Månad: februari 2016

Underfunktion i sköldkörteln under utbrändhet

För ungefär åtta år sedan fick jag diagnosen Hypotyreos dvs. underfunktion i sköldkörteln (låg ämnesomsättning). Jag hade känt mig väldigt trött och dålig under flera månader och när jag började tappa känseln och få domningar i olika kroppsdelar förstod jag att något var ganska fel. Mitt ansikte svällde upp rejält och jag minns att jag inte kunde greppa pennan på jobbet och skriva saker, jag var helt enkelt för trött för att hålla ihop fingrarna så pennan ramlade ur min hand gång på gång.

Jag var hos flera läkare och ingen hittade felet. Allt ifrån Borrelia till ”spända axlar” utreddes. Tillslut hittade en läkare felet, Hypotyreos, och då var det kris. Mina värden var så låga att läkaren inte ens förstod hur jag kunde stå på benen – och då hade jag jobbat heltid hela sommaren! (Hej igen prestationsprinsessan!). Jag tog proverna på morgonen och på kvällen runt nio ringde han mig och sa att jag måste komma in till honom akut och få medicin direkt. Sagt och gjort, med gråten i halsen cyklade (!!) jag bort till läkarhuset och fick en genomgång av vad som hänt i kroppen och hur vi skulle lösa det.

Det här var nog egentligen första gången min kropp på riktigt sa ifrån att ”Nu måste du lugna ner dig tjejen! Jag orkar inte med!” Men såklart ignorerade jag det även då. Det fanns ju medicin som kunde lösa allt så då tyckte inte jag att det var något att bekymra sig över (efter att den första chocken över att ha fått en kronisk sjukdom hade lagt sig såklart. Min Hypotyreos kommer jag ha hela livet för min sköldkörtel producerar inget hormon själv längre).

Jag började med en låg dos Levaxin som sedan höjdes ett snäpp under hösten och efter ungefär 6-8 månader var mitt värde normalt igen. Hela hösten var jag väldigt trött och kände mig inte riktigt som mig själv. Men sedan ordnade det upp sig och jag körde på för glatta livet med mina universitetsstudier.

Hursomhelst. När jag gick in i väggen för ett år sedan så hade jag sedan sommaren innan (alltså 1,5 år sedan) haft problem med min sköldkörtel. Kroppen verkade inte ta upp Levaxinet som den skulle och trots att vi ökade dosen Levaxin så blev inte värdena bättre. Detta var något som stressade mig enormt mycket under hösten 2014 och jag minns att jag var ganska arg på min kropp för att den inte gjorde som jag tyckte den skulle. Men den var ju såklart helt slut. Totalt. Den behövde vila och jag ignorerade det. Dessutom var jag mest arg för att jag var så inställd på att jag och Stoffe snart skulle försöka skaffa barn och när läkaren sa till mig att det nog kan bli svårt just nu med tanke på dina värden så blev jag verkligen så himla ledsen…

Nu i efterhand kan jag se att det var väldig tur att min kropp gjorde klart att den behövde vila och att barn inte var aktuellt så länge kroppen inte var med på det hela. Bara några veckor senare kraschade jag in i väggen. Den ilska och frustration jag kände blev orimligt stor för att jag var så trött.

Under min utmattningsdepression har mitt sköldkörtelvärde slirat iväg rejält. Kroppen har varit så trött att den helt enkelt inte har kunnat ta hand om Levaxinet. Mina värden har därför skenat och jag har höjt min dos fyra gånger under ett år. Fortfarande är värdena inte perfekta men ändå så pass bra att vi nu avvaktar och ser om kroppen kan reda ut det sista själv.

Något jag har insett under året är att jag är en helhet. Mina sköldkörtelvärden är inte dåliga utan anledning och kroppen gör inget för att vara dum utan för att ge signaler som jag ska kunna handla efter. Mina värden förändras beroende på hur min kropp mår och därför är det mitt ansvar att ta hand om den. Ingen mer stress för det har varit det absolut värsta för min Hypotyreos! Jag har läst en del om hur man kan hjälpa sin sköldkörtel på traven med rätt kost och med vitaminer och mineraler. Den här bloggen beskriver det hela otroligt bra och jag har tagit till mig massor av tips från henne. Bland annat så äter jag Selen varje dag nu och det verkar fungera bra för sedan jag började med det har värdena blivit bättre.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga; lyssna på kroppen för den försöker säga dig något. Den gör inte saker för att vara dum eller för att jävlas med dig. Det är du som jävlas med den i så fall. Lyssna, ta in och och fråga dig vad du kan göra för att hjälpa den istället. Sluta stressa kan vara ett bra steg just vid Hypotyreos. Tips till mig själv och till alla andra där ute med samma sjukdom.

Hans yoga får min själ att dansa

Shay Peretz. Jag har skrivit om honom förut. Hans magiska yoga, hans stil, hans röst, hans ord, hans filosofi och hans hjärta. Allt och inget. Inget och allt.

Igår var jag på Shays Strong Flow på Yogayama. Magi. ”Breathe ladies, breathe” – han vill höra andningens brus från oss alla. Närvaron i andetaget är allt. Att andas så fokuserat och djupt och samtidigt röra sig är det fantastiska med yogan. På Shays pass känns det som att min kropp dansar fram och jag känner mig helt fylld av andningen. Det blir som ett meditativt tillstånd där allt annat försvinner och det enda som finns är där och då.

Det är en fantastisk känsla när kroppen svettas och kämpar men sinnet är alldeles lugnt och totalt i kontroll genom andningen. Man pressar inga gränser när man är i harmoni i kropp och sinne och det är också då gränserna mellan det fysiska och det mentala försvinner. Varje hjärtöppnare; varje höftöppnare; varje asana har ett syfte och det lyser rätt in i kroppen på mig.

I säkert ett helt dygn är jag lyrisk över den stunden jag hade på mattan hos Shay. Efter det dygnet börjar jag längta tills nästa pass…

Kostens påverkan under utbrändhet

Sedan jag gick in i väggen har jag varit ganska manisk med att få i mig bra näring. Jag hade nog faktiskt inte insett innan hur mycket vi kan påverka hur vi mår bara genom att äta mat som kroppen får bra energi av. Vi har alltid ätit ganska hälsosamt hemma hos oss, alltså hos mig och Stoffe. Även när jag var liten åt vi bra, hemlagad mat. Alltid. Men nu det senaste året har jag verkligen insett att det är väldigt stor skillnad på bra, hemlagad mat och mat som på riktigt gör att kroppen får  sig så mycket nyttigt att den strålar. 
Så, det första jag gjorde när jag blev utbränd var att bli nästan-vegetarian. Japp, ni läste rätt. Bara ett par veckor efter kraschen bestämde jag mig för att äta mer/nästan bara vegetariskt. Jag visste att jag var tvungen att ändra massor av saker och just detta låg ganska nära till hands för jag har altid gillat vegetarisk mat, bara varit lite för lat för att orka tänka och planera det varje dag och vecka. Och det kändes verkligen så bra. Jag fick direkt mer energi och viljan att bli helt vegetarian trängde sig närmare och närmare. 
I oktober 2015 bestämde jag mig efter att ha sett dokumentären Cowspiracy (som så många andra…) att aldrig mer äta djur. Nope. Finito. Totale. Så bra det känns! Sedan jag slutade äta kött, fisk och skaldjur har min kropp blivit så glad av varje måltid jag äter. Det är helt slut med däst matkoma nu; snarare känner jag att jag får mycket energi efter maten och blir lagom mätt. Jag hade problem med min hy – big time! – under så många år och under sensommaren och hösten eskalerade det totalt. Men bara ungefär 7-10 dagar efter mitt köttstopp så började det sakta men säkert försvinna. Och nu, efter 3-4 månader som vegetarian, så är min hy sååå himla fin! Den strålar verkligen. 
Men det viktigaste av allt är som sagt att jag mår så fantastiskt bra av det! Jag vet själv att om jag hade läst detta innan jag helt blev vego hade jag nog tänkt ungefär ”Jaja, en annan solskenshistoria” eller ”varför lägga till med massa förbud när livet är så kort?” men nu vet jag varför. För att man mår så fantastiskt bra och livet är for kort för att gå runt med grejer i kroppen som den inte mår bra av, man tappar så mycket energi. Så prova vettja! Testa en månad eller kanske 10 dagar till att böja med? Se hur du mår och utvärdera därefter om det känns som ett alternativ för dig. 
En av de första sakerna jag gjorde (som jag tidigare varit så skeptiskt mot och tänkt ungefär ”nördiga hälsofreaks” när jag hörde om) var att istället för att ta bort något från min frukost så la jag till en grön smoothie. Jag åt mina mackor som vanligt men startade innan med en grön smoothie; en Gröning som jag och Stoffe kallar dom. Och alltså så bra jag mår av det! Det tog några dagar att vänja sig vid smaken och konsistensen tyckte jag, speciellt på morgonen då jag är lite känslig och kan lätt må illa. Men när jag testat kanske 10 dagar så insåg jag att detta är en keeper. Vill. Aldrig. Sluta. I min morgonsmoothie har jag lite vad som finns till hands, men grönkål är oftast basen ihop med ett äpple, en apelsin, några valnötter, en matsked spirulinapulver havremjölk och eventuellt lime, ingefära eller dadlar beroende på vad jag är sugen på. En halv banan kan också slinka med ibland eller lite alfalfagroddar. 
Mitt första steg var alltså att lägga till denna i min kost och inte ta bort något annat. Nu äter jag oftast en smoothie till att börja med och sedan en macka och en kopp kaffe på morgonen. Kaffet kan ibland vara en te eller matchalatte också men jag gillar verkligen kaffet just på morgonen så en kopp om dagen får det ändå bli. Jag blir lite extra trött och segstartad av min antidepressiva medicin så jag behöver något för att kvickna till och starta igång dagen. 
Fler inlägg just om kost kommer. Det har blivit lite av ett intresse och numera längtar jag efter att få planera och handla maten och att laga goda vegorätter. Tänk vad saker kan förändras.  

Världens bästa terapi – låna en hund

När jag var liten hade vi två helt fantastiska Flatcoated Retrievers, Sissi och Scilla. Inte samtidigt då utan först Sissi (som fanns innan jag föddes) och efter att Sissi hade passerat så skaffade vi Scilla. Båda två knippen av den största och vackraste kärleken jag upplevt. Jag blir än idag tårögd av känslan när jag i vårt hus i Trosa gick ner för trappan på väg mot mitt rum och på vägen passerade Scillas hundsäng som altid stod nere i hallen, och hon lixom låg där och sov alldeles varm och doftade som bara en sovande hund gör. Då brukade jag lägga mig bredvid henne och borra ner ansiktet i hennes päls. Det gjorde mig till världens lyckligaste människa. Hon vaknade ofta till och knorrade lite eller slött slickade med sin trötta tunga för att visa att hon också tyckte det var mysigt.  
Scilla i sin hundkorg på plats i hallen i Trosa. 

Scillas långa tunga som räckte långt nog för att slicka i sig det mesta; inklusive allt på matbordet när ingen såg. Foto: Bea Karlsson 
Första gången jag kraschade, innan den stora kraschen nu när jag brakade in i väggen 2014, så hade jag ibland en hund som jag passade på dagar som passade mig. Det gav mig glädje att få gosa och busa med en hund och dessutom var det skönt att ha sällskap. Sedan rann den grejen ut i sanden i takt med att jag blev bättre och ersatte all min tid med att jobba massor. 
När jag nu kraschade in i väggen rejält så tog det ungefär 12 månader av total depression och tillslut kom jag fram till att en hund kanske skulle kunna vara bra. Eftersom det är ett väldigt stort beslut att själv skaffa en hund med allt vad det innebär, och dessutom jobbar jag ju inte ens så det är svårt att veta hur det skulle fungera i vardagen, så bestämde jag mig för att fråga i en facebookgrupp om någon ville ha hjälp med hundpassing. Under året hade jag ofta drömt om vilken hund jag skulle vilja ha och lixom svävat iväg i de tankarna för att få lite avlastning från alla tunga saker som snurrade i mitt huvud. Så jag hade hittat den perfekta hundrasen för oss – Labradoodle.  
Labradoodle är precis som det låter – en blandning mellan Labrador och Pudel (ibland med vissa andra raser i sig beroende på om det är en Australian Labradoodle eller en Origin, men det är mer för alla doodle-nördar därute och inte så relevant här). Den fäller inte, är sådär gosigt social som labbar är och klok som pudel. Och pälsen, my friends! Den är magiskt mjuk! 
Som sagt så valde jag att då posta i en facebookgrupp för att jag var så säker på att det var just en Labradoodle jag ville passa. Man kan absolut vara lite picky tycker jag när man ställer upp helt frivilligt och gratis; jag gjorde ju detta för min egen skull. Och jag fick många svar faktiskt – gruppen var ganska aktiv insåg jag snabbt. Det var en sötnos fångade mitt intresse speciellt: dels för att hon var så otroligt söt och dessutom för att hennes matte verkade så trevlig och vi hade dessutom, visade det sig, flera saker gemensamt. 
Så nu har jag en vovve hos mig de dagar jag vill. detta var lite av ett krav för mig – det var tvunget att vara på mina villkor och aldrig ett tvång. Jag är fortfarande sjukskriven, långt ifrån redo att ta på mig ansvar eller uppgifter och därför kan jag inte åta mig att passa en hund några fasta dagar i veckan. Det fungerar inte för mig. Den här lila söta donnan har ett hunddagis hon brukar vara på men när jag vill så säger jag bara till så kommer hon till mig på dagarna istället. Det är helt perfekt. Vi har så mysigt tillsammans; promenerar, gosar, busar, sover… Hon är den snällaste och mest tillgivna hunden. 

Faktiskt så ger det mig mycket energi och glädje att umgås med en hund. Jag tror att det nästan skulle kunna vara vilket djur som helst för jag älskar verkligen djur, men just en hund passar bra för jag känner mig säker på att jag är bra på att hantera en hund och för mig är det väldigt nära kopplat till den där barnsliga kärleken att umgås med hundar.

Jag skulle verkligen rekommendera att låna en hund om du känner dig redo i din utmattningsdepression för att ta ett steg vidare och kanske ska gå från hyfsat inaktiv till lite mer aktiv. Känner du dig ensam på dagarna (lätt att göra det för alla andra har fullt upp i sina liv i veckorna) är det ett perfekt sällskap.

Några saker man kan tänka på om man ska låna en hund när man är utbränd:

  • Se till att du inte tar på dig ett måste – det ska vara på dina villkor. Det är bättre att säga att man inte vill ha något betalt men att man heller inte kan ställa upp som en dagmatte skulle gjort, vissa veckor kanske du inte alls orkar med en hund och ibland kanske till och med två dagar per vecka? Toppen är då om hunden har ett dagis eller en annan lösning på dagarna så inte husse/matte är beroende av din hjälp. 
  • Välj en hundras som du tycker om. Återigen är detta på dina villkor så fundera på vilken typ av hund som passar dig, ditt liv, boende, humör och aktivitetsnivå. Jag ville ha en lugn hund och just en Labradoodle som jag ju fallit för. Lugn var ett måste för jag hade blivit stressad av en stissig hund inomhus när jag behöver vila. 
  • Istället för att lägga ut en annons på Blocket så kan jag verkligen rekommendera att posta i en Facebookgrupp för just den rasen du vill ha. Det finns också en grupp för hundtjänster på Facebook som är bra; där kan man svara på den/de raser man är intresserad av. Var noga med att beskriva vem du är, varför du gör detta och vilka dina villkor är. Självklart på ett vänligt sätt men det är viktigt att vara tydlig så förväntningarna hamnar på rätt nivå. 
  • Kolla att hunden är försäkrad. Viktigt om det händer något. Better safe than sorry. 
  • Enjoy – njut av att vara med din lånehund och se det som en del i din rehabilitering. Jag pratade med min läkare om det innan och han tyckte det var en bra idé. De ska ge dig energi, inte ta energi – så lägg det på en nivå som passar dig. Ta emot den villkorslösa kärlek du får av din hund och låt energin vibrera i din kropp. Det läker själen!

Min vikt i samband med utbrändheten

Så hur är status då på utmattningsdepressionen Tessis? Jo tack, det går i alla fall åt rätt håll.
Det här med att vara utbränd är verkligen ingen quick-fix. Inte på långa vägar. Det finns inga genvägar, inga enklare vägar, inga hemligheter och inga hemliga tips. Det verkar som att allt är så otroligt individuellt och det som har fungerat för mig kanske inte hade fungerat för någon annan. Just nu är läget i alla fall att jag är i sista delen av min rehabilitering som 100 % sjukskriven. Det betyder att min psykologiska status är så gott som frisk men min kropp har en bit kvar och likaså min hjärna vad gäller att kunna hantera information och intryck igen. Det har nu gått ganska exakt 13 månader sedan jag kraschade och vägen hit har varit så otroligt tuff – lite av det har jag delat med mig av här innan.

Just nu är det i alla fall fokus på att bygga upp kroppen igen och att försöka få igång hjärnan på lite arbete igen. Min kropp är otroligt nedbruten eftersom jag var i princip helt sängliggande i nio hela månader (januari till september 2015) vilket försvagade kroppen något otroligt och jag har nu fått börja bygga upp den igen sakta men säkert. Jag gick upp i vikt, ca 10 kilo, under dessa månader och jag kämpar också nu för att få tillbaka min kropp igen. Det är väl tur att jag inte är en sån tjej som är speciellt bekymrad över min vikt, så det har egentligen inte bekommit mig mer än att jag känt att min styrka och lätthet i kroppen försvunnit och det vill jag gärna ha tillbaka. Jag är inte, och har väl aldrig varit, en pinnig tjej direkt utan är ganska normal i kroppen; lite höfter som alla kvinnor och bröst i lite större storlek. Nu är jag ganska ingående men det är bara för att jag tänker att om någon annan som varit i samma sits genom sin depression eller annan sjukdom kanske kan ha hjälp av att höra hur jag upplevde det – det hade i alla fall jag velat när jag var mitt i allt och kände mig så vilsen. Nu har min kropp fått med sig som sagt ca 10 kilo extra för att jag inte kunnat röra min kropp alls under dessa nio månader. Jag är 1,64 lång och vägde som mest 75,4 kilo (toppades under oktober/november 2015). Jag lägger ingen värdering i om det är mycket eller inte eftersom jag tror att det är väldigt individuellt – bättre att väga lite mer och vara aktiv än att vara inaktiv och smal tänker jag? Men för mig var det alltså ca 10 kilo mer än vad jag brukar väga (runt 65 kilo) och det berodde uteslutande på att jag alltså inte kunnat röra mig vilket inte är bra på sikt för kroppen.

Så, nu har jag börjat gå promenader, yoga och springa så gott jag kan och som kroppen orkar. Vi snackar alltså ingen hetsträning här utan snarare att gå från totalt inaktivt till lite mer normalt aktiv. Det kommer väl på sikt göra att jag får tillbaka min kropp som brukar vara ganska stark, smidig och lätt (alltså mer lätt i känslan är lätt på vågen menar jag då). Det kommer säkert att ta något år, det förstår jag. Jag vill absolut inte stressa min kropp och jag är inte alls för det där med dieter eller så utan tänker mer långsiktigt att detta är en resa för att återställa min kropp både fysiskt och psykiskt. Man brukar väl säga att det tar minst lika lång tid att återställa kroppen efter en graviditet som den tiden man var gravid? Och jag antar att detta kommer vara lite liknande: ett drygt år totalt utbränd och ett drygt år att bygga tillbaka kroppen igen.

Det här är ingenting som stressar mig. Jag tycker att jag är vackrare nu än innan för nu lyser mina ögon igen av glädje, nyfikenhet och kärlek och dessutom så mår jag så otroligt bra mentalt; bättre än jag någonsin mått innan! Jag har köpt mig fyra par nya jeans i lite större storlek på Gina Tricot, jag har köpt några extra tröjor och t-shirtar i rätt storlek, några shorts i somras och jag har köpt nya jackor. Kanske låter lite onödigt men för mig var det viktigt att jag ska känna mig fin och i för små och trånga kläder var det helt omöjligt. Nu har jag istället rätt storlek på kläderna för hur min kropp ser ut nu och jag känner mig vacker. Stoffe påpekar också varje dag hur fin han tycker jag är och han ser ofta på mig från sin sida av matbordet och säger hur glad han är att jag är en sund tjej som gillar mat och inte knusslar för att passa in i en mall. Tack älskling för ditt stöd ❤ Men utan det hade du definitivt inte varit min älskling heller (!), ingen man skulle få klanka ner på min kropp för att den inte passar ett idiotiskt ideal! Vi är alla olika men ack så vackra, vi kvinnor.

Dagens yogapass med Shay Peretz

Hur ska jag skriva för att få ut mig den inspiration och energi Shay hjälpte min kropp att skapa ikväll? Han påminde genom hela passet vad yoga egentligen handlar om – att inte prestera. Att komma tillbaka till andningen gång på gång på gång på gång gör att sinnet tränas i närvaro, det är ankaret. Allt däremellan är bara utsmyckningar och uttryck för att hjälpa kroppen till närvaro. På yogamattan är vi inte för att nå mål eller bli någonting. Inte starkare, inte smalare, inte duktigare, inte djupare. Inget alls. Vi bara är. 

I början av klassen gjorde vi en dansritual för att släppa spänningar och koppla på andetaget. Under tiden sa han ”Du är ingen, du ska ingenstans. Yoga handlar inte om vad du gör utan om vad du inte gör”. Det hade jag med mig hela vägen för att komma tillbaka till hur egot ofta spelar oss ett spratt genom att sätta sig självt i fokus i varje situation, varje plan vi gör och varje rörelse vi gör. Det är så viktigt att kunna identifiera när egot styr handlingar, känslor och åsikter. Så enkelt att döma sig själv. 
I varje bergposition committade jag mig till att inte döma. Inte döma hur jag kände mig ”åh, vad stark jag är idag!” eller ”åh, det där klarade jag inte”. Inte döma, bara iaktta känslorna som sveper genom kroppen och tankarna som så lätt drar igång. Varje bergposition var det enda jag hade i huvudet tankar på hur just det andetaget svepte genom kroppen och hur perfekt jag är; på alla sätt är jag precis så perfekt som jag ska vara. 

Doktor Westerlund

Min absoluta favoritväxt är Doktor Westerlund – även kallad Hälsoblomma eller Rosengeranium. Den är väldigt vacker, cool och den växer snabbt också vilket ju alltid är roligt med växter. Jag har tre stycken hemma faktiskt; en på golvet i  vardagsrummet, en på vårt kontor och en bredvid TV:n. Två är köpta och en är uppodlad genom en stickling som jag fick av min kompis Emma i höstas. De doftar underbart om man tar lite på bladen och de sägs bota ångest och depression så man ska helst ha en i sovrummet. Jag och Stoffe hade en i sovrummet i vintras (när jag precis kraschat i i väggen) men den dog ganska snabbt… Den blev väl helt förstörd av all ångest som fanns inom dessa väggar då! Men på det igen – nu har vi friska krya växter i ett lyckligt hem igen.

Sticklingar är ett så roligt sätt att kunna ge sina vänner en del av sina växter och det är ju dessutom ett väldigt ekonomiskt sätt att få nya växter på. När jag får sticklingar av Doktor Westerlund brukar jag sätta dem i ett glas vatten några veckor till det bildas nya rötter. Syns inga rötter kan man också bara sätta ner dem i jorden direkt så brukar de ta sig därifrån.

Just doktorerna ska man vara försiktig med att övervattna! Jag har råkat dränka en doktor W en gång faktiskt, han blev helt gul och vissnade till rejält. Nu vattnar jag dem typ när de är så torra att det dammar ur jorden och de verkar gilla det bäst att ha det lite tufft om fötterna för de växer på bra. Man kan klippa till dem lite så man får en tjockare blomma men jag gillar vilda växter inomhus, det ger en skön känsla för hemmet.

Lunch med en kollega och Handelsdagarna

Lunchade med Monica idag, min fina gamla kollega från konsultbolaget jag jobbade på när jag gick in i väggen. Hon är 65 och jag är 28, och vi möter varandra på ett så fint plan som vänner. Tänk att åldern spelar så liten roll för huruvida man klickar med människor eller inte. Hon är klok, erfaren, ödmjuk och har länge fungerat som ett bollplank för mig. Att hon jobbar som coach går lixom inte att missa – hon får mig alltid att komma fram till så kloka saker bara genom att ställa effektiva frågor. Smart det där.

Stoffe föreläser idag på Handelsdagarna idag om stil. Hans passion och levebröd. Tänk att kläder kan vara så intressant på detaljnivå… Han får aldrig nog av handsydda kavajer, mjuka axlar, rynkade skjortaxlar (??!)… Jag vet inte så mycket om ämnet egentligen mer än det han berättar för mig och av det jag får se i hans garderob som är maniskt välordnad med kostymer, kavajer, skjortor och slipsar. Som han nördar i konfektion nördar jag i yoga, fin balans i alla fall under taket här hemma!

Snapshot direkt från soffan. Ikväll blir det Strong Flow på Yogayama. Btw är inte det ett konstigt namn på ett yogapass? Yoga är ju yoga och eventuellt något typ (ex vinyasa, flow, hatha, yin etc) men strong är en rolig (knäpp?) benämning tycker jag! Jag kör yoga utefter min dagsform så vi får väl se hur strong den känns idag 🙂 

Helgens inköp

Smycken kan liva upp vilken outfit som helst. Jag älskar att uttrycka min stil med accessoarer i alla dess former för i övrigt har jag en ganska enkel stil. Jag har ganska ofta enkla basplagg, jeans, koftor, cashmeretröjor och sneakers – just därför spelar accessoarer en extra stor roll i min garderob. I helgen hittade jgg ett superfint halsband på HM som jag faktiskt har på mig just i denna skrivande stund till en svart sidentopp, en enkel lång baskofta i mohair från Acne, svarta slitna jeans från Gina Tricot och svarta mockasneakers från Rodebjer.

Halsbandet hittar ni här. 
Tyckte också att dessa örhängen var väldigt fina. Tänker mig en sommardag eller vårdag i vit lite bohemisk topp med dessa örhängen till. Finns här.