Månad: maj 2016

Äppelfabriken

Dagen spenderades med våra bästa vänner E och C-J ute på Ekerö, på Äppelfabriken. Jag är visserligen absolut totalt slut nu fysiskt och mentalt, men mina drömmar har satts igång; att bo i ett hus med äppelträd. Ha ett vackert växthus där jag kan odla massor av grönsaker och örter. Stora fikonträd med dinglande frukter över borden. Terracotta som kalkats vitt av vatten och jord. Vinrankor som letar sig längs taket för att få del av den åtråvärda solen. Höns som skuttar fritt på gården. Äppelmust som serveras färsk till vänner på besök. Händer som blir svarta av mull och jord. Doften av äppelblommor, gräs, vatten och jord. Morgonkaffet som intas på altanen i bara fötter och en skön kofta. Naturen. Ljuset. Friheten.
Drömmen. Den finns där och den växer. Och den ger mig en så stark anledning att fortsätta kämpa. 

Tänker jag fel med löpningen?

Behöver lite råd från er just nu för jag känner mig osäker på hur jag ska tänka. 

Jag gillar att springa och gjorde länge det innan jag blev utbränd. Därför känns det som en av de grejerna jag gärna vill komma tillbaka till. I vintras hade jag några extremt bra månader i min utmattning där löpträningen verkligen gav en kick och energi jag kunde leva på i nästan 24 timmar. Men de senaste två månaderna har löpningen nästan tagit kål på mig. De senaste gångerna har varit tuffa eftersom det alltid har resulterat i att jag knappt kan stå på benen under kanske 2-4 timmar. Sedan repar kroppen upp sig sakta, sakta och en natts sömn återställer mer eller mindre balansen.
Det känns inte riktigt bra. Jag har fått klartecken från min läkare att löpning är okej och pulsträning är bra, men beslutet är ju alltid mitt och jag måste ju lyssna in mig egen kropp. Promenader gör mig inte alls lika trött och jag kan oftast utan problem powerwalka ett par timmar utan att få den nedbrytande effekten som löpningen ger. 
Hur gör ni andra därute? Hur tänker ni kring träning och pulshöjande aktiviteter? Och vad får ni för effekter på kroppen? 
Ni står jag inför att sluta springa ett tag och bara gå, samtidigt som det är tråkigt att ge upp något som jag ju tror skulle kunna bygga mig starkare i längden. Behöver er hjälp här ❤ 

Promenerar och tänker, skapar, känner

Eftermiddagspromenad runt sjön. Äppelblommor i träden. Grenar som tornar upp sig mot himlen. Tjocka stammar vittnar om långt liv. Tänker på min kropp. Förbannar. Förlåter. Tänker om. Känner sorgen. Känner saknaden. Skapar texter. Skapar minnen. Skapar utrymme i bröstet. Ser det lilla. Upplever det stora. Lever och minns och öppnar hjärtat för allt det vackra runtomkring.  

Inte yogan för mig!

Var på ett hatha-pass idag på Yogayama. Det var en lärare som jag inte går hos så ofta och direkt när passet startade mindes jag ju varför… Det här passar inte alls mig! Även om hen är the real deal indier och allt, så nej. 

Grejen är att alla lärare är olika och det finns så många olika typer av yoga så allt passar verkligen inte alla. Den här läraren har en hyfsat (…) sträng approach kring alignment och det är väl kanske bra; men för mig dödar det prick all glädje i yogan. Att le lite skadar ju inte, skoja lite eller kanske till och med ett litet skratt om man ska ta det steget längre. 
60 minuter av tjat kring exakt hur foten ska vara placerad och hur trycket ska fördelas mellan fotens alla delar, hur knät exakt ska vara roterat och vilka muskler som ska användas och inte. Dessutom gjorde vi bara tre (!!) asanas på 60 minuter – ni kan ju tänka er detaljnivån. Jag var SÅ irriterad under hela passet och den där irritationen har inte ens släppt än, det orsakade mitt dåliga humör hela dagen.
För mig handlar yoga om glädje. Den mentala biten i yoga går för mig före allt annat och därför ser jag inte poängen i att vara så jäkla snobbig kring alignment. Jag vet att det finns skaderisk men alla vi som var där går normalt på avancerad nivå så vi var ju helt klart medvetna om grunderna för att inte skada oss i ytterlägen etc. Nej, yoga är glädje för mig. Jag ska försöka skaka av mig detta nu och sen köra Adele och The New Basement Tapes på högsta volym och flöda mellan positioner på MITT sätt. Ingen ska komma och rucka på den mentala resa varje pass innebär för mig genom att vara så jäkla petnoga med varenda position att mitt sinne underprioriteras kroppen. 

Att vända ett destruktivt beteende

Kollade på Biggest Loser på morgonen idag. Har aldrig sett programmet innan men denna säsongen blev jag helt fast! Och varenda gång det är invägning så sitter jag och gråter. För jag blir så rörd. De är så himla fina människor som av olika anledningar har fastnat i ett destruktivt beteende där de bestraffar sig själva med mat. De anser inte att de är värda vatten och blir inlåsta i sina egna kroppar. Och grejen är att jag känner igen mig. Men inte med maten utan med att använda jobb och aktiviteter som ett narkotika-preparat. Att straffa mig själv för att jag inte anser att jag är bra nog, att jag är värd ångesten. Därför gråter jag nog mest. Tänk den vändningen; att plötsligt börja älska och nära sin kropp igen. Bli utsläppt till livet. Så vackert. Jag är på samma väg som dem men mot ett liv utan att dränka mig i arbete och ångest. 

Sen är jag särskilt förtjust i vissa personer i programmet, som jag hoppas extra mycket på. En tjej som heter Sandra verkar så otroligt gullig och jag hejar på henne! Hon är verkligen otroligt vacker och hennes fräkniga ansikte gör mig glad varje gång. Hon vill kunna få barn med sin sambo när hon har gått ner de kilo som hindrar henne från att kunna bli gravid – och den kärlek och trygghet den här tjejen utstrålar alltså… Jag önskar henne ett helt lag med ungar och all lycka i hela världen! 

Den enkla vägen

Igår var det bara att testa igen; med löpningen. Jag är inte direkt den som ger mig i första taget så nu testade jag en annan teknik efter att kroppen sagt ifrån i lördags. Nu blev det ett mer lågintensivt pass och jag såg till att inte gå upp för mycket i puls. Så fort pulsen skenade iväg så gick jag ett par minuter och startade om.

Det fungerade faktiskt bättre! Jag kände mig glad över att ha sprungit min runda och endorfinerna gav en skön kick, och kroppen verkade mer nöjd över att inte ha blivit totalt utpumpad. Dessutom preppade jag en god ostmacka och en kopp matcha som jag intog direkt efter passet för att återställa balansen i kroppen. 
Wash-out av mediciner
Idag var jag alltså hos läkaren igen. Jag fick panik i förra veckan när jag började inse att alla mina mediciner bara gjort mig sämre. Så jag och läkaren bokade in en uppföljning och jag fick som vanligt göra MADRS och utmattningsskattning. Och det har till och med blivit bättre! Jag har bättre koncentration, energi mm så det är ju helt toppenbra. Den ångest jag kände i lördags var alltså ett utsättningssymptom som man får när man tar bort SSRI från kroppen och egentligen inte min egen ångest. Den lättnaden. 
Jag tål helt enkelt inte antidepressiv medicin. Tyvärr. Och det är verkligen tyvärr. För trots all skit jag gått igenom med mina mediciner så skulle jag verkligen vilja hitta en som passar mig och som kan hjälpa mig i framtiden så jag inte hamnar här igen. Det är så otroligt värt! Men nu hänger allt istället på mig. Jag måste sätta upp strategier för mitt liv som håller i längden och dessutom alltid tänka good enough. 
Nu kör vi en prövning några veckor när kroppen ska renas från toxiner och fria radikaler som satts igång i min kropp eftersom den tyckte SSRI var ett gift. Rimligt?! Så ska vi se hur det går och kanske funkar detta, kanske inte. Vi får se helt enkelt.
Mitt nya motto säger läkaren ska vara: den enkla vägen. Det ska genomsyra allt jag gör. Jag ska vara snäll mot mig själv och alltid välja den enkla vägen. För jag har tendenser att helt enkelt vara så pass ambitiös att det ställer till det rejält för mig själv. Inte alls bra.
Så. Nu; den enkla vägen. I allt.
Vi startar med en stunds återhämtning efter en intensiv dag och för att vila upp inför kvällen som ska spenderas på ett microbryggeri för öl. Besitos. 

Mot Vasastan!

Är påväg in till Vasastan nu. Ska fixa en grej och sen kommer Stoffe och hans pappa och möter upp för lunch och vidare eftermiddagshäng. Ett glas vin eller tre lär väl intagas om solen fortsätter att stråla över Stockholm. Det blir som vårkänslor på nytt! Väldigt effektivt sätt att öka på mängden lyckohormon i hjärnan. 

Idag sportar jag silvriga skor från Church’s, blå tunnstickad tröja från Ralph Lauren, jeans från Gina Tricot och under armen (det var ju så varmt!) en lång mohairkofta från Acne. 

Bob Hund – han vet jag vem det är!

I helgen var systeryster Bea och hennes flickvän Victoria här. Ni vet den där dagen när allt var skit… Då kom dom med goda bullar från Magnus Johansson och, såklart, massor av god choklad. Så fina.

Bea och Victoria är lixom stencoola och världens lugnaste. Victoria jobbar som sjuksköterska inom akutsjukvård så ni kan ju tänka er; henne skulle man kunna skriva ut på recept mot ångest typ. ”Ordineras: två timmar med Victoria på valfritt fik”. Jepp. Den effekten har hon. Man känner sig lugn, trygg och för en stund vet jag att allt verkligen kommer ordna sig så himla bra.
Och min syster alltså. Fina syster. Hon älskar musik, alltså verkligen älskar musik. Hon går på konserter med band man aldrig hört talas om och bokar upp lixom 10 av 12 konserter med respektive band när de åker på turné. Spelar de i Stockholm, Linköping , London eller Paris spelar ingen roll. Hon drar dit (ofta med Victoria snällt medåkandes). Inget är ett problem och absolut ingenting är jobbigt i hennes värld. Så fin egenskap. 
I förra veckan hade hon varit två kvällar på konserter på Gröna Lund. Den ena kvällen spelade Bob Hund. Jag som gärna ville stoltsera med mina hyfsat begränsade musikkunskaper (även om jag definitivt lyssnar mycket på musik):
Bea: I torsdags var jag på och i fredags på Bob Hund
Jag: Ja! Bob Hund vet jag vem det är *orimligt stolt*
Bea: Bob Hund är inte en han, det är ett band *biter sig i läppen för att inte skratta åt sin just i stunden överlyckliga storasyster*
Jag: … *Drar ner rullgardinen och känner mig som 65++ snarare än 29*… 
Med vänlig hälsning,
Old Lady

Vi insåg att vi måste jobba som ett team

Helgen var inte en direkt helg egentligen för oss eftersom Stoffe jobbade hela helgen. Den här veckan lättas schemat upp och han kommer inte jobba lika mycket så det blir väldigt skönt att få umgås lite mer. 

Såhär är livet rätt mycket för oss. Han jobbar supermycket och jag är ju hemma och är utbränd (vilket är mitt jobb på dagarna – att ta hand om mig så bra som möjligt) och även om jag inte hade varit utbränd så hade fördelningen varit att jag tog jobbet här hemma och alltså troligtvis jobbat mindre. Just nu. Det fungerar helt enkelt inte att ha två personer i familjen som jobbar extremt mycket, vi såg ju hur det slutade… och vi bestämde när Stoffe tog sin nya tjänst vid årsskiftet att nu får han satsa några år så får jag ta ett steg tillbaka för att kunna komma ikapp och ta hand om hem, mat mm. 

Det låter som rena 30-tals uppdelningen men det har verkligen ingenting att göra med att jag är kvinna och han är man. Det handlar om vad som passar oss bäst i vår nuvarande livssituation. Det kommer säkerligen vara annorlunda när jag känner mig redo att jobba på igen och när viljan finns där, och han har kört sina hektiska år en stund. Som läget är idag jobbar han mellan 65-80 timmar per vecka vilket nästan som två heltidstjänster, särskilt de veckor han inte är i Sverige. Det är definitivt en satsning som kräver två personers logistik bakom för att vårt liv ska fungera. 
 
Så, detta har jag fått så mycket kommentarer på av personer i vår yttre sfär. Att det är ojämställt. Men för oss är det ett val. När han jobbade 80 timmar och jag 60 så fick vi aldrig tid för varandra och inte heller matlagning, träning blev en stress för båda och allt blev helt enkelt kaos. Nu hamnade vi här där jag, som då också tog på mig allt i hemmet eftersom jag ändå jobbade mycket mindre än Stoffe, alltså blev helt slutkörd. Inte bara på grund av det, jag har ett bagage med mig, men krav-listan blev för lång helt enkelt. 
Och Stoffe skulle aldrig kräva att jag gör detta eller hindra mig från att göra det jag vill. Och jag skulle aldrig göra det mot honom heller. Det handlar mer om att pussla ihop livet så vi mår så bra som möjligt båda två och så att vi peppar varandra att våga vara sitt fulla jag och blomma ut och utmana oss att växa. Mitt jobb att vara utbränd tar vi på största allvar och pratar mycket om mina dagar, min resa och framtid. Det är min väg just nu och detta gör att jag växer varje dag. Att jag vågar av-identifiera mig med jobb, det är en resa ska gudarna veta… 
Nu repar jag upp mig så gott jag bara kan och framöver så har vi bestämt att för oss passar det alltså bättre att vi framöver ser till att inte båda satsar järnet på karriär samtidigt. Två stressiga personer under samma tak blir för hög energinivå. 
Man lär sig. Hela tiden. Just nu känner vi såhär och det faller sig såklart naturligt att Stoffe växlar upp sin karriär nu när jag helt fokuserar på att bli frisk och han fick en superrolig tjänst, ett sånt erbjudande som bara kommer några få gånger under livet. Han älskar sitt jobb men han kommer också så småningom vilja dra ner tempot rejält och ser fram emot mer balans i livet för oss båda. Jag är galet imponerad av honom verkligen och stolt över att få leva tillsammans med en person som är så driven, smart och ändå skojar så mycket om jobbet och  verkligen har distans till vad det egentligen betyder. Han är så fin, min man. Min team-mate forever.