Allt är inte guld som glimmar

Igår kom min kille hem med ett par grejer som överraskning till mig. Han är så fin, min man. Gör mig glad och lycklig varje dag och dessutom skämmer han bort mig. 

Det ena han kom med var ett par sandaler från Church’s som jag tycker är så himla fina! Silvriga och chica, perfekta för sommaren. 
Och den här donnan tyckte det var tråkigt att jag skulle fota. Hon ville hellre bara kela. 
Det andra han kom med var ett smyckesträd som han tänkte att jag kunde hänga mina kristaller på. Så sött. Ställde det i hallen där jag ser det mest och där kristallerna kan sprida bra energi i hela vårt hem. 
Tack babe för att du är så omtänksam ❤ 

Ljuset är från Voluspa, smyckeskrinet i silver är från min farfar (hans doppresent), ljusstake från loppis, smyckesträd från Skultuna och i bakgrunden affisch från Moderna Museet motiv av Olle Baertling. Kristallerna som är halsband (vision pieces) kommer från Stay at Home Gypsy i Byron Bay, Australien. Armbandet i ametist är en present från en vän från hennes resa i Vietnam och det bruna är Stoffes (!) från Eton. 

Grönsaksplantorna växer

Mina grönsaksplantor växer massor. I år satte jag gurka, avocado, tomat, två olika chili och zucchini. Gurkan växer megasnabbt vilket tilltalar en människa i vårt stressade samhälle 2016 *inte bitter över att känna sig född i fel tid*. 
Längst ned är gurkplantan för ca två veckor sedan, överst för ungefär en vecka sedan. I mitten är en av tomatplantorna. 

Anpassa ditt liv, inte dig själv

Den här utrivna boksidan ur boken ”Drunkna inte i dina känslor” ligger på vårt kontor. Läser citatet varje dag och tycker att det är så himla bra. Anpassa ditt liv, inte dig själv. Det tänker jag ofta på när jag tar beslut numera. 
Idag till exempel hade jag ett bokat möte med min karriärcoach. Hela morgonen var jag supertrött efter gårdagens äventyr och låg mest i soffan på vår balkong och halvsov hela förmiddagen. Så när jag skulle duscha och göra mig klar kände jag bara; nej! Jag orkar faktiskt inte och det är inte värt att pusha på kroppen mer den här veckan. Så jag skickade ett sms och sa att vi får ta mötet per telefon så jag slipper gå hemifrån. Sagt och gjort! 
Blir alltid lite extra stolt över mig själv när jag värnar om mig själv och mina gränser. Det är ett stort steg när man alltid vill ”prestera” och göra andra nöjda. Nu ska min kropp och jag lira ihop och då är det viktigare att vi är nöjda tillsammans än att någon annan sitter nöjd på sin kontorsstol. 

A Happy Birthday

Idag fyller jag år! Så det firades såklart, eller dagen är ju inte slut men hittills har vi ändå hunnit med en del. Stoffe spontanade och ställde in dagens jobb imorse när vi vaknade så sedan kom han med god smoothie till mig i sängen och så låg vi och drog oss ett par timmar. Sedan var det upp och få i sig frukost för jag hade läkarbesök bokat så vi drog in till Vasastan och gjorde hela den grejen med samtal, tester och provtagning. 

Sen drog ju firandet igång enligt mig för då var det… MAT! Lunch på Raw Sushi på Rörstrandsgatan och sen fika på Riddargatan på Lilla Ekot. Alltså, Lilla Ekot! Älskar stället. Allt är raw, vego, superdupergott och kroppen jublar. Vi åt raw toscakaka och rawboll samt såklart kaffe (inte så raw, man måste helt klart väga upp) samt juice med morot, apelsin och ingefära. Gott gott gott. Sen tog vi båten hem och somnade efter alla intryck, lång promenad och havsluft. 
Och det här med huvudvärken då? Det är alltså att jag inte tål medicinen så min kropp har alltså sagt ifrån. Jag vill helst inte skriva så mycket om just detta dels för att det är extremt individuellt det där med mediciner och dels för att jag inte vill sprida massa negativ information om SSRI här på nätet. Jag vet att många läser vad andra tyckt om en viss medicin och jag säger bara: gör inte det! Det är så individuellt. Det som inte funkar för mig kan vara din världsbästa match. I stora drag kan jag säga att jag har lagt alla dessa beslut i min läkares händer och han har styrt min medicinering från start. Och det är det bästa jag gjort. Jag mår så otroligt bra av medicinen mentalt så jag kommer absolut inte kunna vara utan, jag måste bara hitta en som passar min kropp. Hittills har det varit så att jag tål medicinen typ 6 månader men sen börjar min kropp tycka att den är mättad på ämnet och stöter bort resten som ett gift. Och då får jag extrem huvudvärk, sover nästan dygnet runt, kräks och mår allmänt skit. Men det är jag. Min kropp är helt extremt känslig mot det mesta och då även mot läkemedel så vi har en uppförsbacke där. Men som sagt: det är enbart för mig och alla ska lyssna på sin egen läkare. Slutpoäng: jag kommer inte sluta med medicinen för jag mår så himla bra av den och är en så lugn person numera, men jag måste bara hitta en dos eller en sort som passar min känsliga kropp på lång sikt. 
Och så slutar vi med något roligare: födelsedagspresenten jag fick av Stoffe. Vi ska åka till Tylösands SPA fredag till söndag nästa vecka. Är så peppad! Sköna bad, frisk luft, kramas, promenader, god mat – allt som behövs för en helt underbar helg. Tack älskling! Blev så glad!

Dödstunneln och panikångest

När man har panikångest är det det inte som att saker och ting framstår som rimliga eller orimliga och ens förnuft försvinner i takt med att ångesten tar över ens huvud. Detta har hänt mig flera gånger de senaste dagarna när jag legat instängd med huvudvärken från hell. Ett par gånger stegrades ångesten och blev paniktoppar, en av tillfällena var i fredags och då lät det såhär när jag ringde till Stoffe (min trygghet, han har fått stå ut med ett och annat):

– Älskling jag har så ont i huvudet, det kommer sprängas! Jag kommer dö!
– Babe, har det hänt något? Huvudvärken har du ju haft flera veckor, är det extra i dag då eller? (Lika lugn som när han berättar vad det är för väder på morgonen)
– Ja det sprängs! Och jag såg tunneln du vet som man ser när man ska DÖ!
– Jaha, hur då menar du? Vadå tunneln? (Här hör jag hur han blir lite konfunderad och överlägger med sig själv kring dagens möten för att eventuellt rodda om och åka hem till mig)
– Du vet tunneln man ser, ljuset. Den såg exakt ut som den du vet i Paradise Hotel när de reser med tidsmaskinen och alla deltagare som varit med syns på sidorna av tunneln. (Hulkar fram det sista i meningen för jag är så rädd)
– … (??)
– Men fattar du inte! Du måste komma hem! (Här gråter jag i panik)
– Alltså babe om det var Paradise-tunneln du såg så är det absolut ingen fara. (Jag TROR han i hemlighet kvävde ett skratt här men lät väldigt myndig och seriös)
– Vahahaddååå?? Dehetta ähhääär sluhuuuhutet! 
– Jag är helt säker på att ljuset vid livets slut inte är Paradise-tunneln så du kan bara gå och lägga dig igen. Dra ner persiennerna och mys i sängen så kommer jag snart. Jag lovar att det inte är någon fara. 
– Troohooorrr duhu iiihiiinte? (Hulkar och snyftar ut det sista av gråten)
– Jag är helt säker. Vila nu hjärtat så kramas vi när jag kommer hem. 
– Okej. 
Jag lägger mig och vilar några timmar och när Stoffe kommer hem så ligger jag i soffan och mumsar Marabou Helnöt och kollar på tv. Då börjar han gapskratta. 
Såhär kan det alltså gå till. Tur att jag har en kille som förstår att ångesten sätter mitt förstånd ut spel. Och att jag i övrigt är hyfsat najs att hänga med för annars hade han nog gått bananas över detta. 
OBS! Detta är inte en kontaktannons för er som blev intresserade av att leva med mig. Jag är upptagen! *MVH Skön, glad, rolig och spontan tjej*

Ny dag, nya möjligheter. Fuck this!

Idag har jag ändå känt mig bättre. Till och med så bra att det blev en vända till Nytorget 6 för lunch och deras gooooda lemonad med mynta, en kaffe på Nytorget i solen och en sväng förbi Medis för glass med lakritsströssel (ja, vi älskar mat). Och sen kom några vänner förbi och det var så skönt att få känna sig som människa igen. Hur trött man än är, och hur ont man än har, så är det aldrig kul direkt att spendera dagarna i sängen. Det är klart man inte bryr sig lika mycket när man känner sig så dålig, men saknaden efter sitt vanliga liv finns där. I alla fall för mig. Så den här dagen var välbehövlig.

Vi räknade också celebs i lekparken vid Nytorget eftersom vi insåg att de verkade ha någon typ av samling där? Nej, skämtar lite men alltså jag har aldrig sett så många offentliga personer på en så liten yta. Och allas söta barn, hallå! Veronica Maggio tog priset hos mig med sin supersnygga blå frisyr och coola, avslappnade mamma-i-parken-med-sitt-barn-utstyrsel. Heja Veronica! 
Nu vankas söndagsmys deluxe med min käresta här hemma: serier, popcorn och lite middag (ännu mer mat). I veckan blir det lite av varje och bland annat hoppas jag på mer klarhet i allt snurr med medicinen som jag nog tyvärr inte tål, en träff med en coach (hur fasen jag nu ska orka det återstår att se) och vår lilla vitlockliga virvelvind kommer hit på läger för hennes matte är på jobbresa. Nu checkar vi ut för söndagshäng. 

Tystnad

Har legat i sängen i snart två dygn. Mörkt rum. Stirrar upp i taket. En kudde för ögonen. Tystnad. 

Ledsen att jag inte svarar på några mail, sms, telefonsamtal, kommentarer; men jag vet att ni alla förstår. Jag kommer tillbaka när jag har kraft. 
Har hursomhelst kontaktat min läkare. Det ska inte vara såhär. Nu har jag varit hemma på heltid i ett år och fyra månader. Att då fortfarande hamna hela veckor kraftlös i sängen och knappt orka äta, det är inte bra. Ska dit nästa vecka och så får vi klura ut något.
Vissa stunder sviker hoppet rejält. Rejält. Känner att jag inte orkar en vända till med eventuellt medicinbyte, ångest, nedstämdhet, orkeslöshet. Men jag orkar ju inte heller ha den här huvudvärken; det går inte. Något måste göras. Trots allt så kämpar jag dygnets alla timmar. Jag har så jäkla mycket att leva för. Jag älskar alla jag har runt mig så mycket att det gör ont. Jag har sett glimtar av hur det är att leva utan depression och utmattning och en enda sekund av det får mig att kämpa ett år till; utan problem. Det är så vackert. Och allt vi har framför oss, jag och Stoffe, det fyller mitt hjärta till bredden. Att få leva med honom, ha en familj och uppleva glädjen vi har emellan oss varenda dag. Det är värt att kämpa för varje dag hela livet. 

Saker du INTE ska säga till en utbränd person

Hittade det här klippet hos Tankar om utmattning (och hennes klockrena lista! Känner igen varenda punkt). Alltså, detta är så spot on. Se klippet och skratta… Eller gråt. Jag har gjort båda.

Klicka här – 50 saker du inte bör säga till en utbränd person.
Jag har också fått så många knäppa och roliga kommentarer. Ibland har jag tyvärr tagit åt mig men det gör jag inte längre. Såhär kan det låta, nedan är mina vanligaste…
Hen: ”Jag brukar alltid ta en kaffe extra så känner man sig så mycket piggare, gör det!”
Jag:… *tystnad och irritation*
Hen: ”Åh men du är ju så glad och trevlig, så farligt kan det väl inre vara”
Jag: Alltså att prata med dig här i fem minuter och vara trevlig går bra. Efter detta går jag bara hem och lägger mig åtta timmar i sängen för att orka plocka ur diskmaskinen ikväll. Men nej, så farligt är det nog inte…?
Hen: ”Du behöver nog ett miljöombyte”
Jag:…. *drar ner mössan över huvudet*
Hen: ”En vän till mig blev utbränd och åkte på yoga retreat/silent retreat/äventyrsresa i Australien/ashram i Indien/(valfri sjuk resa som ligger en halv livstid bort för mig) och hela livet förändrades. Hen blev frisk direkt!”
Jag:…. *känner mig usel som inte ens orkar åka tunnelbana som tar mig till Arlanda express*
Hen: ”Har du provat blutsaft/magnesium/selen/(valfritt kosttillskott)?”
Jag: Min hjärna är skadad så blutsaft hjälper nog inte så långt. Men tack för tipset.
Hen: ”Du ser ju så fräsch ut!”
Jag: ehhh… Tack…?
Hen: ”Du sover för mycket”
Jag: *skriker inombords* … Tror du?
Hen: ”Du sover för lite”
Jag: *överväger allvarligt detta råd som sant* … Tror du?
Hen: ”Jag har småbarn så jag VET hur det är att vara tröööött… Ska vi bilda klubb?” *dunkar mig i ryggen*
Jag: …. *Biter mig i läppen för att inte dunka hen i huvudet*
Jag vet att ALLA menar väl så tack för era tips! Men tyvärr tror jag inte man kan föreställa sig den här tröttheten om man aldrig varit här och då faller tyvärr alla tips ganska platt. Så… Fråga gärna istället om hur mina dagar ser ut, hur jag mår eller så, det tar jag emot lite mer gärna 🙂

Tisdag i april

Gårdagen började i kaos för grannen ovanför renoverar så när de borrar låter det extremt högt ner i vår lägenhet; som om någon borrade rätt in i mitt huvud. Med hjärntröttheten och huvudvärken kan jag säga att det var hemskt! Efter några minuter (även om jag hade öronproppar) var jag helt genomsvettig av stress över det höga ljudet så jag och Stoffe bestämde oss för att spendera dagen någon annanstans. Höga ljud är värst av allt för mig och hela kroppen spänner sig av stress. Det höll i sig hela dagen tyvärr, även om vi hade mysigt ändå.

Vi hade en heldag på söder jag och min älskling. Eftersom jag var helt förstörd efter morgonen så bestämde Stoffe att jag fick gå in i prick hur många blomsteraffärer jag ville och att jag fick stanna och hälsa på hur många hundar som helst på vägen. Ja men ni förstår ju vilken lycka! Vi stannade så många söta hundar på vägen som vi båda kelade med och pratade med trevliga hundägare. En hund blev jag helt kär i: en mops på Södermannagatan. Den var så kelig och fin och rolig och söt.
Och sen fikade vi, såklart. Vi båda älskar mat och fika. Så lunch blev det på Älskade Traditioner; vego-wraffle med fetaost och hommus. Och småkakor, cappu och paj. Sen såklart valde jag ännu ett fika ställe – ett hippie-boho-vego-plant based-café vid Mariatorget. Yummie. Sköna människor och avslappnat och goda grejer som gör kroppen gott. 
Tyvärr slutade vår mysiga dag ungefär som den började. I kaos. Kroppen gjorde ont av alla dagens äventyr och jag hoppade i säng vid åtta i panik för jag var dödstrött. Men det var värt det ändå. Såna här dagar är bland det bästa jag vet; lata promenader runt i stan och bara ta allt som det kommer. Då får bakslaget komma för då har jag energi och glädje som räcker för att orka ta tag i det.