Sedan vi kom hem från Kroatien har jag känt mig extremt rastlös. Jag har funderat på varför och försöker verkligen att inte fastna i den känslan och inte heller lägga för stor vikt vid den. Men jag tror att det beror på att hjärnan bearbetar alla de intryck jag tog med mig från resan, och nu när jag är hemma i min egen miljö så jobbar hjärnan febrilt med att sortera upp alla intrycken. Här hemma finns inget nytt som håller min hjärna upptagen utan nu får den tid att bearbeta vad vi upplevt. Kanske är det rimligt. Kanske inte. 

Jag känner igen känslan av rastlöshet från tidigt i min utmattningsdepression då jag fortfarande hade en hjärna som var upptagen med att sortera och reda ut all den stress jag burit på under många år. När jag jobbade var jag expert på att ockupera hjärnan med nya saker, uppgifter, uppehålla mig med aktiviteter, läsa, skrolla på bloggar, träna, träffa vänner… Allt för att slippa tystnaden. För i tystnaden kom rastlösheten och ångesten. Nu är det inte alls så. Även om rastlösheten fortfarande finns där efter mer aktiva perioder så välkomnar jag den. Jag vet att det är hjärnan som jobbar med nya upplevelser. Och jag låter den göra det. Får den inte jobba klart så övergår det till ångest i nästa stadie.

Så vad gör man då om man är rastlös? Ja, jag vet ju inte vad man gör generellt men jag promenerar, mediterar, yogar, läser, lagar mat… Eller kollar på något program jag gillar (ett i taget – inte ockupera hjärnan!). Och låter allt vara lite kaos en stund. Det är okej. Det är naturligt. 

Så nu har jag på mig en rose quartz kristall runt halsen (för lugnet och för mitt hjärta), jag har mediterat på morgonen och öppnat hjärtat mot solen och nu ska jag kramas lite med Stoffe. En sak i taget. All is well.