Karlavägen VIP meeting

Mötte upp Isabel idag inne på Östermalm. Hon jobbar men allt är så lugnt på kontoren just nu så vi hade tid för två timmar lunch och fika och snack. Mysigt. Pratade om livet (som alltid!), hur njutigt vi ändå har det nu med all egentid, oändliga möjligheter att yoga och meditera och träffa vänner och göra det vi vill. För en dag är livet annorlunda. Och det vet vi. Det pratade vi om. Och deras nya magnifika lägenhet, framtiden, vad som definierar oss och vilken tur vi har; som har varandra. Isabel hittade jag på en studentfest i Helsingborg och vi har hållit i varandra sedan dess. Gått igenom så mycket. Gråtit och skrattat och stöttat. Hur ofta hittar man en sån diamant bara sådär?! 

Vi träffades uppe på Karlavägen och lunchade och efteråt följde jag med upp på deras kontor som ligger i en vindslägenhet i ett av de vackra gamla husen. Och så sa det pang! Något föll ner hos mig. Såhär vill jag sitta! Jag har ju tidigare jobbat i stora, globala bolag och de senaste fyra åren satt jag inne vid T-centralen på ett kontor där vi var 150 personer per plan. I öppen planlösning (kontorslandskap). På fem plan. Så rörigt. Och inte nog med att det tog så mycket energi av min introverta personlighet så var det som en smäll i huvudet varje gång jag klev utanför dörren: Så. Mycket. Folk.  

Så när jag såg deras mysiga kontor uppe vid Karlavägen, som ju är en hyfsat lugn och lummig gata, så blev jag inspirerad till följande (äntligen något som landar inom mig):

  • Jag vill inte sitta i för stort öppet landskap. Min introverta personlighet gynnas inte av det i längden. Min kreativitet hämmas av allt som händer runtomkring.
  • Jag vill kunna cykla, gå eller ta båten till jobbet. 
  • Jag vill jobba på ett kontor som inte ligger i den värsta, stressigaste delen av Stockholm. Det tar helt enkelt för mycket energi från mig. 

Till Isabel hade jag odlat en stark chiliplanta. Samma sak gjorde jag förra året, kanske har vi en tradition? Såhär såg årets träd ut:

Och nu är jag hemma igen. Helt slut. Denna veckan blev rätt dåligt tajmad med tre dejter tre dagar i rad. Alldeles för mycket. På torsdag ska jag vila och hämta upp krafterna och smälta alla fina träffar jag har haft. Välbehövligt. 

Lunch på Kungsholmen

Åkte bort till Kungholmen idag, hem till Emma för lunch med henne och Veronica. VARJE gång jag kommer till Emma och Calle så blir jag så rackarns inspirerad; dom har ett sååååå fint hem. Nästa gång ska jag ta med kameran i högsta hugg och fota loss så ni får se. Hon är ju för kreativ den där tjejen alltså. Och det får min kreativitet att gå igång på alla cylindrar såklart 🙂

Men i alla fall. En lunch alltså. Med vännerna. Så tacksamt att träffas igen för vi har alla varit borta från Stockholm hela sommaren och det är så roligt att ses igen när vi är tillbaka. Eller ja, Veronica bor i London så henne ser man inte mycket av ju annars. Hon gör trainee på Vidal Sassoon (frisörsalong) i London i tre år och är alltså iväg typ 50 veckor per år, hemma ynka två veckor </3. Emma har varit i Blekinge i sex veckor på semester/lite jobb, lyxigt det där. Hon är egenföretagare så hon kan lixom ta med sitt jobb överallt jobba vartsomhelst ifrån. Hon jobbar med välgörenhet: räddar elefanter i världen. Så spännande jobb! 

Men i alla fall (igen!)… Så härligt att se dem och tanka in nya perspektiv och ny energi. Behövde det kände jag. Jag hade fastnat lite i oro och behövde komma loss. 

Alltid när jag är iväg får jag höra: åh du ser oförskämt fräsch ut! Och det är tacksamt. Men då brukar jag förklara att det är min gå-bort klänning som ser ut såhär. För sen kommer jag hem och totaldäckar i sängen och får ont i kroppen. Andra, friska, personer tar en lunch och sen efter det går till gymmet, lagar mat, kanske träffar en till vän på kvällen mm. Det kan INTE jag göra. Jag gör EN sak per dag. Har jag varit på lunch är det bara raka vägen hem till sängen sen med ledvärk och trött-gråt. Ja. Så är det tyvärr. Och då är jag ändå pigg nu. Men någon promenad, det är inte ens att tänka på just nu. 

Det finns en bildserie som så fint (skrämmande?) visar exakt hur det känns. Att ta på sig ”den fräscha och pigga” versionen av sig själv. Och hur verkligheten är bakom ridån. Inte så glammigt. Alls. 

Förvirrad och rädd för framtiden

De senaste dagarna har jag känt mig både glad och lite orolig. Det är som två sidor av allt i mitt huvud hela tiden. Den ena sidan styrs nog av mitt känsloregister och är mer intuitiv och bestämd. Den andra delen är logisk och strukturerad. Tänker vad som är rimligt och lägger upp planer. 

De två sidorna gör mig förvirrad. Och deras ständiga kamp gör att jag får svårt att fatta beslut, jag känner mig konstant förvirrad och obeslutsam. Vad vill jag? Hur är det rimligt att gå vidare härifrån? 

Vissa stunder slår mig tanken; vem kommer ens vilja anställa mig? Jag vet att jag är smart, duktig på det jag gör.. Men utbränd. Känslig. Svag. Just nu, och kanske flera år fram. Det vet man ju inte. Men sen samtidigt så är jag bra på att inte låta de egna nedvärderande tankarna slå rot i mitt huvud. De är inte sanning. Sanningen är att jag är precis så smart och duktig på mitt jobb som jag tänker att jag är, men jag fastnade i en mall jag inte ville vara i. Hjärnan slog bakut. Slog ut kroppen så jag skulle hitta rätt igen. Och sen börjar det om; vem vill anställa mig?

Så håller det på. Jag slår ner mig själv och sen bygger upp igen. Blir förvirrad och vet inte vad jag vill. Vad kommer jag att orka med? Rädslan för att hamna i utbrändhet igen är så otroligt stark. Den här resan är inget jag vill göra igen. Samtidigt som jag vet att jag inte kan klamra mig fast vid den rädslan. Vi kan aldrig styra över resultatet. Kanske hamnar jag här igen. Kanske inte. Det enda jag kan förändra är processen och därifrån blir troligtvis resultatet annorlunda. 

Men i alla fall är det såhär tankarna håller på. Snurrar runt i mitt huvud, tar kroppen med storm. Och jag vet inte vad det betyder. Kanske är det ett sunt tecken att framtiden börjar snurra runt framför ögonen på mig. Kanske är det ett tecken på att jag måste ta mer bestämd kontroll över vilka tankar jag låter ta plats inom mig. Men nu har jag delat med mig. Av det där som pågår inom mig. Oavsett om det är på riktigt eller inte. 

Poddtips mottages tacksamt

Den här dagen var en lugn version av en lördag (som om inte alla dagar var lugna då…). En i familjen kom hem klockan fem imorse efter rundan med grabbarna, poker och allt det där (detta var alltså inte jag!). En av oss var utbränd-trött (vem?!). En av oss älskar i allmänhet att sova och helst då skeda i sängen nära (Esther…). Så vi hade en lugn dag allihopa och fick våra behov tillfredsställda. 

Som jag skrev för nån dag sen så gillar jag numera att göra en sak i taget. En sån sak är att lyssna på poddar. Utan att göra massor av andra saker samtidigt. Utan lixom verkligen lyssna. Jag älskar poddar och har hängt med i vissa i flera år, men känner att jag skulle behöva ny inspiration. Lyssnar ni på poddar? Vilka isf? 

Min favoritpodd just nu är Under huden med Kakan Hermansson. Mest för att jag är helt såld på hudvård och här lär man sig massor, och såklart för att Kakan är så skön. Men annars lyssnar jag såklart på sommarpratarna, P3 dokumentär (älskar!), Kropp och Själ (om intressant tema)… Och ibland ströavsnitt av Värvet, Fredagspodden, Ångestpodden. Började på Serial som ju ska vara bra men tappade någonstans vid avsnitt tre, kanske borde fortsätta med den.

Men har ni tips? Tar gärna emot! Ska vara själv ända till onsdag så en hel del poddtid kommer det bli närmaste dagarna. 

Nu väntar popcorn, serie och kanske en sväng på balkongen för att kolla in alla luftballonger. Cheerz mes amies. 

Tjejkväll! 

Ikväll har jag och Esther tjejkväll. Stoffe är och spelar poker med några spelare från NHL som är hemma några veckor i pausen (I know… Fråga inte ens… Jag kan inget om sånt). SÅ – ensamtid med Esther innebär promenader, yoga med en hund som skuttar runt lyriskt glad över att jag ser lekfull ut på mattan, choklad i massor, gos deluxe, te, serie. Underbart. Bara det att mitt sällskap somnade från vår tjejkväll redan klockan åtta. Kul sällis. 

11 saker jag slutat med sen jag blev utbränd

  1. Att promenera och prata i telefon samtidigt
  2. Att laga mat och prata i telefon samtidigt
  3. … Att göra något överhuvudtaget och prata i telefon samtidigt!
  4. Att multitaska. Big NO NO! 
  5. Att ursäkta eller förminska mig själv för allt. Jag duger. Punkt.
  6. Att boka upp så många saker samma vecka/dag/timme/minut 
  7. Att låta egot styra vad jag ska göra. Egot bara förvirrar min kropps signaler så egot får helt enkelt snällt ställa sig på sidan. 
  8. Att bita ihop och tänka ”det går nog bra”. Nej, avbryt direkt istället.
  9. Att anpassa mig så förbannat mycket
  10. Att avfärda vila och återhämtning som något som jag tar när jag hinner.. Eh, nej?! 
  11. Att vara effektiv. Fy alltså… Hur tänkte jag??

ONT! 

Fortsatt har jag ont i kroppen. Ni vet sådär trött-ont. Ledvärk. Det enda jag kan likna det med är när man var liten och hade växtvärk, detta känns precis likadant. Fast i prick hela kroppen. Det gör jätteont och ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning i sängen och gråta tills värktabletterna kickar in. Vissa gånger gör jag det också… Det är faktiskt okej att vara ledsen och ynklig i det här.

Grejen är att det hjälper nästan inte alls att vila när jag har såhär ont. Inte direkt i alla fall. Det kanske hjälper på sikt såklart för kroppen blir mindre trött, men här och nu under dagen så är värken densamma. Det gör att jag har ganska lätt för att försöka ta mig an saker som gör att jag slipper tänka på hur ont det gör. Men det är ju en för jäklarns dålig strategi. Så det har jag i åtanke när jag svävar bort i uppgifter och tankar. 

Vi har med hänsyn till detta haft en lugn dag. Vaknade på hotellet, åt en urgod frukost med massor av frukt, smoothie, hemgjord bönröra, kaffe och färskpressad juice. Mmm… Sen promenerade vi ner till Nybrokajen och åt lunch och tog båten hem. Väl hemma har vi vilat, legat i varsin soffa på balkongen och läst och… Nej. Inget mer. Bara vilat helt enkelt. En kort yogastund för att stilla mitt röriga sinne idag. Yepp. Inget händer och ändå är allt en enda röra. Knasigt det där. 

Ont i kroppen

Ajajaj. Idag värker kroppens alla leder och jag har hetsknaprat alvedon för att inte skrika rakt ut. Det är nog tröttheten efter semestern som kommer och det är väl inget annat alternativ än att härda ut antar jag? Det blir alltid en smäll efter något kul. Så är det bara. Och nu har vi haft jättemegakul jättemegalänge så det är väl inte direkt förvånande att kroppen säger ifrån nu. 

Men men. Slutklagat. Det går ingen nöd på mig ändå för jag och Stoffe sätter guldkant på den här dagen genom att checka in på Nordic Light Hotel i Stockholm. Turister för ett dygn i vår egen stad. Stoffe tog ledigt imorgon så nu känns det som en minisemester igen, även om det är i Stockholm. Jag har redan checkat in och slängt av mig alla kläder, laddat med choklad och en bra bok (Kvinnan på tåget) och ska ha ett par timmar för mig själv innan min goding kommer hit efter jobbet. Sen blir det middag, en öl eller ett glad vin och en slapp kväll på hotellet. Lyx. 

Jag tappar a l l t i d bort mina kort och dessutom, om jag väl har dem i väskan, så ligger de i världens rörigaste hög. Varje gång jag ska betala så tar jag upp den där typ 5 centimeter tjocka högen och börjar bläddra efter rätt kort eller papper. Stoffe brukar titta medlidsamt på kassören och skämmas lite för jag tar så lång tid på mig. Så för några dagar sen kom han hem med ett kortfodral till mig. Det är toppen! Har mina kort där i nu och tappar knappt bort dem längre. 

Dock idag när jag skulle åka inser jag att jag tappat bort vårt gemensamma kort ändå. Hur är det möjligt? Letade överallt men det är puts väck. Jaja, får ringa banken. Igen… 

Och så kom vardagen

Semestern är över för den här gången och nu är vi tillbaka i vardagen. Vardag för oss betyder ju att Stoffe jobbar och jag jobbar med att ta hand om min kropp tills den är tillräckligt stark för att vi ska kunna ta nästa steg in i arbete;  leverera saker och kunna göra något varje dag. En bit bort just nu men ändå har jag gjort stora framsteg de senaste fyra veckorna.

Inatt kunde jag inte sova för jag var helt sprängfylld av pirrig glädje av vår semester. Vi har verkligen haft världens bästa semester och vi har skapat så många fina minnen den här månaden att min tacksamhetskvot är helt överspänd. Jag är verkligen, verkligen glad för allt vi fått uppleva. Våra två veckor i Kroatien… Alltså. Vad kan jag säga? De var bland de bästa vi haft i livet tror jag. Och sen allt vi gjort här hemma; veckan i Blekinge och Grisslehamn. Inte en dag har gått utan att vi har skrattat så mycket att vi inte fått luft. Vi har tramsat oss. Dansat. Skojat. Umgåtts med varandra dygnet runt i en hel månad. Bildat en ännu starkare teamkänsla. Skapat planer för framtiden. Gråtit av saknad för mamma som inte ens vet vad vi har upplevt. Älskat varenda procent av varandra så mycket att det känns som att bröstet ska spricka. Och bara levt ut alla känslor och minnen och pratat och skrattat och… Levt.

Hela våren var mitt mål att jag skulle orka ha en bra semester. Klarade jag det, tänkte jag, så kan jag ha itu med resten sen. Och jag orkade! Jag är sliten nu men vila väntar den närmaste veckan och jag har fått så mycket energi av att umgås bara jag och Stoffe så intensivt. Det finns inte bättre tycker jag. I höst kommer jag att se tillbaka på den här månaden och tänka hur jäklarns bra allt var och det kommer ge mig energi att fortsätta kämpa. Gå framåt. Ta steg vidare. För det är så livet fungerar. Man tankar på med energi i perioder och sen har man en buffert för tuffare tider. Det kommer alltid med- och motgångar och hela grejen är att kunna parera dessa: se att alla delar hör till. Utan mörket finns inget ljus. Det är i kontrasterna nyanser skapas. 

Sovit sönder sängen

När ens lakan och madrass är helt uppslitna. Då vet man att de antingen:

  1. Är för gamla, eller
  2. Tillhör en utbränd person

För mig gäller alternativ två. Hela lakanet och madrassen under (enbart på min sida av sängen såklart…) har stora hål i sig. Jag har nog legat där alldeles för många timmar. Inte ens Ikeas slitmaskiner kommer upp i så många timmar på 19 månader tror jag. Dags att köpa nya som kan slitas med hälsan (?!).