Månad: juli 2016
Ingarö
Idag tog vi bilen och körde ut till Ingarö för att bada. Nu ligger vi här på stranden och njuter av molnen (….). Jag smorde in mig med spf 30 men nu undrar jag snarare om vi har ett paraply i bilen. Ingen sol i sikte. Vi har i alla fall, likt en äkta småbarnsfamilj, med oss pastasallad och fika och kaffe och saft. Japp. Vågade inte lita på att detta kunde levereras på plats så kylväskorna åkte med.
Det är skönt att komma iväg på lugna aktiviteter som passar min utmattning. Nu har vi rest tre veckor i rad och det är faktiskt rätt härligt att vara hemma ett par dagar nu. Vi tar allt väldigt slow och mest fikar, kollar vår nya serie (Marcella på Netflix), promenerar, lagar mat och sover. Om ett par dagar åker vi ut i skärgården så batterierna måste laddas inför det. Tankar om Utmattning lärde mig att vila i förebyggande syfte; något jag verkligen tagit fasta på och gör hela tiden. Även om jag inte är trött så vilar jag när jag vet att jag borde vara trött för då är jag troligtvis det, bara att min kropp har en extra energi som gör att jag kan nonchalera tröttheten ganska länge. För länge. Inte bra. Bättre att låta kropp och knopp komma i balans och landa i nuet genom vila. Det tar jag fasta på dessa dagar när jag verkligen kan. Man vet aldrig när man behöver den där reserven.
Senaste dagarna i händelser
De senaste dagarna har vi:
Kört massor av bil; ända ner till Blekinge och hem igen. Kollat på alla kossor längs med vägarna. Stannat på urmysiga fik på vägen så våra resor har tagit ca dubbelt så lång tid. Men varit så mycket mysigare. Ätit god mat med Stoffes föräldrar. Gosat med en tvååring. Dansat med en tvååring. Läst hela årets ELLE och Damernas Värld. Där hemma finns alla tidningar i hela världen (peppen!). Träffat mostrar och kusiner. Kramats. Pussats. Vilat. Gosat med världens mysigaste katt. Matat katten med god, lagrad ost. Ätit frukost på farstutrappen med solens varma strålar mot benen. Yogat med bara gräs under fötterna. Druckit gott kaffe från en man som rostar kaffe själv hemma som man kan köpa om man bor där (åh!). Pratat om riktiga saker med Stoffes mamma. Badat i iskallt hav i skärgården. Haft så fina stunder.
Inte lika fint var det kanske när vi pratade med svärisarna över en lunch:
Stoffes mamma: Åh, det är ärtor i! Jag tycker inte om ärtor.
Jag: Va gör du inte? Det visste inte jag! (Man lär sig nya saker hela tiden om sin familj)
Stoffes mamma: Nej, det gör jag inte.
Jag: Jag ÄLSKAR ärtor. Särskilt frysta, sådär stenhårda och så tuggar man sönder dom.
Stoffes mamma: …
Jag: Jag älskar hårda saker!
Stoffes mamma: … (!!??!!!!!!)
Stoffe: … (Ramlade ihop under bordet av skam..)
Jag: (fattar ingenting)
Men men. Så lyxig helg i alla fall. Blekinge bjuder på en helt magisk skärgård, väl värt ett besök om man gillar vita knutar, röda hus, hav och kobbar.
And we pray
Alla vi människor kommer aldrig kunna dela samma värderingar. Inte heller kommer vi kunna definiera tillsammans hur vår värld ska se ut. Det enda vi kan göra är att hoppas att vi alla en dag visar varandra respekt och utgår från det faktum att alla har rätten att leva sitt liv i frihet och godhet och gemenskap och kärlek. För om vi alla gjorde det skulle hatet alltid förminskas och förkastas.
Gråten ligger innanför ögonlocken när jag kliver upp på morgonen och möts av hat, egoism och extrem osäkerhet. Jag slår ihop mina händer för friheten. Och för kärleken. Den lever för evigt. Och den är på riktigt. Hatet finns bara i våra huvuden.
Ahh älskar kusinerna!
Alltså även om jag vaknade sjuhujuiiikt trött idag så kämpade vi oss in till stan vid lunch för att träffa mina mostrar, alla kusinerna och en pojkvän till skaran. Och det var så mysigt! Och gav mig sån energi. Och jag känner mig raktigenom lycklig som har så fina personer runt mig.
Vi åt lunch på ett rökeri (fiskrökeri alltså men inte fisk för mig dårå), pratade om allt, skrattade, fikade, åt kladdkaka, drack kaffe i en sommarstuga (mmm känslan!), badade i havet… Åh.
Och det var lixom 16 grader i havet, brrrr! Men vi badade; lilkusinen, jag och en moster. Såklart. Inga badkrukor i vår familj 🙂
Glömde såklart kameran hemma men här kommer ett par mobilbilder från dagen:
Efter det har jag ätit middag med la familia, läst en tidning (älskar skönhetssidorna), kollat in min svärmors odling i hennes land ute på tomten, blivit lite avis på hennes odling, tjatat på Stoffe att jag också vill ha ett hus, men bara med en odlingsplätt på tomten, eller en lägenhet med tillhörande tomt duger också, eller nja…. Yogat i solnedgången i gräset, lekt med katten och hennes pojkvän som kommer på besök varje dag (åh!), känt fötterna i gräset barfota, andats frisk luft. Njutit. Av varenda sekund. För att det är så viktigt.
Trött #516893
Om jag hade skrivit i rubriken alla gånger jag känner mig trött hade det varit ungefär så många gånger; 516 893. Men oftast skriver jag ju något annat. Men inte idag. För jag orkar inte tänka.
Vi skulle åkt ut till Saxemara och ätit på Stoffes pappas restaurang ikväll, men så blev det inte. För mig i alla fall. Stoffe fick åka själv. Jag har hela dagen varit så trött att jag knappt orkar stå upp. Har bara legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket varvat med att läsa någon tidning. Eller klappa katten. Spännande (katten är dock rätt spännande!). Som tur är har jag världens bästa svärföräldrar som lixom inte alls dömer ut mig utan när jag kommer upp helt yrvaken klockan kvart över sju på kvällen, efter dagens 50 sovpass, utbrister de bara: ”åh vad bra att du är vaken, nu är middagen klar!” Inte mer än så. Inte tusen frågor eller oroliga blickar eller påståenden. Så skönt. Och inte heller kommenterar de att jag har samma t-shirt på mig som jag sov i natten innan, att min tofs på huvudet suttit kvar sen natten, att jag inte duschat på hela dagen, att jag skulle behövt få lite luft. Ingenting. Tack ❤
Så nu är Stoffe hos sin pappa en stund och kommer snart hem igen. Såna här dagar suger det att vara utbränd. Jag blir frustrerad, ledsen och får dåligt samvete över saker jag inte orkar vara med på. Saker jag verkligen vill vara med på. Som jag sett fram emot. Det gör mig ledsen. Verkligen, verkligen ledsen. Blä.
Påväg till Blekinge
Nu sitter vi i bilen påväg ner till Blekinge. Vi ska till Stoffes föräldrar några dagar för relax, bad, god mat och kanske en kajaktur eller tre. Mina mostrar bor också där nere så en sväng med dom och kusinerna blir det också.
Det är alltid en stress att åka iväg såhär; lång körning där min hjärna går på ca stressnivå 12 (av 10 möjliga..) pga trafik, skyltar och allt som swishar förbi som mitt huvud inte kan sortera. En utbränd hjärna har ju inget filter som sorterar bort ”ointressanta” eller irrelevanta intryck. När man tar sig från punkt A till punkt B är det normala att hjärnan sorterar bort allt som inte behövs på vägen. Istället kanske man minns några specifika saker längs sträckan såsom ett extra fint hus, en söt häst, några vackra fält. Då har hjärnan optimerat sin energinivå för att orka med allt annat den faktiskt ska klara av under en dag. Men en utbränd hjärna, och en hjärntrött hjärna, har inte det filtret vilket gör att prick all information tas in och aktivt ska sorteras i hjärnan. Detta tar extremt mycket energi från kroppen (en vanligt fungerande hjärna tar 40 % av energiförbrukningen, tänk då en utbränd!) och man blir så, så trött. Helt slut.
Jag tar alltså in allt på vägen. Varenda bil, träd, skylt, hus, ko… Allt. Det är stressande. Och tröttsamt. Men jag måste öva. Så det gör jag nu. Andas, andas, andas och försöker slappna av.
Rastlös och orolig
Sedan vi kom hem från Kroatien har jag känt mig extremt rastlös. Jag har funderat på varför och försöker verkligen att inte fastna i den känslan och inte heller lägga för stor vikt vid den. Men jag tror att det beror på att hjärnan bearbetar alla de intryck jag tog med mig från resan, och nu när jag är hemma i min egen miljö så jobbar hjärnan febrilt med att sortera upp alla intrycken. Här hemma finns inget nytt som håller min hjärna upptagen utan nu får den tid att bearbeta vad vi upplevt. Kanske är det rimligt. Kanske inte.
Jag känner igen känslan av rastlöshet från tidigt i min utmattningsdepression då jag fortfarande hade en hjärna som var upptagen med att sortera och reda ut all den stress jag burit på under många år. När jag jobbade var jag expert på att ockupera hjärnan med nya saker, uppgifter, uppehålla mig med aktiviteter, läsa, skrolla på bloggar, träna, träffa vänner… Allt för att slippa tystnaden. För i tystnaden kom rastlösheten och ångesten. Nu är det inte alls så. Även om rastlösheten fortfarande finns där efter mer aktiva perioder så välkomnar jag den. Jag vet att det är hjärnan som jobbar med nya upplevelser. Och jag låter den göra det. Får den inte jobba klart så övergår det till ångest i nästa stadie.
Så vad gör man då om man är rastlös? Ja, jag vet ju inte vad man gör generellt men jag promenerar, mediterar, yogar, läser, lagar mat… Eller kollar på något program jag gillar (ett i taget – inte ockupera hjärnan!). Och låter allt vara lite kaos en stund. Det är okej. Det är naturligt.
Så nu har jag på mig en rose quartz kristall runt halsen (för lugnet och för mitt hjärta), jag har mediterat på morgonen och öppnat hjärtat mot solen och nu ska jag kramas lite med Stoffe. En sak i taget. All is well.
Ny plattform!
Nu har bloggen fått en ny plattform – här på alldamnstories.com. Sidan är väl lite under konstruktion och jag håller på med layout, bilder mm för att få till det som jag vill ha det. MEN, en sak i taget. Idag har jag pillat med flytten så det räcker för idag (annars kommer hjärntröttheten) så nu ska jag plantera blommor och ta en promenad. Resten med bloggy får komma när jag orkar, sidan är i alla fall uppe och jag kan skriva inlägg via min mobil (gillar det bäst). Perfekt.
Nu väntar lunch, balkonghäng och pill med mina tomater, chilis och gurkor som blivit helt enorma under resan. Längtade lite efter dem där borta 🙂 Bebisarna.
Hoppas ni alla har en fin måndag ❤
Hemma igen
Sent igår kväll kom vi hem. Trötta efter resan med tillhörande flygplatskaos men väldigt glada. Nu känner jag mig trött, trött, trött och idag har jag mest vilat, tagit en lugn promenad, sovit, kollat serier och ännu mer vilat. Kanske kommer en smäll efter detta med extrem trötthet; även om resan är lugn och återhämtande så är nya intryck, mycket människor och byte av miljö alltid en extrem påfrestning för en utmattad hjärna. Det kommer man aldrig ifrån. Så nu inväntar jag kvittot på hur det gick. Vi får se vad kroppen säger…