångesten. Därför gråter jag nog mest. Tänk den vändningen; att plötsligt börja älska och nära sin kropp igen. Bli utsläppt till livet. Så vackert. Jag är på samma väg som dem men mot ett liv utan att dränka mig i arbete och ångest. 

Sen är jag särskilt förtjust i vissa personer i programmet, som jag hoppas extra mycket på. En tjej som heter Sandra verkar så otroligt gullig och jag hejar på henne! Hon är verkligen otroligt vacker och hennes fräkniga ansikte gör mig glad varje gång. Hon vill kunna få barn med sin sambo när hon har gått ner de kilo som hindrar henne från att kunna bli gravid – och den kärlek och trygghet den här tjejen utstrålar alltså… Jag önskar henne ett helt lag med ungar och all lycka i hela världen!