Ledsen att jag inte svarar på några mail, sms, telefonsamtal, kommentarer; men jag vet att ni alla förstår. Jag kommer tillbaka när jag har kraft. 

Har hursomhelst kontaktat min läkare. Det ska inte vara såhär. Nu har jag varit hemma på heltid i ett år och fyra månader. Att då fortfarande hamna hela veckor kraftlös i sängen och knappt orka äta, det är inte bra. Ska dit nästa vecka och så får vi klura ut något.

Vissa stunder sviker hoppet rejält. Rejält. Känner att jag inte orkar en vända till med eventuellt medicinbyte, ångest, nedstämdhet, orkeslöshet. Men jag orkar ju inte heller ha den här huvudvärken; det går inte. Något måste göras. Trots allt så kämpar jag dygnets alla timmar. Jag har så jäkla mycket att leva för. Jag älskar alla jag har runt mig så mycket att det gör ont. Jag har sett glimtar av hur det är att leva utan depression och utmattning och en enda sekund av det får mig att kämpa ett år till; utan problem. Det är så vackert. Och allt vi har framför oss, jag och Stoffe, det fyller mitt hjärta till bredden. Att få leva med honom, ha en familj och uppleva glädjen vi har emellan oss varenda dag. Det är värt att kämpa för varje dag hela livet.